Agnes Karlsson anländer just nu till Stockholms centralstation från sin lilla by i Norrland, med två tunga väskor balanserande på axlarna. Hon har inte hälsat på familjen särskilt ofta, men har ändå lagt sina sista kronor på att köpa presenter, i hopp om att bringa lite glädje till deras liv. Hon har aldrig kommit tomhänt, men denna gång har hon verkligen ansträngt sig varje väska väger närmare tio kilo. Trots en lång och jobbig resa tvekade hon inte att åka, övertygad om att hennes son skulle möta henne vid tåget, precis som han lovat.
När hon kliver ut på perrongen och ser sig omkring, kan hon dock inte hitta honom någonstans. Med värkande axlar och händer är hon till slut tvungen att ställa ner väskorna och slå hans nummer.
Länge får hon inga svar. Men efter närmare tio signaler hörs till sist hans röst i luren, trött och förvirrad.
Åh, mamma, förlåt mig. Jag har helt glömt bort att du skulle komma idag. Vi bestämde oss i sista sekund för att åka till min frus föräldrar i Skåne och blir borta i en vecka. Det verkar som att du åkt i onödan. Snälla, vänd om och åk hem igen. Det blev så spontant, och jag tänkte inte på att höra av mig till dig.
Agnes känner tårarna bränna bakom ögonlocken men säger bara kort: Okej.
Istället för att släpa hem de tunga paketen igen, ger hon dem till några hemlösa hon ser på stationen. Bara tanken på att bära allt tillbaka är för mycket; armarna värker redan. Hon konfronterar aldrig sin son, som inte alls förstår hur hans lättja sårar hennes hjärta på djupet. Agnes har lagt ned all sin kärlek i att fostra honom, men i hennes ålderdom finner han aldrig tid att ens besöka henne.
En månad senare, när svärdottern ringer upp och frågar om Agnes kan passa barnbarnen över helgen för att de ska på bröllop, säger hon nej. Hon är trött på att bara bli ihågkommen när hon behövs till något och den här gången vägrar hon att låta sitt hjärta trampas på igen.
I flera timmar stod en äldre kvinna på Stockholms centralstation och väntade på sin son, men han dök aldrig upp!
