Vitt Ytterplagg
Jag, Markus, minns min barndom på barnhemmet i Sundsvall. Jag var fem när jag kom dit. Jag visste aldrig riktigt varför det sista jag mindes var min mormor som aldrig vaknade en morgon, och en mamma som aldrig kom tillbaka. Sedan var det främmande armar, målade väggar och lukten av kokt vitkål som kändes evig. Först grät jag mig till sömns om nätterna, men så småningom slutade jag. Jag bara levde och pluggade tyst och noggrant, som om jag hoppades att någon en dag skulle belöna mitt hårda arbete med något äkta.
Av alla rum på barnhemmet var gympasalen min favoritplats. Den var stor, knarrade under fötterna och hade dammiga fönster högt upp. Jämfört med mitt lilla rum åtta, där jag delade utrymme med tre andra, kändes det som en pampig sal. När den hårt pumpade orange basketboll studsade mot parketten glömde jag bort allt det svåra. Och när jag lyckades sätta den i korgen kände jag mig nästan lycklig. All lycka hörde egentligen till de som hade en familj, trodde vi barn, och jag gömde själv ett litet hörn bakom en osynlig gardin i hjärtat kanske skulle jag en dag kasta undan den och våga skratta högt.
Jag sprang snabbt, hoppade högt, och bollen löd min minsta rörelse. En dag sa min fostermamma Kristina Lundström Du har tävlingsinstinkt, Marita. Jag ringer en bekant tränare, kanske kan du börja i riktiga föreningen.
Det gick vägen.
Från tolv års ålder tränade jag regelbundet. Först med distriktslaget, sedan med stadens elit. I finalen av Norrlandsklassikern stod jag som matchens lirare 32 poäng på tavlan.
När jag fick medaljen sa chefen för idrottskommittén Grattis! Du har en lysande framtid framför dig, Marita. Jag var nära tårar, men han trodde nog det bara var barns glädje. När han såg mig senare, ensam på väg ut ur hallen i sundsvallsnatten, stannade han mig.
Marita, hämtar ingen dig? Var bor du?
Jag bor på Barnhem tre, det är fyra hållplatser bort med spårvagn.
Förlåt, det visste jag inte. Jag heter Olof Björkman, hoppa in så skjutsar jag dig.
Det var första gången jag åkte bil, det kändes overkligt fint.
Vem tar ansvar för dig där?
Kristina Lundström, vår fostermamma.
Kan jag få träffa henne?
Visst, men hon är inte där förrän imorgon bitti.
Då pratar jag med henne då.
Jag undrade vad denne Olof ville diskutera, men jag vågade inte fråga.
Efter skolan nästa dag ropade Kristina in mig till sitt kontor.
Ur hennes berättelse förstod jag, att Olof Björkman hade frågat vad jag egentligen behövde. Hon svarade, att Marita behöver inget utom möjligtvis en ny kappa.
Så jag sa det till honom. Du växer så fort, barndomens kappstorlekar räcker inte mer. Han frågade din storlek, och titta nu Kristina lyfte fram ett inslaget paket på bordet nu provar vi.
Jag stod som förstenad när hon vecklade upp ett snövitt ytterplagg med smal midja och bärnstensknappar. Det var så vackert och så olikt allt jag dittills haft, så jag fann inga ord. Det var dessutom nytt, inte som de gamla plaggen med någons namn inskrivet på fodret.
Oj, Marita, sådana kappor har jag bara sett på filmstjärnor! Prova, snurra runt lite!
Nästan borta i tankarna kände jag kappans kalla foder, som snart blev varmt mot kroppen. Det var som någon omfamnade mig och svängde runt mig. I spegeln såg jag mig själv röd i kinderna, med ett leende jag knappt kände igen i kappan som satt perfekt på min idrottskropp. Den slitna kjolen och röda t-shirten passade inte alls till denna dröm, men det gjorde inget alls.
Och det är inte allt! log Kristina lika lycklig som jag, här får du!
Hon gav mig ett vikt papper med en bild på en glad scout på.
Vad är det, tant Kristina?
Det är en plats på sommarlägret Ungdomsglädje! Du åker dit första perioden, det är helt fantastiskt där. Det ordnade också Olof Björkman. Gud välsigne honom.
Den natten kunde jag knappt sova, händelserna de senaste dagarna spelades upp som färgstarka filmer i huvudet turneringens seger, medaljen, bilfärden, platsen i lägret och så min vackra nya kappa som väntade i skåpet.
Jag smög mig upp, tog försiktigt på kappan som jag döpte till Kappon och gick ut i korridoren. Utanför fönstret föll det första vårregnet. För första gången i livet kände jag inte glädje över att vintern var slut. Jag ville bara känna mig fin lite till.
