Ebba, vi borde nog köpa en teaterbiljett till.
Ebba lyfte blicken från tallriken. Middagen hade knappt hunnit svalna innan Mats redan satt med mobilen i handen och fokuserat tryckte på skärmen, som om han höll på att lösa något av rikets största problem.
En biljett till? Ska någon mer följa med?
Mats höjde inte ens blicken.
Mamma vill verkligen gå. Jag berättade för henne igår, och hon blev eld och lågor.
Ebba la försiktigt ner gaffeln längs tallrikskanten, reste sig och vände sig mot köksbänken, under förevändning att hämta ett glas vatten. Hennes ansikte förvreds till en grimas hon inte kunde kontrollera, och inte heller hade någon lust att försöka. Bara Mats inte märkte, för hon varken ville eller orkade förklara.
Såklart. Mamma vill. Det har mamma alltid velat. Birgitta Larsson skulle aldrig missa en chans.
Medan Ebba långsamt fyllde glaset, blixtrade bilderna från deras bröllop förbi. Alla tvåhundrafyrtio hon fått på ett USB-minne med sidenband. Sen satt hon i tre kvällar och letade efter en där det bara var hon och Mats. Bara de två, utan alla andra, utan släkt och vänner. Hon hittade ingen sådan.
På vartenda foto dök Birgitta Larsson upp: rättade till Mats slips, kramade honom om axlarna, placerade sig mellan brud och brudgum och log stort som om festen var hennes egen. Då hade Ebba trott att det bara råkat bli så. Numera tvivlade hon inte.
Svärmor hade betett sig från första dagen som om Ebba bara var någon tillfällig inneboende hos Mats inte hans fru. Lägenheten, för övrigt, var Ebbas egen, köpt för hennes egna pengar. Men Birgitta Larsson dök ändå upp när hon ville, utan att höra av sig innan, med åsikter om allt: gardinerna var fel, kastrullen var fel, köttet för salt, Mats såg tunn ut, Mats åt för lite, Mats var blek.
Ebba tog en klunk vatten och ställde glaset på diskbänken igen.
Varje utflykt blev likadan. Bio förra månaden? Vi tre. Skridskoåkning vid jul? Vi tre. Själv till det lilla caféet på Hornsgatan, som Ebba hoppats på? Nej. Mats tog med sin mamma, som placerade sig mellan dem vid det lilla bordet och pratade i fyrtio minuter om sitt blodtryck och grannen som läckt in i taket.
Teatern hade de valt med omsorg. Ebba hade sett fram emot den en och en halv månad, fixat riktigt bra platser tredje raden i parketten. Det skulle bli deras kväll. Bara deras.
Ebba, varför är du så tyst? Mats tittade äntligen upp.
Förstå mig, mamma är ju ensam, la han till med den där inövade tonen som omedvetet retade Ebba undrar han ens hur ofta han säger just det?
Hon svarade med en nick.
Jaja. Köp då.
Vad fanns att säga? Hon hade försökt, många gånger. Varje samtal slutade likadant: Mats blev sårad, slöt sig, och morgonen därpå ringde Birgitta Larsson upp, kränkt som en prästdotter, och frågade om allt stod rätt till. En återvändsgränd som Ebba slutat försöka hitta ut från.
Mats log tacksamt mot henne och återvände till mobilen.
Tredje raden parkett var fantastisk, Ebba hade verkligen lagt ner tid på biljetterna. Allt syntes perfekt varje dekordetalj, varje skugga i ansiktena… men hon fick beundra det ensam, för redan från första minuten hade Mats vänt sig till sin mamma och fortsatt prata bara med henne.
Birgitta Larsson satte sig till höger om sin son och de började direkt prata om programbladet, foajén, och någon bekant hon påstod sig ha sett vid garderoben. Ebba satt till vänster och tittade på scenen även innan det börjat. När det väl blev paus tog Mats med sin mamma till serveringen, medan Ebba satt kvar ingen hade frågat om hon ville följa med och hon ville inte tränga sig på. De kom tillbaka, och svärmor började återge första akten så noggrant att man kunde tro att Mats suttit i ett annat hus. Ebba bläddrade tyst i programmet och tänkte att tredje parkett var långt från de pengarna värda.
Hemvägen blev likadan. Först släppte de av Birgitta Larsson, och Ebba satt i bilen i tio minuter medan Mats hjälpte henne upp till lägenheten och lyssnade på ännu ett avskedsprat i dörröppningen. När han kom tillbaka såg han nöjd och avslappnad ut.
Visst blev det en bra kväll?
Ebba vände sig bort mot fönstret. Hon orkade inte prata, så hon skyllde på trötthet fastän hon inte alls var sugen på att sova. Det kändes bara meningslöst att säga något, för varje ord skulle hänga i luften och aldrig nå fram.
