Närmare än så här blir det inte…
Elin och hennes dotter Maja klev av bussen vid utkanten av byn. Solen lyckades tränga sig igenom de gråa, snötyngda molnen, kylan nöp kinderna och den vita snön bländade så mycket att Maja kisade med ögonen.
Mamma, varför bor det ingen i det där huset? frågade Maja när vi gick förbi det som nog var det enda övergivna huset i hela byn.
Där bodde en gammal tant förr. Jag såg aldrig att några släktingar hälsade på henne. Hon var hundratvå år när hon dog.
Hon eldade själv i spisen, men någon granne gick till affären och hämtade vatten åt henne. De lämnade maten eller en hink med vatten på bron, och nästa dag hade hon ställt tillbaka pengarna eller satt ut den tomma hinken. Vi barn hjälpte också till ibland.
Men någon kunde väl lika gärna stulit pengarna eller maten? förundrades Maja.
Det gjorde de aldrig. Folk tyckte väl hon var lite mystisk, några trodde hon var en häxa och hade respekt för henne. En gång när ingen hämtade maten utanför, då fattade vi att hon gått bort. Ändå vågade sig ingen in, men till slut gick några ändå och ordnade med begravningen. Huset har stått tomt sedan dess.
Alltså en riktig häxa?
Bara sagor, sånt där. Hon var bara gammal. Ingen visste hur gammal hon egentligen var några sa tvåhundra, andra trehundra. Men vi hittade hennes dopattest på kommunhuset. Det var hundratvå år.
Maja blev tyst. Vi hade redan lämnat det övergivna huset bakom oss. Resten av husen såg välvårdade ut, snön var skottad på gårdarna.
Kanske därför ingen vågar bo där? Maja kunde inte släppa tanten.
Jag fick syn på en bekant gestalt vid ett av husen.
Titta, mormor har kommit ut och möter oss! Spring du i förväg, sa jag glatt till Maja och ökade själv på stegen.
Mormor! ropade Maja och sprang allt vad hon orkade. Mamma stod redan med armarna utsträckta, redo att ta emot sitt barnbarn.
Jag växte upp här i byn och har alltid älskat att komma hem. Luften kändes lättare här, livet mer avslappnat än i stan.
Mamma! utbrast jag och kramade henne, medan hon höll om både mig och Maja.
Jag hade på känn att ni skulle komma, så jag har bakat bullar. Varje lördag har jag gått ut och spanat efter er. Men att stå här i kylan, det går ju inte, in med oss!
Det var varmt inne, det doftade jäst bröd och ved. Något mer också, som bara gamla timmerväggar kan bära på efter alla år. Allt var precis som förr. Jag såg mig omkring och log lyckligt. Hemma är ändå hemma.
Så roligt att ni är här! Hur länge stannar ni? frågade mamma oroligt.
Varför är inte Martin med?
Han jobbar, och vi kunde inte vänta längre. Vi hade tänkt komma över nyår, men Maja blev sjuk, sen Martin också. Vi åker tillbaka söndag kväll, jobbet väntar på måndag.
Jag såg att mamma blivit äldre, det stack till i bröstet. Pappa gick bort för två år sedan, trots att han var yngre än mamma det var då hon började slokna. Livet på landet är hårt.
Nu blir det mat, ni är säkert hungriga! sa mamma och försvann in mot köket som låg bakom den stora järnspisen. Maja tassade efter henne som en liten svans.
Mamma dukade lugnt fram allt. Maja och jag hade kunnat sluka allt på en gång, men efter några tuggor blev vi trötta, Maja gäspade stort och lutade sig mot mormors arm.
Du är trött, lilla hjärtat. Växt har du gjort också! Snart är du lika lång som jag, sade mamma och tog med henne in till vrån där jag alltid sovit som barn. Det var bara ett stort rum i huset, ibland skärmade man av det med ett skåp eller ett draperi.
Hon får sova, sa mamma när hon kom ut till mig igen. Berätta nu, hur har ni det där i stan? Är allt bra?
Jo, mamma. Vet du, på busstationen mötte vi Rut från grannbyn. Hon kallade mig för Kerstin hela tiden! Jag sa att jag heter Elin och är din dotter, men ändå kallade hon mig för Kerstin. Är jag verkligen så lik din syster? Har du något foto på henne?
Har du sett hundra gånger säkert, muttrade mamma.
Ja, men jag vill se igen.
Jaja, suckade mamma, jag tar fram dem när jag röjt undan.
Hon hämtade en gammal skokartong där fotona låg huller om buller. De flesta var gamla, svartvita, kanten lite nötta. Några få färgfoton fanns också.
Där är du som liten. Och här är du i femman. Maja är så lik dig i den åldern. Och här… Mamma rynkade pannan. Kan du gissa vem?
Det är ju jag! Men den har jag aldrig sett. Jag skrattade.
Det är din moster, min lillasyster Kerstin, sa mamma och ändrade min gissning.
Verkligen likt. Som tvillingar.
Och här har du hennes sista foto, från studenten. Mamma räckte över ett färgfotografi av en ljushårig, vacker tjej. Så fin som en tavla.
Jag studerade bilden länge.
Men henne är jag inte alls lik dig, mamma, sa jag tyst.
Nä, nu är det nog dags att berätta. Sanningen kommer alltid ikapp ändå, sa mamma efter en tyst paus.
