Men Elin, har du blivit tokig på gamla dar? Ditt barnbarn går ju redan i mellanstadiet, vad ska du gifta dig för? så sa min syster Ulla när jag berättade att jag och Torbjörn skulle gifta oss.
Jag minns att jag tänkte, varför egentligen dra ut på det? Om en vecka ska Torbjörn och jag skriva på pappren på kommunen, så det var bara rätt att berätta för Ulla. Självklart visste jag att hon inte skulle kunna komma på själva firandet, vi bor på varsin sida av Sverige. Dessutom är vi ju inte i åldern för stora mottagningar med snapsvisor och ebjuden tårta direkt. Vi tänkte smyga iväg och fira själva, bara vi två.
Kunde lika gärna låta bli hela registreringen, men Torbjörn insisterar. Han är en sån där gammalmodigt gentleman: öppnar porten för mig varje gång, räcker fram handen när jag kliver ur bilen, hjälper mig på med kappan. Nej, att leva utan en ring på fingret finns inte i hans värld. Han sa rätt rakt ut: “Vad är jag, en tonåring eller? Jag vill ha det ordnat, på riktigt.” För mig är han ju som en pojke ändå, trots alla gråa hår. På jobbet är han respekterad, alla säger Torbjörn och inget annat, han är allvarsam och strikt där men när han ser mig tappar han minst fyrtio år. Då snurrar han runt mig på gatan mitt bland folk, och även om det är härligt så skäms jag nästan. “Men Torbjörn, folk glor ju, de kommer skratta åt oss”, säger jag. Och han bara: “Jag ser ingen annan än dig!” Faktum är att när vi är tillsammans känns det ibland som att vi är helt ensamma kvar på jorden.
Men sen har jag ju min syster Ulla att tänka på, jag måste ju berätta för henne. Jag var lite nervös, rädd att hon också skulle döma mig, precis som alla andra, när det var hennes stöd jag behövde mest. Men jag tog mod till mig och ringde.
Eeliin, vad har flugit i dig? suckade hon när hon förstod vad jag planerade, det är ju bara ett år sedan du begravde Henrik, och nu har du redan hittat en ersättare!
Jag visste att mitt besked skulle chocka henne, men jag trodde inte att det skulle vara min döde man som var den stora saken.
Ulla, jag minns Henrik, men vem är det egentligen som bestämmer när det är okej att gå vidare? Kan du ge mig ett exakt antal år, så jag vet när jag får vara lycklig igen utan att folk klandrar mig?
Det blev tyst på andra sidan.
Ja, åtminstone fem år borde man vänta, svarade hon till slut.
Så jag ska alltså säga åt Torbjörn: “Du får återkomma om fem år, nu ska jag sörja färdigt”?
Ulla teg.
Men vad spelar det för roll egentligen? Tror du folk håller tyst om fem år? Det finns alltid de som inte kan låta bli att prata, men deras åsikter bryr jag mig faktiskt inte om. Men din åsikt betyder något, så om du säger nej, då ställer jag in.
Nej, jag tänker inte ta ansvar för det, gifta er när ni vill! Men tro inte att jag förstår dig eller stödjer dig, Elin. Du har alltid gått din egen väg, men jag trodde inte att du skulle tappa fotfästet helt när du blev äldre. Vänta åtminstone ett år till.
Men jag gav mig inte.
Men om vi bara har ett år kvar att leva då, jag och Torbjörn, vad gör vi då?
Hon blev rörd.
Gör som du vill. Jag fattar att du vill vara lycklig, men du har ju redan haft så många bra år
Jag skrattade.
Tror du verkligen, Ulla? Har du sett mig som lycklig alla dessa år? Det trodde jag själv också tills nu. Jag fattar först nu att jag varit som en gammal arbetshäst, bara knegat på utan att fatta hur det KUNDE vara. Att livet kan vara glädje!
Henrik var en bra man. Vi fick två döttrar, nu har jag fem barnbarn. Han predikade alltid att “familjen är allt.” Så jag höll med. Först slet vi för oss själva och barnen, sen för barnens familjer och nu för barnbarnen. När äldsta dottern gifte sig hade vi redan sommarstället, men Henrik ville alltid utöka så vi hyrde mark för att föda upp egna djur, för barnbarnens skull. Det blev vårt ok, år efter år. Djur måste ju matas jämt. Lade oss inte före midnatt, uppe klockan fem varje morgon. Bodde på landet året runt, åkte till stan knappt ens för att handla.
