Sanna låg hopkrupen på soffan och snyftade tyst. För ett par månader sedan hade hennes man erkänt att han träffat en annan. Och nu väntade hon barn.
Sanna, förlåt, men vi har varit tillsammans i två år utan barn. Det är ju lång tid. Jag började undra om det var fel på mig Men nu, hon ja, hon är gravid mumlade Henrik.
Älskarinnan, viskade Sanna.
Kalla det vad du vill. Om några månader blir jag pappa. Förlåt.
Sanna orkade inte ens fråga varför Henrik väntat så länge med att säga något. Och så, två månader innan hon skulle föda och precis innan nyår, lämnade han henne.
Så där låg stackars Sanna, fortfarande i kläderna från kvällen innan, alldeles förstörd och tom på tårar, på soffan och tänkte oförklarligt nog på ett gammalt nyår från barndomen.
Sanna gick i femte klass då. Efter skolan brukade hon och tjejerna slinka in på lilla Myrornas. De älskade utforska den där butiken som alltid hade oväntade små saker. Kläder och skor brydde de sig inte så mycket om, men prydnadssaker, leksaker och smycken var rena drömmen.
Just den här dagen fick Sanna syn på ett underbart smyckeskrin. Det var himmelsblått, kantat med gulddekor. Sanna kunde inte slita blicken. När expediten lyfte på locket och en liten ballerina i vit tyll snurrade fram till musiken, stod Sanna som förtrollad. Expediten visade också en liten hemlig låda perfekt för smycken!
Väninnorna Matilda och Lovisa blev genast eld och lågor:
Wow! Så fint!
Matilda frågade direkt:
Vad kostar den?
Med ett snällt leende svarade expediten ett pris som kändes skyhögt fem kronor.
Aldrig att Sanna kunde samla ihop så mycket! På den tiden fick barn knappt trettio öre om dagen. Det räckte till ett rejält mellis i skolmatsalen. Och ibland, om man sa att man skulle gå på bio fick man femtio öre.
Om ändå pappa inte varit på jobbresa! Han skulle säkert ha köpt den om han varit hemma. Men mammas vassa stämma ekade redan i huvudet:
Vad ska du ha en ballerina för? För fem kronor kan jag ju köpa två kilo fläskkotletter, så vi har köttbullar hela veckan!
Nej, mamma var lönlöst. Bättre vänta på pappa.
Varje dag gick Sanna förbi Myrornas bara för att titta. Den snälla expediten lät henne ofta lyfta på locket så ballerinan fick dansa. Efter sex dagar visste Sanna varenda liten skavank på skrinet. Ena hörnet var lite nött, ett pyttefläck på kjolen och ballerinan saknade en sko. Men just därför älskade hon den bara mer.
Så snart pappa var hemma släpade Sanna honom till affären.
Såld, sa expediten sorgset. Det var någon här nyss och köpte den. Ni hann inte…
Tårarna sprutade, och Sanna började storgråta.
Men Sanna, lilla hjärtat, gråt inte! Vill du ha en tårta istället? Trippelnöt som du älskar, med massor av choklad!
Sanna nickade. Hon älskade trippelnöttårta, särskilt de små chokladnötterna ovanpå. Men gråten ville inte sluta. Det kändes ändå som att någon snott hennes dröm.
Nästa dag kom Lovisa till skolan med skrinet! När Sanna såg hennes hett önskade skatt hos vännen, växte besvikelsen till en stor klump.
Lovisa drog upp speldosan, musiken flödade och ballerinan snurrade fram. Alla blev tysta av beundran.
Min mormor köpte den igår, sa Lovisa stolt. Hon kom från landet för att fira nyår hos oss. Jag har spanat på det där skrinet i en vecka!
Det har jag också! suckade Matilda.
Sanna klarade inte mer och bröt ihop.
Sanna, varför gråter du? frågade Oskar, klassens glada kille.
Det är inget, snyftade Sanna och rusade ut ur klassrummet.
Alla visste att Oskar var kär i Sanna. Tjejerna var avundsjuka men hon märkte honom knappt.
Sanna gömde sig vid fönstret, tryckte pannan mot den kalla rutan.
Sanna, jag hittar ett likadant skrin till dig, du ska se! sa Oskar och lade handen på hennes axel.
Var då? Du är dum, snäste Sanna och sprang bort.
Sen grät hon ännu mer när hon kom ut i snön: Nu var jag elak mot Oskar också!
Kylan bet i kinderna och Sanna blev sjuk efter att ha varit ute tunnklädd på skolgården.
En dag när hon låg hemma knackade det på dörren. Det var Oskar.
Sanna, jag har inte hittat någon ballerina än. Men jag lovar, jag ska, sa han bestämt.
Men Oskar, du hittar aldrig en sån igen, den är utländsk. Det stod Made in DDR under, du hittar inte den någonstans!
DDR det är ju Östtyskland, va? Ja men då reser jag dit! sa han med glimten i ögat.
Efter det blev de nära vänner på riktigt. Först på barnvis. Men i åttonde klass vågade Oskar ge Sanna en kyss. Och hon backade inte undan.
Efter gymnasiet blev Oskar inkallad till lumpen ironiskt nog i Tyskland.
Han skrev hem till Sanna då och då och skojade om att han fortfarande inte hittat någon ballerina.
Men Sanna väntade inte på Oskar. Ett halvår innan han muckade träffade hon Henrik, som förtrollade henne totalt när han spelade en låt han just diktat ihop på gitarr. Hennes hjärta smälte direkt, och två månader senare gifte de sig.
När Oskar kom hem från lumpen och fick höra att Sanna gift sig, tog han jobb på en norsk fiskebåt och försvann ut till sjöss. Sällan tillbaka, aldrig något nytt möte med Sanna.
Åren gick.
Nu, när den stora ensamheten kröp på, märkte Sanna att tankarna gick till Oskar. Sorgen var liksom större för det som aldrig blev än över Henrik som lämnat. Vad gjorde Oskar nu? Var han gift?
Det var nyårsafton. Vännerna skulle fira med sina familjer. Att dyka upp som femte hjulet kändes inte rätt.
Sanna gick till torget och ICA. Köpte lite gott för att i alla fall kunna unna sig något på årets sista kväll.
När hon kom hem med påsarna och skulle låsa upp porten, steg en utklädd tomte ur hissen.
Vid åsynen började Sanna nästan gråta igen.
Men lilla vän, varför så ledsen på självaste nyår? sade tomten med krystat gubbig stämma. Kom här, jag har något till dig. Han räckte henne en kartong och försvann snabbt ut i vintermörkret.
Sanna hann inte tacka.
Väl inne på sitt lilla kök öppnade hon paketet försiktigt.
Där låg ett nytt himmelsblått smyckeskrin med guldkant. Hon vred upp verket och ur det blå sammetet snurrade en ballerina med båda skorna på!
Hon öppnade lilla lådan och där låg en förlovningsring.
Sanna rusade till fönstret. Ute i snön syntes tomten. Sanna slängde på sig tofflorna och sprang ut. Hon dröjde lite i porten, men i samma sekund som tomten vände sig om möttes deras blickar.
Utan ett ord sprang de mot varandra.
Mot varma jackan, tätt intill, viskade Sanna:
Dumskalle! Du lyckades hitta den till slut.
Japp! svarade Oskar med ett leende. Jag lovade ju dig och jag höll mitt löfte.
