28 augusti
Idag känner jag bara att allt rullar på i samma hjulspår som vanligt, men jag kan inte sluta tänka tillbaka på den dagen när allt egentligen började.
Jag hade just kommit hem från skolan, stod i köket med broschyren tryckt mot bröstet. Fingrarna skakade. Vadå musikskola? Mamma slängde broschyren från Kulturskolan på köksbordet, den jag tagit med från skolan. Glöm det, Elsa. Inte tal om!
Jag bet mig i läppen, ville säga något, men fick inte fram orden. Mamma stod där, hård, nästan arg, som om musiken var ett hot mot hela hennes värld.
Mamma, jag vill ju verkligen prova…
Du vill, sa du? Hon härmade min röst, himlade med ögonen. Du förstår ju ingenting. Du ska läsa till ekonom. Det är en ordentlig utbildning, det finns alltid jobb. Och du kommer alltid att ha pengar, tro mig!
Pappa satt vid köksbordet, tyst som vanligt. Han sa aldrig emot mamma när hon bestämt något. Det kändes som om han lät henne bestämma allt, som om han redan gett upp innan man ens börjat diskutera.
Pappa… Du har ju sagt att jag har talang. Kan du inte säga till mamma?
Han tittade på mamma, gnuggade pannan och sköt iväg blicken ner i sin kaffekopp.
Mamman har rätt, Elsa. Musik är väl mer en hobby, ingenting att leva på.
Jag torkade snabbt bort tårarna som rann över kinderna. Hela ansiktet blev kladdigt. Alla känslor sköljde över mig samtidigt.
Nu börjar du gråta igen, suckade mamma, missnöjd. Titta på Lina, din kusin. Hon är ekonom, har egen lägenhet ute på Södermalm, en vettig man de lever ju ett riktigt liv. Och du? Ska du sitta på tunnelbanan och spela gitarr för småpengar?
Alltid Lina. Moster Karins dotter. Alltid exempel på hur man ska leva. Redan gift vid tjugofem, fast jobb, fin lägenhet. Och jag lyckades inte ens diska ordentligt, enligt mamma.
Jag vill inte göra som Lina, viskade jag. Jag vill hålla på med musik.
Nu räcker det, sa pappa och reste sig tungt från stolen. Det är avgjort. Du börjar på ekonomiprogrammet, punkt och slut. Vi vill ju bara ditt bästa.
Jag stod tyst kvar, stirrade på mammas ständigt missnöjda ansikte och på pappa som redan var på väg ut ur köket. De var som en mur jag aldrig skulle komma igenom. Jag hade varken pengar eller möjlighet att påverka. Bara en dröm nu slängd i soporna tillsammans med broschyren.
Jag samlade ihop pappersbiten från golvet, vek varsamt ut sidorna och slängde sedan allt i sopkorgen.
De fem åren på universitetet blev som ett enda grått töcken. Föreläsning efter föreläsning, staplar av kompendier och långa nätter framför Excelark. Jag kämpade mig igenom kontoplaner, saldobalanser, resultaträkningar allt blev till en tung, otydlig massa i huvudet som aldrig lättade.
På examen log mamma som om det var hon som tagit examen. Hon tog kort på mig utanför universitetets portiker, ringde stolt runt till släkten och särskilt till moster Karin.
Har hon fått något jobb än? undrade moster Karin i telefonen, och mamma log triumferande. Det är klart. Hon har redan blivit erbjuden anställning på en fin revisionsbyrå. Vår Elsa är minsann på väg!
Vår Elsa. Som om jag var en prydnad eller ett projekt hela familjen deltagit i.
Första dagen på jobbet precis som jag föreställt mig: Liten unken kontorshörna utan fönster, billigt bryggkaffe, en hög med papper. Kollegerna två kvinnor i femtioårsåldern pratade om extrapriser på ICA och senaste separationen i grannskapet.
Jag stirrade åtta timmar på siffror i Excel. Allt flöt ihop och till slut bultade huvudet så mycket att jag bara ville gråta.
Första lönen kom den 28:e. Jag kollade kontot på mobilen, räknade snabbt i huvudet. Det skulle räcka om jag hyrde ett litet rum långt ut i Bandhagen, snålade på maten, inte köpte något extra.
På kvällen packade jag ihop mina saker i en gammal resväska. Mamma kom in när jag höll på att stänga.
Vad tänker du göra nu?
Jag flyttar hemifrån.
Hon stirrade, förstod inte först. Sedan blev ansiktet rödflammigt.
Vart tänker du ta vägen? Har du blivit tokig?
Nej. Jag har bestämt mig.
Och lägenheten då? Och bilen? Hon grep tag i dörrkarmen. Vi har ju planerat! Du skulle spara till insatsen, köpa bostadsrätt, skaffa bil, kanske gifta dig…
Det är ni som har planerat. Jag gick ut i hallen. Men det här är mitt liv.
Pappa dök plötsligt upp.
Elsa, var inte dum nu. Var ska du ta vägen då?
Någonstans.
Jag öppnade porten. Dörren stängdes igen bakom mig, bara ett hårt vinddrag.
Resväskan skrapade mot benen när jag gick nerför trappan. Ute hördes det en hund skälla. På femte våningen spelade någon hög schlager genom väggen. Det var bara en vanlig kväll i ett hyreshus någonstans i Husby.
Jag gick ut till busshållplatsen. Lön på kontot, kläder i väskan, och framför mig ett okänt, men helt eget liv.