Jag minns hur jag ringde mina väninnor när jag hade en minut över, och de skröt om Gotlandsresor med barnbarnen eller båtutflykter med sina män. Själv hann jag knappt till Ica! Ibland satt vi utan bröd i dagar för vi var fast i lagården. Det enda som höll mig igång var att barnen och barnbarnen hade det bra. Tack vare oss hade äldsta dottern råd att byta bil, den yngsta göra om hemma. Tänkte: ja men då var det inte förgäves.
En gång kom min gamla kollega förbi.
Elin, jag kände knappt igen dig! Jag trodde du skulle må som en prinsessa här ute på landet, men du ser ju ut som ett spöke! Varför sliter du ut dig så?
Barnen behöver hjälp, försökte jag.
Och när ska du leva för din egen skull, Elin?
Jag förstod inte vad hon menade då, men nu vet jag: det går att leva annorlunda. Sova tills man är utvilad, gå och bada, åka skidor, se på bio. Ingen tar skada! Familjen klarar sig! Och det viktigaste jag har lärt mig se på livet med nya ögon.
Förr störde jag mig på löv som föll på tomten, nu sparkar jag omkring dem i parken och skrattar som ett barn. Regn älskar jag nu slipper jag jaga getter under skyfall, kan sitta på café och titta ut på vattnet genom rutan i stället. Plötsligt ser jag hur fina molnen är, och hur magiskt vacker en svensk solnedgång kan vara. Jag upptäckte faktiskt hur fin vår lilla stad är! Det var Torbjörn som fick mig att öppna ögonen.
När Henrik dog blev jag som i dvala. Allt gick så fort hjärtinfarkt, ambulansen hann aldrig fram. Barnen sålde stugan, djuren, allt flyttade hem mig till stan. Gick omkring som en zombie, vaknade i ottan av gammal vana och visste inte var jag skulle ta vägen.
Sen dök Torbjörn upp. Första gången han släpade ut mig på promenad minns jag fortfarande. Han bodde i grannhuset, kände min svärson. Hjälpte oss flytta hem från landet. Han sa sen att han först bara tyckte synd om mig, såg en sliten kvinna som behövde muntras upp. Tog mig till parken, vi satt på en bänk, han köpte glass och föreslog en tur till dammen för att mata änderna. Jag hade skött ankor i åratal men aldrig haft en minut att bara stå och titta på dem!
Kan inte fatta att man bara kan stå och glo på änder, sa jag. Hemma hann jag bara blanda foder, mata och städa här står vi bara och tittar!
Torbjörn skrattade och höll min hand: Det är bara början, Elin. Jag ska visa dig hela världen på nytt!
Och han hade rätt. Varje dag kände jag mig som ett barn som ser allt för första gången. Sakta men säkert blev allt det gamla som en tung dröm och plötsligt insåg jag att det enda jag verkligen behövde i livet var Torbjörn. Hans skratt, hans värme, allt.
Döttrarna var arga. “Du sviker ju pappa!” sa de, som om jag bedragit någon. Jag blev ledsen, kände mig nästan skyldig. Men Torbjörns barn blev bara glada, sa de äntligen slapp oroa sig för sin pappa. Det återstod bara att berätta för Ulla och det var svårt.
När gifter ni er då? frågade Ulla efter vårt långa samtal.
Nu på fredag.
Ja, då säger jag väl: Lycka till på gamla dar, sen la hon på.
På fredagen köpte jag och Torbjörn lite godsaker, klädde oss snyggt och tog en taxi till kommunen. Och där utanför stod hela min familj, mina döttrar och barnbarn, hans barn med familjer, och min syster Ulla med en jättebukett vita rosor! Jag trodde knappt det var sant.
Ulla! Har du åkt hela vägen för min skull?
Ja, nån måste ju se vem du överlämnar dig till, skrattade hon genom tårarna.
Tydligen hade barnen ringt varann i veckan, bokat bord på vårt favoritkafé, och fixat allt.
Häromdagen firade vi ett år som gifta, jag och Torbjörn. Nu är han en självklar del av alltihop. Och ibland känns det bara för bra för att vara sant jag är så himla lycklig, nästan så jag är rädd att jinxa det.
