För länge sedan, för kanske ett par decennier sedan, levde jag tillsammans med min dotter och hennes make under samma tak i utkanten av Uppsala. Nu när jag har fyllt 65 och blivit farmor till sju barnbarn känner jag att orken inte längre räcker till för att bära den här vardagen.
Jag vet att många skulle avundas mig att vara omgiven av så många barn och barnbarn, ett liv fullt av skratt och liv. Det var förstås en rikedom, men detta ständiga barnpassande och sorlet av småspring och gråt blev med åren alltmer utmattande. Min dotter, Ingrid, verkade inte riktigt inse själv hur många barn hon faktiskt hade fått…
När det sjätte barnbarnet, lilla Stina, föddes slog jag mig ner med Ingrid för ett allvarligt samtal. Jag kunde aldrig tro att jag vid min ålder skulle sitta och diskutera preventivmedel med min trettiofemåriga dotter! Men när de sedan väntade sitt sjunde barn började det snurra i huvudet på mig. I vårt gamla hus, som bara består av fem rum, bodde det nu nio personer trångt och bullrigt.
Ingrid hade tur som fått växa upp i ett hem där både hennes far, Lennart, och jag slitit hela livet för att bygga upp en större gård utanför staden. Nu kallar hennes make, Olle, sig bonde och brukar den marken och Ingrid hjälper honom dagarna i ända. Själv stod jag mest i köket, kväll som morgon, och lagade mat åt hela klassen. Barn växer, aptiten växer, och ingen vill ha gårdagens grytor nej, det ska vara nytt och varmt varje gång.
När Stina föddes hoppades jag att Ingrid äntligen skulle förstå mig, att jag skulle få andas lite slippa skrikande småbarn och eviga blöjbyten. Men nej, allting fortsatte som förut, som om ingenting förändrats.
Under hela denna tid höll jag kontakten med min bror Erik nere i Småland. Han bodde ensam sedan hans dotter flyttat till Norge. En kväll ringde Erik och bad mig komma; hans hälsa hade sviktat. Det var förstås bekymmersamt, men jag kände också tacksamhet äntligen fick jag möjlighet att bryta mig loss ur ekorrhjulet.
Erik mår bättre nu, och jag har under tiden hos honom återupptäckt glädjen i de enkla saker jag tidigare älskat: att läsa böcker kvällarna igenom, lyssna på gammal svensk musik, se på film i lugn och ro. Jag känner nu att jag för första gången kan vila i min ålderdom, utan att vänta på att barnbarnen ska växa upp för att få en stunds ro. Men hur ska jag berätta detta för min familj?
Nu ringer Ingrid varje dag. Hon ber mig komma hem, för hon klarar inte allt själv. Men jag känner mig delad ska jag återvända till det gamla slitna livet eller stanna här och äntligen unna mig själv en stilla ålderdom? Det är svårt att bestämma sig när hjärtat slits mellan ansvar och längtan efter egen tid. Hur blev jag fånge i min egen familj?
När min dotter fick sitt sjunde barn insåg jag att mitt tålamod hade nått sitt slut!
