Kvinnors öden. Signe
Åh, Signe, jag bönfaller dig vid Gud, ta med dig min lille Egon till dig, snyftade Moa. Mitt hjärta anar ondska, jag känner att något hemskt kan hända. Bättre en avsked än att förlora min pojke för alltid.
Signe vände huvudet och betraktade den klena lille Egon som satt på bänken vid spisen och viftade med sina spensliga ben.
En gång bodde systrarna tillsammans, men tiden gick och den äldsta, Moa, gifte sig med Gustav och flyttade till hans gård i granngården. Yngsta Signe blev kvar med deras sjuka mor, som snart gick bort. Fadern hade dött i lungsot långt innan Moa gifte sig. Modern hade uppfostrat flickorna väl: godhjärtade, arbetsamma, alltid redo att hjälpa till vid nöd. Fastän Moa var äldre så hade ändå Signe haft sista ordet hemma. Moa var mjuk och formbar som smör, gå att forma nästan hur som helst. Det var det Gustav hade fallit för. De hade det gott och Gustav prisade ofta sin hustru.
Men Signe, till skillnad från sin syster, var inte att leka med. Hon satte sig aldrig på tvären, men ingen försökte lura henne heller hon var stolt, bestämd och, sanningen att säga, en ovanligt vacker kvinna. De bästa ungkarlarna i trakten ville fria, men Signe gav allihop kalla handen.
När mamman levde suckade hon jämt:
Åh min dotter, du har ärvt din gammelmormors lynne. Men akta dig så du inte också får hennes öde. Blir du gammelpiga, vem vill ha dig när du blir gammal? Signe bara log åt moderns oro, respekterade henne men höll sina egna tankar för sig själv.
Signes gammelmor var inte vanlig. Hon levde ensam hela livet, barn utom giftermål, men ändå levde hon lycklig. Hon kunde bota och hjälpa. Med örter och böner vårdade hon folk från sjukdomar och olycka, men gav sig aldrig in på svartkonst eller tvingade sig på någon. Folket i byn var både rädda och fulla av respekt hon hade sitt heta humör.
Signe hade ärvt både lynnet och kunnandet. Hon visste mycket om örter och kunde säga besvärjelser. Och när hon kallade på hjälp, vem vet vem som hörde. Folk pratade, men Signe brydde sig inte vad som sades. Hon gick stolt genom byn, medveten om sitt värde. Hon hjälpte alltid till när nöd föll över någon: inga barn gick henne förbi. De fruktade henne lika mycket som de respekterade henne.
Jag förstår dig inte, Moa, sa Signe och såg på Egon. Titta på honom, pojken är ju frisk och kry. Varför ser du honom redan död?
Men syster, du måste ha hört vad som händer nere i Hasselby? viskade Moa.
Jag har inget hört, svarade Signe.
Barnen dör som flugor. De blir sjuka och ingen kan hjälpa dem.
Eller är det verkligen Gud? höjde Signe på ögonbrynen.
Vet ej, syster. Men nu i flera år har någon slags sjukdom härjat. Finns knappt någon gård där ett barn inte dött, sa Moa och gjorde korstecknet.
Men vad är det då för sjukdom? Varför har ingen frågat mig om hjälp?
Ingen vet. Barnen springer och leker som vanligt, sen vissnar de bort. Efter ett tag dör de. De kom ju heller inte till dig, det är ju långt bort, dessutom har vi vår egen klok gumma i byn, svarade Moa enkelt.
Hur länge har ni haft henne där, då? frågade Signe nyfiket.
Hon fanns redan där när jag flyttade in till Gustav.
Men varför har du aldrig nämnt henne förut?
Varför skulle jag? En vanlig gumma, hon hjälper litegrann inget ont. Kan till och med bota djur på benen igen. Men när det gäller barnen hjälper varken örter eller besvärjelser. Jag har aldrig pratat om henne. Nu föll det sig så i samtalet Så vad säger du? Tar du hand om Egon ett tag?
Det är klart, log Signe kärleksfullt till sin brorson och rufsade till hans blonda hår. Låt honom gästa hos mig ett tag. Moa kysste sin son på huvudet, korsade honom och gick hem igen.
Jaha, Egon ska vi gå till trädgården så får jag visa hur rödstjärten byggt bo i vedhögen?
Egon log stort och grep glatt sin moster i handen.
***
Här kommer gäster! ropade Moa när hon steg in i Signes hus.
Mamma är här! skrek Egon av glädje, sprang fram och kastade sig om halsen på henne.
Det hade gått ett halvt år sedan Moa kommit med pojken. Det var senhöst, grått och mörkt utanför. Ofta kom Moa för att se till pojken och varje gång blev det tårar och kramar.
Åh, min älskling, suckade Moa medan hon omfamnade sin son. Hur jag saknat dig, du min kära! Pappa oroar sig dag och natt, frågar hela tiden när jag ska ta hem dig igen.
Signe kom in och torkade händerna mot förklädet. Systrarna kramade om varandra.
Hur står det till här, mina kära? frågade Moa, hennes blick ständigt på sonen.