De följande två månaderna blev precis densamma som Ebba fruktat. Birgitta Larsson dök upp regelbundet, Mats tillbringade mer och mer tid med henne, och Ebba blev allt oftare ensam i sin egen lägenhet, lyssnade på skrattet och samtalen från köket. Middagar på tu man hand blev sällsyntare, och lediga helger bestod nästan alltid av ännu en tur hem till svärmor eller någon utflykt vi tre. Ebba gick och lade sig först av alla och vaknade med samma tunga känsla över bröstet som ett gammalt ärr.
…I mitten av mars fick Ebba en rejäl bonus på jobbet, och tanken låg kvar i tre dagar innan hon bestämde sig. Femton dagar i Turkiet. All inclusive. Hav, sol, ett bra hotell med goda recensioner. Hon letade resor en vecka, jämförde rum, läste kommentarer på svenska forum, kollade avstånden till stranden. Det skulle bli deras chans att hitta tillbaka, ensamma, utan blandning. Att minnas hur det kändes att verkligen vara ett par.
Mats, jag har bokat en resa till oss, sa Ebba en kväll när de ätit klart och la utskriften på bordet. Turkiet, femton dagar, i juni. Hav, strand, all inclusive. Jag lade bonusen på det, men det är värt det.
Mats tog utskriften, läste snabbt och fick ett uttryck som påminde om glädje.
Men vad fint! Det låter underbart.
Ebba kände hur något lättade i bröstet. Kanske fanns det hopp ändå. Kanske behövde de bara åka bort, så skulle resten lösa sig. Den kvällen somnade hon ovanligt lugn.
Dagen därpå kom Mats hem, satte sig vid bordet, väntade tills Ebba delat upp maten på tallrikarna och sa, med vardaglig ton, mellan tugga ett och två av köttbullarna:
Ebba, jag sa till mamma om Turkiet. Hon vill gärna följa med, kan du boka en extra biljett?
Gaffeln stannade i luften. Ebba la långsamt ner den, såg på Mats och försökte avgöra om han skämtade eller om han verkligen inte hörde sig själv.
Den här gången teg hon inte.
Nej, Mats. Jag åker inte på semester med din mamma.
Mats tuggade inte färdigt utan såg på henne som om hon yttrat en svordom vid julbordet.
Men kom igen, Ebba. Hon är ensam, inte varit vid havet på tre år. Vad gör det?
Ebba reste sig, gick till fönstret och tryckte fingrarna vita mot bänken. Något hett och tungt vällde upp inom henne, samlat på sig i månader.
Hon får åka med sina vänninor! Hon har fem, Mats, fem vänninor som dricker te där varje vecka! Åk till havet med dem, men låt oss vara ifred!
Ebba, det är min mamma, du kan inte…
Jag vet att det är din mamma! Ebba vände sig om, och den där tålamodsskiktet hon tränat upp sprack äntligen. Det vet jag bättre än någon annan, för hon är med oss jämt! Bio med henne, skridskor med henne, teater med henne, middagar med henne! Jag är så trött på att vara andra frun, Mats, förstår du det alls?
Mats sköt bort tallriken och reste sig, armarna i kors.
Du är kall, Ebba. Du fattar inte hur det är att vara ensam.
Nej, det gör jag inte, och jag måste inte heller! Du är min man! Min! Jag vill åka iväg på en ordentlig semester där vi kan vara bara två, inte sitta på stranden och höra dig och din mamma prata om blodtryck medan jag ligger bredvid och känner mig överflödig!
Mats kisade och backade ett steg.
Du är elak. Vet du vad? Antingen följer mamma med eller så åker inte jag alls.
Ebba stod stilla länge, såg på honom någonting viktigt lossnade i henne, tyst och slutgiltigt.
Okej. Då åker jag själv.
Hon gick förbi Mats till sovrummet, drog fram resväskan under sängen och slängde upp den på täcket. Mats dök upp i dörren direkt.
Ebba, vad gör du? Sluta, kan vi snacka normalt?
Vi har pratat hur normalt som helst, Mats, och varje samtal slutar ändå med din mamma. Ebba tog ner en klänning från galgen och la tyst i väskan. Jag kommer att ansöka om skilsmässa. Jag orkar inte leva i en relation där vi är tre och jag står utanför.
Mats sa inget mer, lutade sig mot dörrkarmen, och hon såg hur det äntligen gick upp för honom att Ebba inte var arg, hon hade bestämt sig.
…Två månader senare låg Ebba på en solstol vid poolen på det där turkiska hotellet hon valt ut själv. Solen värmde hennes axlar, havsvinden doftade salt och drinken i hennes hand var pärlad av kondens. Ingen påminde om blodtryck, ingen gnällde över drag eller återgav gårdagens samtal med en granne. Ingen fanns bredvid och det var underbart. Ebba tog en klunk, slöt ögonen och önskade att hon tagit itu med detta mycket tidigare, istället för att uthärda två år med en man som aldrig riktigt växte upp.
