“Jag älskar dig så mycket, mamma,” sa jag vid frukostbordet när jag var fjorton.
“Jaså? Då kan du nästa gång skala potatis till middagen innan jag kommer hem från jobbet. Då känner jag din kärlek utan att du behöver säga det,” svarade mamma leende.
“Jag avgudar min katt!” gnuggade jag kinden mot hans mjuka, varma päls.
“Kanske du kan byta sanden åt honom då?” frågade pappa. “Han vill ju inte sätta sig i blöt sand och lider för det”
Jag lyssnade på mina föräldrar och förundrades över dem. Jag pratade ju om kärlek! Vad hade kattlådor och potatisskalning med det att göra?
Jag minns när jag var riktigt liten, kanske sju år, och låg inne på sjukhus några veckor. Sjukhuset låg utanför Uppsala. Regeln var kalla, och föräldrar fick bara lämna paket vid bestämda tider. Tittar fick de göra från sjukhusparken när vi barn stack ut huvudet genom det öppna fönstret. Tur det var september och fortfarande rätt milt väder.
Mamma kom två gånger om dagen. Morgon och kväll ställde sköterskan på mitt nattduksbord en påse med färsk hemgjord keso, varm saft, lite kokt bovete, och en ångande köttbulle. Precis lagom mycket lagom för ett barn allt eftersom mamma skulle hinna komma tillbaka snart igen med nytt och varmt. Bland kläderna i påsen, inlindade i tidningspapper så de inte blev skrynkliga, låg tre eller fyra ritpapper med utklädningskläder till min pappersdocka. Ni vet, sådana där kläder med vita flikar vid axlarna och armarna man viker runt dockan. Jag älskade att sitta och färglägga och klippa ut och mamma, när hann hon ens med det?, ritade alltid nya klänningar, kjolar, jackor och pyjamaser åt mig. Och vilka fantasifulla former och mönster! Prickar, rosetter, bollar
Jag bad aldrig om det. Det var varken medicin, kolsyrat vatten eller färsk buljong. Hon visste bara att det var min största glädje.
Och i det ögonblicket var det hennes sätt att säga: “Jag älskar dig.” Först efter många år förstod och uppskattade jag det fullt ut. Men minnet finns kvar.
Vi underskattar alltför ofta småsakerna
Visst, vackra ord, dikter, fina tal är betydelsefulla. Vi kvinnor älskar med öronen och törstar efter det där eviga “jag älskar dig”. Men om orden inte speglas i handling, blir de tomma ljud. Ja, man kan säga “jag älskar dig” med ett diamantörhänge, ett platinaarmband, en bukett rosor eller en ballongflygning över Sigtuna och det är också underbart.
Men kärlek uttrycks lättare: varje dag ger oss alla chansen bara vi älskar.
En väns tax blev förlamad. Bakbenen lydde inte längre. Men redan i tre års tid har hunden fortsatt leva, och husse har snickrat en liten vagn på hjul, så att deras älskling själv kan rulla ut på promenad. Det gick bra att bära ut honom eller köra i barnvagn men taxen vill gå själv. Det fick han, för att han är så älskad.
Rör oss sann kärlek hittar vi alltid sätt att visa den, helt utan ansträngning, helt instinktivt.
Vi smyger in till någon som sover, svävar på tå för att inte väcka, ordnar till kudden så ryggen inte värker, lägger filten om kalla fötter, smyger ut mobilen ur slappa händer så ingen kvällsignal förstör drömmen.
Vi blir plötsligt mästerkockar, brygger den bästa kaffekoppen som finns, och gör en tågformad ostmacka på barnens tallrik, ångande till en blomma av tomat och ägg.
Vi sitter timmar med vänner som behöver oss, hittar på presenter, planerar överraskningar, skapar stämning.
Och vi ger gärna sista sedeln i plånboken till en kompis medicin, utan att tveka
Och vi sprättar favoritpärlhalsbandet för att sy fast pärlorna på snöprinsessklänningen.
Livet är långt och samtidigt så kort.
Och det är just småsakerna som stannar kvar, så länge. Bara ett älskande hjärta vet ögonblicket när vårt “jag älskar dig” betyder som allra mest.
Jag har alltid minnesbilder av mamma och mormor de gick alltid ut i hallen när pappa eller morfar kom hem från jobbet. En man skulle genast känna att han är efterlängtad hemma. Jag försöker göra på samma sätt.
Sitter framför skärmen, knappar vidare, försöker sticka ut en begriplig tanke av mina trassliga idéer. Hör nyckeln i dörren och tänker att snart, bara en minut till bara stickningen går ut på varvet, så inte maskorna ramlar av. Kikar över axeln mot dörren och ler: “Ge mig två minuter, så är maten strax klar.” Och försvinner in i tanketrådar och bokstäver.
Och plötsligt utan ljud, så inte ens orden snurrar ihop sig står en kopp starkt te och en tallrik med två smörgåsar och två lakritspraliner, prydligt uppackade ur pappret, på bordet. Jag ser på smörgåsarna på skivorna finns allt som rymdes i kylen: julskinka, ost, tomat, oliver och på pralinpappren, så jag inte ska tappa tråden, hör jag i tystnaden flera viktiga saker som betyder: “Jag älskar dig”.
Just så, utan ord men med tebryggning och leende mackor.
Det är så viktigt att kunna säga “jag älskar dig” utan ord.
Med en resa genom landet, en nykokt potatis, en välstruken skjorta, ballonger i nyskuren sol, en efterlängtad docka eller en kattmatskål som alltid är fylld i tid, en passionerad kyss, en omsorgsfullt lagd filt, ett utfällt paraply eller små pannkakor med kaninöron, digitala hjärtan och emojis, blickar och leenden.
Det spelar ingen roll om du lyssnar på prat om samhällsproblem eller om ett missat mål i senaste Allsvenskan det viktiga är hur du lyssnar.
Det spelar ingen roll om du dricker Blå Himmel-champagne ur kristall eller automatiska kaffet från Pressbyrån det viktiga är känslan.
Det spelar ingen roll om du går längs Kungsgatan i snöfallet eller bland blommig maskrosäng det viktiga är vem som går bredvid.
Vi måste bara minnas att de där brännande, rörande, så önskade orden: “Jag älskar dig”, utan handlingar snabbt falnar och förlorar värde.
Det får vi aldrig låta ske.
Kärlek mäts aldrig bara i ordSå när jag själv nu ser någon möta mig i hallen, när en kopp te eller en färdigmatad katt vittnar om omtanke, förstår jag: det är nu min tur att älska på riktigt. Inte bara med ord, utan i det vardagliga, i små handlingar som knappt ens märks fast de ruvar på allt.
Och kanske, långt senare, kommer någon minnas mina ostmackor, mina lappar med små teckningar gömda i fickan, att mjölken aldrig saknades i kylskåpet. Då finns kärleken kvar. Den var där hela tiden, i det vi gjorde för varandra. Ord behövdes aldrig, för hjärtat förstod ändå och minnet, det bär de minsta gesterna vidare, som de allra största av allt.