Det är bra, mamma. Moster Signe har gett mig en kattunge, vill du se? utbrast Egon och sprang ut för att leta efter den.
Jo, allt är bra, Moa, svarade Signe, och du vad för dig hit idag?
Det är dags nu, Egon har varit här så länge, snart börjar han kalla dig mamma istället! Och Gustav vill ha hem honom.
Tänker du ta hem honom nu? frågade Signe. Hur är det med byn?
Ja, tack vare Gud har det inte dött ett enda barn under tiden Egon varit här hos dig. Dörren flög upp och Egon sprang in med kattungen i famnen.
Mamma, jag har döpt honom till Sixten. Han är min bästa vän nu!
Jaha, vi har gott om möss i stallet, han kommer ha att göra, sa Moa. Och honom tar vi med oss hem. Packa ihop dina saker, så går vi.
Medan Egon packade, talade Signe och Moa om vardagen. Moa suckade och undrade när Signe skulle tänka på att bilda familj.
Sluta nu, Moa, svarade Signe skarpt, du låter som mamma! Om den dagen kommer så hittar jag en man, annars så klarar jag mig ändå. Egon är som guld för mig, jag behöver inget mer än att ha honom att pyssla om. Du vet, Egon, när du vill komma på besök så be mamma, du är alltid välkommen hos mig.
Det syntes hur Signe ogärna ville släppa iväg Egon igen, hon hade vant sig vid pojkens skratt och spratt.
Men du, Moa, ta hand om katten nu! Han är min gåva till Egon.
Jag har väl aldrig varit dum mot djur! sa Moa stött, jag har alltid en skål mjölk till övers.
Ja, så var inte arg, log Signe. Korgen står i farstun, lägg Sixten där, det är lång väg till byn. Kom ihåg att komma hem innan mörkret!
Systrarna kramades. Signe höll pojken hårt omfamnad, korsade honom och vinkade adjö. Livet fortsatte, och vintern närmade sig snabbt. Dagarna blev allt kortare, kvällarna och nätterna desto mörkare.
Snön föll så tätt att man knappt kunde öppna grinden om morgonen. Livet gick långsamt på vintern, men för Signe fanns det alltid någon att hjälpa ett barn som var krassligt, någon som behövde en växtkur. Så dagarna smög förbi, tills solen började lysa mer igen, snön smälte och fåglarna kvittrade. Våren kom med nytt hopp.
En dag stod Signe ute och grävde på åkern, då hörde hon ett Mjaou. Hon vände sig om där stod Sixten.
Hur har du hamnat här? utbrast hon. Har det hänt Egon något? Katten strök sig mot hennes ben och spann. Signe tvekade inte, gick in, packade sin väska och bad grannfrun titta till hönsen om hon inte skulle komma tillbaka samma dag.
Jag kanske stannar hos min syster några dagar, sa hon till gamla Märta.
Vägen genom skogen doftade av vår, fåglarna sjöng, men hennes hjärta var oroligt. Så snart gårdarna syntes, ökade hon på stegen och rusade sista biten in i byn. Hon stormade in till Moa, helt andfådd.
Signe! utbrast Moa och brast i gråt när hon kastade sig i hennes armar. Olycka! Kom, följ med, och drog henne in i kammaren.
Där låg Egon, blek och nästan blå, andades tungt.
Moa snyftade fram att pojken varit krasslig sen jul. Först bara tröttare än vanligt, efteråt hade båda blivit ordentligt sjuka i feber. När Egon sedan blev alldeles sänkt försökte Moa ta sig till Signe, men vintern var fruktansvärd. Snöstormarna gjorde det omöjligt. I stället hade hon fått örter och hjälp av Helga klok gumma, men utan resultat. Och Sixten var försvunnen, Egon frågade efter honom när han var vid medvetande. Moa var förtvivlad och ville ta sitt eget liv om Egon dog.
Oroa dig inte för katten, det var han som kallade på mig, sa Signe. Han var klokare än dig, syster! Moa blev alldeles stum.
Signe frågade sedan om pojken hade ätit något hos främmande. Moa erkände att barnen varit ute och tiggde på jul, gått runt många gårdar, och särskilt hade han gillat Helgas bullar.
Signe blev sträng i blicken.
Moa, gå och hämta Helga, låt henne säga sina ramsor över Egon ett varv till. Men berätta inte att jag kommit jag vill se vad hon gör.
När systrarna var på väg ut, plockade Signe upp två stora synålar ur sitt lilla bylte och gömde sig i köket. När Helga kom och skulle som vanligt försöka bota Egon, stack Signe in nålarna kors vid dörrkarmen. Helga rörde sig nervöst, försökte dra sig därifrån men det gick inte. Till sist fick hon hjälp in i ett annat rum, och Signe tog tillbaka nålarna. Då först lyckades Helga gå.
När Moa kom tillbaka in, satt Signe vid Egons säng.
Den gamla spindeln! mumlade Signe. Ska du fördärva små barn du ska få se, häxa!
Hon tvinnade tre ljus som hon satte vid Egons huvudända.
Vad håller du på med, Signe? frågade Moa rädd.