***
Skor inneskor och sportskor, läste Kristina från lägerlistan kvällen före avfärd, huvudbonad är obligatorisk. Och kappa mellanmodell, Marita, står det till och med i listan. Ingen diskussion.
Jag log och nickade, även om kappa på sommaren kändes orimligt. Men om kvällarna var det kallt, och jag ville inte lämna ifrån mig min dyrbaraste ägodel i allmänna garderoben.
Redan första dagen på Ungdomsglädje stirrade alla tjejer på mig. De bar tunna skaljackor, tuffa jeansvästar, medan jag kom i min kappa. Det gick inte att få plats med den i ryggsäcken där låg basketbollen så jag hade den på mig.
Är det farmors stil? fnissade smala Linnea från sängen bredvid.
Farfars! ropade någon annan.
Vintern är faktiskt slut, sa en annan tjej vid fönstret.
Hon måste ha kommit med renar söderifrån!
Lägg av nu, sa jag lågt men beslutsamt, knöt nävarna och såg dem i ögonen så ingen sa mer.
Jag hängde kappan på sänggaveln och gick därifrån. Hon är nog lite knäpp, hörde jag en röst viska efter mig.
Jag gick genom lägerområdet, såg matsalen, utomhusscenen, fotbollsplanen och volleybollplanen med trasigt nät. Basketplanen var igenvuxen; bara ett av två korgar var kvar. Varför kom jag hit? tänkte jag lutad mot en björk, men skakade av mig tankarna 21 dagar kan jag härda ut. Kappon och basketbollen hade jag, och de där tjejerna strunt samma. Ensamhetskänslan kom tillbaka.
Dagen efter invigdes lägret med brasa och fest. Jag satt ändå på en bänk bland fläderbuskarna, lyssnade på okända låtar och lät musiken vagga mina tankar. Dans lärde jag mig aldrig, även om jag älskade musik.
Varje kväll berättade de populära tjejerna spökhistorier och filmklipp från sina stora VHS-spelare hemma. Jag låtsades sova, blundade och lyssnade. Vad skulle jag kunna berätta för dessa lyckliga tjejer? Om gråtande nykomlingar? Om brödkantbitarna gömda under kudden? Om hur varje vuxen som kom in alltid granskades är han här för mig?
En gång när vi saknade folk till volleybollaget ropade ledaren: Marita, du som tränar sport, kom igen, försök du också!
Jag gick, även om jag aldrig spelat volleyboll på riktigt. Man skulle slå bollen med handen, inte fånga annorlunda mot basket. Dasha var lagkapten lång och självsäker med fläta.
Men sluta fånga bollen! Det är volleyboll, passa, slå mjukt! röt hon åt mig.
Men bollen ville aldrig lyda för lätt, flög för långt.
Suck, vore du mindre kantig, muttrade Dasha, ställ dig vid nätet, blockera istället!
Jag blev ledsen av kritiken och lämnade planen efter några missar, hämtade min basketboll, rensade bort ogräset vid korgen och övade skott efter skott.
Lägret rullade på morgonjumppa, städning, filmkvällar, förberedelser till “Sverige har talang” och annat som hörde till.
Filmkvällarna var bäst. Varannan dag sattes dagens film upp på kvällen kom filmkillen från byn och satte igång projektorn. Jag tog alltid sista raden och förlorade mig i äventyren om sjömän som slogs mot pirater, eller mörkhåriga hövdingar som räddade sitt folk.
Resten av tiden sköt jag boll, sena kvällar när andra pysslade med sina intressen. Kappan hängde vid min säng, som en vaktpost i mörkret.
Diskot gick jag aldrig på när andra sminkade sig och gjorde sig fina, satt jag på gamla bänken och såg ut över lägret.
En kväll hörde jag röster bakom buskarna det var Dasha och en kille från första gruppen. De trodde de var ensamma, men utanför klubbhuset dök tre lokala killar upp. Långa, påverkade, med cigaretter i mungipan. De såg paret, steg närmare. Killen försvann direkt, Dasha stod kvar rädd, som en fågel.
Oj, vilken snygging vi fått här då! Stadsbrud i minikjol! Gå en sväng med oss, gumman! skränade de runt henne. Hon ropade, men musiken överröstade henne.
Jag tvekade inte, kastade mig ut ur mörkret, ställde mig bredvid Dasha.
Håll er borta, sa jag vasst, annars smäller det!
De stirrade, först förvånade, sedan allt dristigare när de såg att vi var tjejer.
Kolla, du får också en polare, långbent och snygg!
Den längsta försökte ta tag i mig det hann han inte. Jag slog först, klumpigt men hårt. Dasha slet sig loss och skrek, och just då blev det tyst mellan två låtar. Flera sprang dit ledare och killar. Två av killarna greps direkt, den tredje stack, men hann bara några steg innan jag kastade min basketboll i bakhuvudet på honom. Han föll, och greps.
