Min bror, Niklas, flyttade till Göteborg för att arbeta efter att ha tagit examen från universitetet. Hans plan var att bo där bara ett år, spara ihop lite pengar och sedan återvända till Sundsvall för att köpa en lägenhet. Men ödet ville annorlunda. Där träffade han en tjej, och de bestämde sig för att gifta sig. Niklas blev alltså kvar i Göteborg. Vi hade aldrig träffat hans fru. När de skulle gifta sig var jag i nionde månaden och nära att föda, så vi bestämde att jag skulle stanna hemma. Pappa kunde inte ta ledigt från jobbet, så det var bara mamma som var med på bröllopet. Hon och min svägerska hade knappt någon kontakt, de hälsade mest på varandra och det var allt. Brudparet åkte på smekmånad och mamma återvände hem några dagar senare. Hon berättade att tjejen var söt, trevlig och väldigt glad. Flera år gick, och vi träffade aldrig min svägerska.
Men i år hörde brorsan av sig med en överraskning. Han och hans fru hade planerat en lång resa först skulle de komma och hälsa på oss. Sen vidare till ett bröllop mellan några av Niklas gamla vänner, sedan en klassåterträff, och efter det till västkusten för att träffa hennes familj, innan de skulle åka hem till Göteborg igen. Hos oss skulle de stanna två dagar. Jag såg inga problem visst, lägenheten var liten, men vi kunde använda mina svärföräldrars sommarstuga ute vid sjön. Svärmor sa att det var okej. Visserligen hade den inte renoverats på länge, men fullt beboelig. Jag var på strålande humör den dagen och såg fram emot att få besök. Så kom de. Och problemen började omedelbart. Brorsan presenterade oss. Från första stund började min svägerska gnälla om att det hade varit för varmt i bilen på vägen hit, för bullrigt och så obekvämt.
När vi kom ut till sommarstugan tänkte jag att jag kunde visa dem runt. Min svägerska såg på duschen och toaletten som om någon hemlös hade kladdat på dem. Hon tog Niklas åt sidan, de viskade lite, och sedan kom min bror fram och frågade om min man kunde köra dem till stan. Hon vägrade använda duschen därute. Så de åkte hem till oss, hon duschade, sminkade sig och åkte tillbaka till stugan. Sen vägrade hon äta det vi hade lagat. Och vi hade försökt vårt bästa men det var tydligen gluten, för mycket fett och en massa annat hon inte kunde eller ville ha. Till slut åt hon bara lite grönsaker, och till och med dem stirrade hon misstänksamt på. Rummet vi hade ordnat åt dem vägrade hon sova i, så vi fick åka tillbaka in till lägenheten i stan. Nästa dag när vi skulle gå en promenad i stan, var hon mer gnällig än min treåriga son. Antingen var det för varmt, eller så fick hon ont i benen, eller så var det tråkigt. Aldrig nöjd. Jag kände mig lättad när de till slut åkte vidare. Jag kan inte förstå hur min bror har stått ut i alla dessa år. Hon tog knäcken på oss på bara två dagar.
