Av pensionen tillät sig Gunilla Fridell, förutom de nödvändiga hyrorna och matinköpen på ICA Maxi, en liten present en påse hela kaffebönor. Bönorna var redan rostade och när hon klippte upp hörnet på påsen steg en galet förförisk doft ut. Man måste blunda när man andas in, glömma allt utom lukten, då hände undret! Tillsammans med den magiska doften fylldes Gunilla av kraft hon såg flickans drömmar om okända länder, hörde Atlantens dån, kände regn smattra mot fönstren, hörde hemlighetsfulla sus i norrskenets glitter och ylande rävar bland björkstammar.
Inget av allt detta hade hon någonsin sett. Men pappas berättelser om märkliga forskningsresor långt upp i Lappland mindes hon. När han var hemma, berättade han gärna för lilla Gun med kaffekoppen i hand om äventyr i Kvikkjokk och Abiskos fjäll. Kaffedoften påminde henne alltid om honom smal, senig, och alltid med brunbrända kinder.
Hon visste alltid att hennes föräldrar inte var biologiska. Hon mindes när kriget startade, hur hon som treåring förlorade alla och hittades av en kvinna som blev hennes mamma för livet. Sedan som för så många: skola, jobb, äktenskap, sonens födelse och till sist, ensamhet. Sonen, övertalad av hustrun, flyttade för tjugo år sedan till Malmö och trivdes där med sin familj. Han hade bara hälsat på en enda gång, men ringde ofta och skickade henne pengar varje månad. Men hon rörde dem aldrig de finns kvar på ett särskilt sparkonto. På tjugo år blev det en ansenlig summa i svenska kronor, den skulle gå tillbaka till sonen. Sen
På sistone smög sig tanken in att hennes liv varit gott fullt av omsorg och kärlek men ändå lånat. Om kriget inte kommit, då skulle hon haft en annan familj, andra föräldrar, ett eget hus. Då skulle även ödet varit ett annat. De riktiga föräldrarna kom hon knappast ihåg, men ofta tänkte hon på en flicka en jämnårig som alltid varit bredvid henne under de späda åren. Elle hette hon. Ibland hörde hon det klinga än i sömnen: Elle-lilla, Gun-lilla! Vem var hon för Gunilla? Vän? Syster?
Hennes grubblerier bröts av ett pling i mobilen. Gunilla såg på skärmen pensionen hade trillat in! Perfekt, behövdes verkligen. Dags att gå till affären och köpa kaffe det sista kokade hon igår. Med käppen knackade hon försiktigt på trottoaren mellan gulnande lönnlöv och drog förbi pöl efter pöl ända fram till butiken.
Vid dörren tryckte sig en liten, gråmelerad katt med vädjande blick mot fönstret. Gunillas hjärta ömmade: Stackarn fryser och svälter säkert. Tog jag hem dig, vem tar hand om dig när jag är borta? Men ändå köpte hon en billig förpackning kattmat.
Gunilla tryckte ut gelén i ett plastlock där katten satt snällt och sneglade på henne med glittrande ögon. Då ramlade dörren upp och en bastant kvinna med ilsken blick klev ut. Hon sparkade till matlådan så gelét flög över trottoaren:
Man säger till, men inget hjälper! Ska inte mata dem här, det går inte! fräste hon och satte fart iväg.
Katten såg sig snabbt omkring och började slicka upp gelébitarna, medan Gunilla upprört och vimmelkantig raskade mot busshållplatsen där fanns bänkar. Hon sjönk ned och sökte desperat i fickorna efter medicinen, men fann inget.
Smärtan bultade utan pardon, huvudet kändes klämt i ett skruvstäd, och ett stön slet sig ur bröstet när synfältet började mörkna. Någon rörde försiktigt vid hennes axel. Med möda öppnade hon ögonen en ung flicka såg oroligt på henne:
Mår du bra, mormor? Hur kan jag hjälpa?
I påsen viskade Gunilla och rörde handen Där finns kaffe. Ta fram och öppna
Hon lutade ansiktet mot påsen, drog in doften, en gång till. Smärtan släppte inte men blev svagare.
Tack, lilla vän, andades Gunilla.
Jag heter Tyra, och det är katten du ska tacka, log flickan. Hon var ju med dig, jamade så högt!
Tack, min söta. Gunilla smekte den grårandiga katten som höll sig kvar på bänken. Ja, just den.
Vad hände med dig egentligen? undrade Tyra.
Migränanfall, lilla vän, sa Gunilla. Blev bara för upprörd
Jag följer dig hem, du kan inte gå ensam
Min gammelmormor får också migrän, berättade Tyra när de drack svagt kaffe med mjölk och kakor hemma hos Gunilla. Det är egentligen min gammelmormor, men vi säger mormor. Hon bor i ett litet samhälle tillsammans med min farmor, mamma och pappa. Själv pluggar jag på sjuksköterskeutbildningen här i Uppsala. Mormor kallar mig också Lilla vän. Och du är så lik henne att jag trodde du var hon! Har du försökt leta upp din riktiga familj någon gång?
Hur skulle jag hitta dem, lilla Tyra? Jag minns knappt någonting inget efternamn, ingen plats. Minns bara bombningar när vi flydde med häst och kärra, sen kom tyskarnas stridsvagnar Jag sprang så jag knappt kunde andas! Fruktansvärda minnen, en livslång fasa. Sen fann en kvinna mig, och från då blev hon min mamma. Efter kriget kom hennes man hem, blev min bästa pappa! Kvar av min familj bara mitt namn. Min riktiga familj, de gick nog under där, under bomberna. Mamma, och Elle
Gunilla märkte inte att Tyra plötsligt spärrade upp sina klarblå ögon och såg på henne:
Gunilla, har du ett födelsemärke på höger axel, som ett litet löv?
Gunilla satte kaffet i halsen. Katten glodde stint.
Hur vet du det, lilla vän?
Mormor har ett exakt likadant, viskade Tyra. Hon heter Elle. Hon kan fortfarande inte hålla tårarna tillbaka när hon minns sin tvillingsyster Gun-lilla. Hon försvann under bombningarna på flykten. När tyskarna kapade vägen fick familjen vända om, och så överlevde de i sitt hem under ockupationen. Men Gun-lilla var borta, ingen fann henne, hur mycket de än sökte
Nästa morgon gick Gunilla rastlöst mellan fönster och dörr, väntade på gäster. Den lilla randiga katten vägrade lämna hennes sida och tittade vaksamt upp på henne.
Oroa dig inte, Maja, det är ingen fara med mig, lugnade Gunilla sin katt. Hjärtat slår bara lite fort
Så sjöng dörrklockan. Gunilla, darrande, öppnade dörren.
Två äldre kvinnor stod och såg på varandra med ögon fulla av hopp. Som i en spegel: fortfarande samma blå ögon, samma silvriga lockar, samma linjer av sorg kring mungipan.
Till slut drog gästen efter andan, log, tog ett steg och slöt Gunilla i sin famn:
Hej, Gun-lilla!
Och på tröskeln, torkandes tårar av lycka, samlades hennes släktingar.