Snyggt kast, syrran, sa Dasha, andfådd men tacksam, tack.
Inget problem, svarade jag, samlade upp bollen och gick mot huset.
Hur mår du? sa Dasha, kom ikapp och såg på mig utan förakt.
Bra, sa jag, det är lugnt.
Nästa morgon efter gymnastiken ropade Dasha:
Syrran, bli min volleybollpartner! Jag lär dig serve!
Tror inte det går så bra
Det går visst, lovar!
Inom några minuter flög bollen säkert mellan oss över nätet.
Mjukare, Marita, med fingertopparna! Snyggt!
Därefter förändrades mycket. Inte genast, men det hände.
***
På föräldradagen kom snön oväntat. Stora mjuka flingor föll från morgonen. Rimfrost på dörrhandtag, snökristaller på rosorna utanför matsalen otroligt vackert, men kyla hjälpte inte barnen.
Snön gjorde att jag inte kunde vara ute och skjuta basket istället satt jag vid fönstret och såg ut.
Mot lunch kom föräldrar. Utanför lägret ringde telefonen oavbrutet namnen ropades ut:
Linnea Andersson, Sara Håkansson, Emil Lund, era föräldrar är här, det ekade i högtalaren från granen.
De som hörde sina namn rusade till grinden och kastade sig i sina föräldrars famnar.
Brr, vad kallt, det är så jag får lunginflammation, sa Linnea Andersson, men hon traskade ändå i bara tröjan.
Då hördes en ovanlig röst:
Här, ta min kappa, Linnea, den är varm, du slipper frysa.
Alla vände sig mot fönstret jag sträckte fram kappan till tjejen som kallat den “farmor-stil”.
Åh, tack Mar Marita.
På det sättet lånades kappan ut till en, till en annan. Den vandrade runt, samlade på sig nya dofter, parfym, äpplen, godis Alla gav mig något chokladbit, juice, en näve nötter Jag ville inte ta emot, men på kvällen hade jag ett riktigt smörgåsbord på nattduksbordet.
Sist försvann Dasha hon drog på sig kappan och gick ut i kvällsmörkret. Jag såg efter henne och önskade, för allt i världen, att någon också skulle komma till mig.
Jag lade mig ner, drog täcket över huvudet, det kändes som mitt lilla hus från barndomen.
Jag vaknade av någon som smekte min axel. Halvt i sömn såg jag siluetten av en kvinna bredvid mig. Jag trodde jag drömde och vände mig om. Men kvinnan satt kvar.
Mamma? frågade jag till sist, utan att öppna ögonen.
Ja, svarade hon mjukt, får jag vara din mamma?
Och jag vill vara din syster en riktig syster, hördes Dashas röst.
Då satte jag mig upp. Kvinnan som ville bli min mamma var vacker, varm och ärlig precis som Kristina Lundström.
Hon log och sa: Dasha har berättat så mycket om dig, att jag känner att jag redan älskar dig. Och hon säger att du är världens bästa, och att hon inte åker härifrån utan dig.
Säg ja, Marita, snälla, bad Dasha, satt nära mig.
Och din pappa, då? Vill han?
Han vill, och han känner dig redan.
Hur det?
Han såg mig i din kappa och frågade direkt varifrån jag fått den. Jag sa att det var min systers Maritas. Han blev så glad, sa att du är fantastisk. Kommer du ihåg Olof Björkman? Det är han!
Ja, svarade jag. Och föll gråtande i famnen på min nya mamma och syster.
Det var den scenen rumskompisarna fick se när de återvände från middagen.
***
Olof Björkman väntade i bilen på mitt beslut. När han såg oss tre lyckliga flickor och min nya mamma förstod han allt och sa att han aldrig varit lyckligare att få en dotter till.
Sedan förändrades allt. Jag öppnade den där lyckans dörr i själen. Från tyst och tillbakadragen blev jag en glad pratkvarn och en riktig stjärna på lägret.
Efter händelsen med busarna och kappan blev jag poppis. Och söndagsgodiset behöll jag inte för mig själv på kvällen bjöd jag rumskamraterna på nattligt fika runt min säng.
Tjejerna övertalade mig att delta i “Fröken Ungdomsglädje”, lärde mig dansa, frisera håret och bära klänning.
En vecka senare hördes högtalarrösten igen föräldrar till Dasha och Marita hade anlänt. Hand i hand rusade vi till grinden där våra nya föräldrar väntade.
Och både de som mötte och de som möttes visste just nu lever vi kanske våra lyckligaste dagar.
***
Nu när jag ser tillbaka, har jag förstått: ibland måste man bära sin ensamhet som en vit kappa. Men om man vågar dela den kan man få både värme, vänner och en riktig familj.