Kerstin, alltså min syster, är din biologiska mamma. Förlåt att jag inte sagt det tidigare. Jag gjorde det av omtanke om dig.
Mamma blev gravid sent i livet och ville knappt ha barn längre, började mamma berätta. Bar tungt, hoppades att hon inte skulle behöva föda. Men Kerstin kom ändå, och redan som liten var hon söt som få. Jag var femton då, jag fick vara barnvakt, hjälpa till hemma.
Alla ungdomar flyttade till staden efter skolan. Jag vågade inte lämna mamma och min lillasyster. Fanns knappt några unga män kvar heller, och ingen ville jag gifta mig med.
Kerstin ville som alla andra till stan. Efter gymnasiet åkte hon dit också. Två år senare kom hon tillbaka inte ensam, utan med dig i famnen. Du var pytteliten, vi vågade knappt hålla dig. Och Kerstin det var som om hon gett dig all sin skönhet.
Hon magrade, blev orolig, ibland tyst i flera dagar, ibland överdrivet glad.
Två dagar senare försvann hon, lämnade dig hos oss och stack tillbaka till staden. Vi förstod sedan att hon var beroende av tabletter och annat det var därför hon åkte iväg. Hon dog snart där, överdos sade de. Jag åkte och begravde henne, men mamma var för sjuk för att följa med.
Mormor ville lämna dig på barnhem, men det gick jag inte med på. Jag var ju ändå ensam kvar. I byn var det ingen som förstod, och de som gjorde, teg. Ingen hann egentligen se Kerstin hon bara gled förbi och försvann. Jag pratade med sjukhuset i stan, de skrev dig på mig som om det var jag som fött dig.
Du fick till och med ett nytt namn. Kerstin ville kalla dig Isabella. Det lät så främmande! Jag döpte dig till Elin istället.
Och ett år senare kom din pappa. Han var militär, men visste inte att Kerstin varit gravid. När han kom hem började han leta och fick av någon höra att Kerstin hade fått barn men dött. Han var skadad och fick sluta i försvaret. Han stannade hos oss. Mamma tog emot även honom, fast han och Kerstin aldrig varit gifta. Det är svårt att leva utan en man i byn. Mellan oss klickade det och vi gifte oss. Vi hade fina år ihop. Han visste aldrig om att Kerstin brukade ta narkotika.
Det är därför jag höll tyst. Vem vill veta att ens mor var beroende? Nog var det fel att tiga, men nu vet du och bäst att höra det från mig. Du är min, Elin. Jag har älskat dig som min egen från första stund. Som vi säger: “Den som uppfostrar är mer mor än hon som föder.”
Jag satt mållös. Hela livet hade de undanhållit sanningen.
Vart ska du? flämtade mamma när jag reste mig.
Jag måste tänka, själv.
Jag klädde på mig och gick ut i snön. Mamma suckade där inne, och jag hörde dörren stängas bakom mig.
“Mamma narkoman! Dött av överdos! Sånt tror man inte om någon…” Min biologiska pappa i byn, kanske min ändå… Vem vet. Men vad spelar det för roll? Hon bar mig nog aldrig, satt inte vid min säng när jag var sjuk… Det var mamma som kunde ha lämnat mig, skickat mig till barnhem. Och ändå vägrar jag att kalla någon annan för mamma.
Jag visste varken ut eller in just då. Men livet hade ju varit bra, alltid kärlek och trygghet. Jag blev kall och gick tillbaka in. Mamma satt kvar som jag lämnat henne.
Förlåt, du är min mamma. Jag älskar dig, viskade jag och kramade henne hårt.
Förlåt mig också, för att jag tig så länge.
Varför sitter ni här i mörkret? undrade Maja och kom ut från vrån. Åh, mammas foto! Så fin du var!
Mamma tog varsamt fotot ur Majas hand och la tillbaka alla bilder i sin låda.
Du kan titta på oss istället, medan vi finns, sa hon vänligt till Maja.
Den natten kunde jag inte sova. Mamma andades tungt, sängen knarrade när hon vände sig. Jag tassade bort till hennes säng.
Är du vaken?
Hon lyfte täcket.
Fryser du, kom hit.
Jag smet ner bredvid henne och tryckte mig tätt intill som jag brukade när jag var liten.
Du ligger och grubblar va? undrade mamma.
Inte längre. Du är min enda riktiga mamma. Behöver ingen annan. Och Kerstin… Hon är din syster.
Vi låg länge och viskade innan jag gick tillbaka till min egen säng.
Sov nu, du är den bästa mamman i världen och det kommer du alltid vara. Jag stoppade om henne som hon brukade göra för mig och somnade snabbt.
Dagen därpå följde mamma oss till bussen.
Mormor, vi kommer snart igen! ropade Maja, och jag höll om mamma en sista gång, sög in hennes välbekanta doft.
Skynda nu, annars blir du kall…
Bussen rullade iväg, och mamma stod kvar länge och blickade ut efter oss med tårar i ögonen.
Så vid trettiotre års ålder fick jag veta att mamma dog när jag bara var några månader, och att mammas storasyster fostrade mig. Först blev jag arg över hemligheterna, men med tiden insåg jag att båda var lika nära båda var mamma.
Det blev min läxa. Det är den som älskar och fostrar som är mamma på riktigt. Närmare än så här blir det inte.