Första månaderna ringde mobilen hela tiden. Mamma skickade långa sms, först med hot, sen med böner. Pappa ringde ofta när jag kom hem till mitt lilla andrahandsrum.
Kom hem, Elsa. Låt oss sluta med det här nu. Vi är ju familj.
Jag grät aldrig då, bara satt kvar i mörkret och stirrade ut på januariljuset från torget. Ingen smärta, bara en konstig tomhet som till slut blev min vardag.
Tio år har gått. Jag har bott i tre olika andrahandslägenheter, haft fem olika jobb, och nätter fulla av självstudier över noter och mjukvara för musikproduktion. Skapade musik på nätterna, tog pyttesmå gigs skrev inledningsjinglar, gjorde ljud till kortfilmer, allt jag kunde få tag på. Sakta, sakta lossnade det.
Nu står mitt namn i eftertexterna till tre långfilmer och två svenska tv-serier. Jag har en egen studio i nya lägenheten i Enskede, och på mitt finger blänker vigselringen sen tre månader.
Erik kommer in när jag arbetar på ett nytt spår, ställer ner en kopp kaffe bredvid mig på mixerbordet.
Det ringer på porten, säger han och pussar mig på huvudet.
Vi väntar ingen, säger jag. De har nog tagit fel.
Men porttelefonen ringer igen, och igen. Någon där nere vet nog exakt vart de ska.
Jag går mot porttelefonen. På skärmen ser jag två åldrande ansikten mamma i en urblekt vårjacka, pappa i sin slitna dunväst. Båda gråare, tröttare än jag minns.
Jag trycker på lilla knappen.
Vad vill ni?
Elsa, älskling! Svara, det är vi. Snälla, släpp in oss.
Jag står kvar, Erik lägger handen mjukt på min axel.
Är det dina föräldrar? viskar han.
Ja.
Jag trycker igen.
Hur hittade ni hit?
Vi fick tag på adressen av Lina, hon hade sett bilder från ert bröllop på nätet och visste ungefär var ni bodde…
Orden rinner över. De skruvar obekvämt på sig framför kameran. Tio års tystnad. Inte ett samtal, inte ett gratulationskort. Plötsligt står de där och ber om att få komma in.
Jag kommer ner, säger jag till Erik. Vänta här.
Jag öppnar porten där nere och står kvar i dörröppningen, de får inte ens komma in.
Så vacker du är, Elsa. Vi är så glada för din skull! Vilket bröllop ni hade! Synd vi inte kunde vara med, men vilken man du har valt, säger mamma snabbt.
Varför är ni här?
Mamma blir tyst, ser på pappa. Han harklar sig, petar med handen i fickan.
Elsa, vi är ju dina föräldrar. Vad som hände förr gäller inte nu. Du har det ju så bra, och… du kanske skulle kunna hjälpa oss lite?
Hjälpa?
Ja, alltså. Lägenheten är sliten, badrummet skulle egentligen ha behövt renoveras för länge sen. Och vi har aldrig varit utomlands tillsammans. Du tjänar ju nu, med en sådan man…
Mamma drar honom i ärmen. Pappa viftar bort henne.
Vadå? Hon är vår dotter, det är väl självklart hon hjälper!
Jag lutar mig mot karmen. Munnen drar sig cyniskt upp i ett snett leende.
Så, nu tycker ni det är självklart? Tio år var jag inte eran dotter, ni sade att jag skulle glömma min väg hem. Men nu, när jag lyckats, duger jag?
Vi ville att du skulle förstå vad som är rätt, Elsa, säger mamma snabbt. Vi ville bara ditt bästa…
Ditt bästa, ja, säger jag. Men vet ni? Jag klarade det. Bara för att jag inte glömde min dröm. Jag blev inte ekonom som ni ville, jag satt inte i ett trångt kontor och stirrade på siffror. Jag gick min egen väg.
Jag pekar mot trapphuset bakom ryggen.
Så vad vill ni nu? Pengar till renovering? Semesterresa? Kommer ni hit efter tio år i tystnad för att be om det?
Nu får det räcka, muttrar pappa. Man kan inte älta gammalt för alltid.
Jag ältar inte. Jag påminner. För ni raderade ut mig när jag vägrade följa ert manus. Och när mitt val blev bättre än ert, dök ni upp igen. Väldigt praktiskt.
Mammas ögon glänser av tårar.
Men vi är ändå dina föräldrar, vi har älskat dig…
Vill ni bäst för mig? Då gör ni bäst i att gå nu. Och glömma var jag finns, så som ni gjorde då.
Jag tar ett steg tillbaka och börjar stänga dörren. Pappa tar ett steg framåt men backar när jag ser honom i ögonen.
Elsa…
Hej då.
Dörren går igen med ett mjukt klick.
Jag går upp till Erik, han väntar oroligt i hallen.
Hur gick det?
Det är bra, säger jag och lutar mig mot honom, vilar pannan mot hans axel. Nu är det på riktigt bra.
Han omfamnar mig, smeker min rygg, och frågar ingenting mer. Och jag känner, där och då, att jag inte behöver jämföra mig med Lina längre. Nu har jag allt lägenhet, kärlek, ett yrkesliv som är mitt och ingen annans. Men egentligen handlar det inte om det.
Det har tagit tio år med uppgångar, fall, sena nätter där staden tystnade runt mig. Och jag är lycklig. På riktigt. Och det känns i hjärtat som en sång. Och det är mer värt än allt annat jag kunnat fått på köpet.