Det är Helga som är orsaken till barnens död. Hon tar deras liv för att förlänga sitt eget. Barnens livskraft är så stark, hennes år tryter! Nu ska hon få igen!
Tårarna rann på Moas kind när Signe bad henne lämna rummet. Själv lade sig Signe över Egon, skyddande som en fågelmamma, viskade sina böner och besvärjelser.
När natten gått och Moa kom in, mötte hon Signe som knappt orkade sitta, men pojken andades bättre. På morgonen flödade sol in, bröddoft spred sig och Egon låg med rosigare kinder.
Signe! Du gav mig min son tillbaka, grät Moa när hon omfamnade henne. Egon hade vaknat självmant och bett om mat.
Jag stannar några dagar, Moa. Jag måste komma på hur vi ska avslöja den där Helga.
***
Ondskan äter upp mig, Helga, sa Signe, när hon satt i Helgas stuga och spelade rollen av förtvivlad kvinna som ville ha hjälp. Hon förde samtalet smidigt, bara för att få svar på hur gumma gick tillväga med sin svartkonst.
Jag ger mig inte in i fula saker, sade gumma Helga oskyldigt. Jag hjälper bara folk.
Men hjälp mig då, insisterade Signe. Jag bjuder dig ordentligt betalt! Jag hatar min rival, skona inget!
Till slut gav Helga med sig. Hon gav Signe bröd och bad henne dela ut i sin egen by till barnen.
Men varför? frågade Signe.
Det behöver du inte bry dig om, svarade gumman.
Men hur ska vi bli av med min rival?
Vi sätter en död själ på henne, avslöjade Helga. Detta bröd är laddat, för varje bit en död själ. Jag har gjort upp med dem de slukar levandes kraft, ger mig liv i gengäld.
Signe tog brödet men delade förstås inte ut det till några barn. Hon lämnade bröden hemma hos Moa och sa:
Se vad eran kloka gumma matar barnen med!
Det är bröd, är det så farligt?
Nej, men det är minnesbröd, laddat med döda själar! förklarade Signe. Moa blev förskräckt.
Vi måste göra oss av med brödet, fortsatte Signe, men se till att de andar hon matat, vänder sig mot henne själv.
Signe smulade sönder brödet och gav det till hönsen att äta. Nästa dag fick Moa höra nyheter på brunnen.
Signe, Anton berättar att Helga blivit svart som natten och plötsligt åldrats tio år. Hon fräste och skrek åt honom att låta henne vara.
Då gick det hem, skrattade Signe. Nu har hennes andar inga fler att sluka, så då tog de henne själv.
Moa började oroligt korsa sig.
Signe, dina ord skrämmer mig. Hon lever ändå.
Åh, Moa, du är så lik vår mor, du skulle till och med tycka synd om en djävul bara han fick ont! Moa blev tuggtyst och orkade inte svara.
Men nu går jag och avslutar det hela. Gå inte in till henne, sa Signe och gick ut.
I Helgas stuga täckte Signe fönstren, tände två ljus, tog fram sitt gamla rostiga hänglås: Om du talar förgås du. Om du handlar till stoft. Jag låser din kraft på detta lås. Sakta viskade Signe besvärjelsen.
Mot kvällen gick Signe till gumma Helga.
Helga, är du hemma?
Vem släpade hit dig, djävul? svarade en sliten röst.
Inte djävul, gumma, sade Signe och klev in.
Det är du! väste häxan. Det är ditt fel att andarna plågade mig natten lång.
Din själ? Hoho, har du någon sån! Ditt liv är ändå slut, spindel! Nu får du smaka på din egen medicin!
Rasande rusade Helga efter Signe ut på farstun och skrek.
Jag förbannar dig! Alla andarna ska plåga dig!
Är du säker på att det bara är du som kan trolldom? Ser du vad som hänger på dörrhandtaget?
Där hängde Signe nu hänglåset.
Helga ylade, slet sig i håret hon visste att hennes kraft stängts in.
Trodde du att du skulle få hålla på i evighet, spindel? Om du försöker igen är du stoft före din tid!
Signe vände på klacken och gick, hörde hur Helga ylade sin ilska men reagerade inte.
***
Två månader gick. Egon piggnade till fort. Helga dog drygt en månad senare. När hennes andar inte fick mer att äta, vände de sig mot henne själv slutet var plågsamt.
Signe blev därmed ensam klok gumma i några socknar. Hon bar sitt ansvar med heder. Hon kunde ha ingått avtal med mörkare krafter, men undvek alltid synd. Hon botade bybor och djur, men ställde aldrig till elände. Någon make hittade hon inte men det tycktes inte bekymra henne. Hennes lynne tåldes inte av vem som helst.
Åh, Signe, suckade Moa ibland, släpp lite på stoltheten så hittar du hom till slut, och kanske får egna barn.
Utan stoltheten, Moa, då hade jag aldrig klarat mörkret, svarade Signe med ett skratt. Och barn jag har ju min kära brorson, och det räcker långt, sa hon och pussade Egon på huvudet.
Efter att Egon tillfrisknat sprang han till mostern så ofta han kunde, stannade långa stunder och överöste tanten med all den barnkärlek hon kunde önska sig.
