Tillsammans med min pojkvän hyrde vi ett rum hos en äldre dam här i Malmö. Nu har vi bott med henne i åtta månader.
Vi delar kylskåp med henne. På hennes hyllor står det sällan mer än en kastrull med havregrynsgröt kokt på vatten. Tvättmedel billigaste sorten, och matoljan luktar riktigt illa. Skorna i hallen är lappade och nötta. Själva lägenheten andas fattigdom.
Vår hyresvärdinna lägger sig aldrig i våra saker, men från morgon till kväll ser man henne ute hon samlar burkar och sätter upp affischer på stan. Varje söndag har hon sin egen lilla fest med ruttna frukter från torget.
Jag känner sån sorg för henne, ibland rinner tårarna. Och när hon får besök blir det ännu värre då gråter jag av orättvisan.
Har du pengarna redo? frågade en kvinna runt 45 när hon låste upp dörren.
Ja, min dotter, här har du, svarade vår hyresvärdinna.
Det där är för lite. Imorgon tar jag med min dotter hit.
Vems kläder är det här? Har du besök?
Jag hyr ut ett rum, jag måste ju överleva, sa pensionären försiktigt, jag ger dig hela min pension.
Då går jag och tittar på dina hyresgäster. Har hört att de luras, sa kvinnan och öppnade vår dörr.
Jaså, vilka har vi här?
Den där plötsliga inkräktningen på mitt och min pojkväns lilla territorium gjorde mig helt förbluffad:
Ursäkta, kan du snälla stänga dörren efter dig?
Och vem är du som tror du kan bestämma här? Det är faktiskt mitt hus! Du ska betala mig nu, här är mitt nummer och mitt konto, sa kvinnan och la två lappar på vårt bord medan hon klev in med skorna på. Och ingen försening, annars åker du ut! När betalade ni hyran sist?
Snälla, låt henne vara, bad vår värdinna. Elräkningen betalade jag med det där, annars skulle de ha stängt av strömmen. Hur skulle jag klara mig utan el? Blev nästan gråtfärdig.
Ta inte emot mer hyra från dem, de skickar den hellre direkt till mig. Imorgon kommer jag som sagt med min dotter.
Kvinnan gick och vår hyresvärdinna satte sig på en stol i hallen och började gråta. Jag gick fram och kramade henne.
Gråt inte, det kommer ordna sig.
Kan jag få lite te, snälla?
Jag har aldrig sett vanligt te hos henne hon kokar på hallonblad och svartvinbär som hänger i köket på tork.
Hon tog koppen och började berätta:
Jag uppfostrade min dotter ensam. Min man gick ut och kom aldrig tillbaka. Gav henne allt av mitt hjärta och själ. Men hon växte upp till att bli elak och självisk, alltid ute efter nästa kille. Vid 35 hittade hon en man och blev mamma till mitt barnbarn. Men hennes man är snål och girig. Så började jag hjälpa dem, för barnbarnets skull.
Det som från början var frivillig hjälp blev snart en plikt. Hon tar min pension, och om jag inte ger henne den får jag inte träffa mitt barnbarn. Trodde jag skulle klara mig bättre genom att hyra ut rum, men nu vill hon ta det också. Vad har jag skapat?
Hon brast ut i gråt igen och glömde teet. Jag tyckte så synd om henne.
Nu vill hon flytta mig sälja min lägenhet och köpa en etta i utkanten av stan. Eller kanske låta mig hamna på gatan. Hon hotar och utpressar mig med barnbarnet. Om jag säljer min bostad får jag kanske se mitt lilla hjärta igen.
När min pojkvän kom hem från universitetet (fjärde året på juristprogrammet) frågade jag: vad kan vi göra? Hur kan vi hjälpa henne?
Vi gick runt bland grannarna, som hade hört hur dottern skrikit om pengar. Vi pratade med dem och ordnade vittnen till rättegången. Sen hjälpte vi henne att skriva ett brev till tingsrätten om reglerade träffar med barnbarnet.
Vi rådde henne också att skaffa läkarintyg om sitt psykiska tillstånd, man vet aldrig vad dottern kan hitta på.
Vi vann i rätten nu får hon träffa sitt barnbarn lagligt, varannan vecka i tre timmar. Dottern kan inte längre hota med pensionen. Plötsligt såg man kött och fina frukter på hennes bord igen. Vi hjälper henne med småsaker här hemma, målar om och byter ut uråldrig tapet.
Som tack vill hon inte ta emot någon hyra längre. Men vi tvingar henne nästan att ta emot våra pengar ändå det är det minsta vi kan göra.
Hur kan någon behandla sin egen mamma så? Ta ifrån henne den lilla pension hon har och strunta i om hon har mat för dagen? Sådan tacksamhetslöshet är ofattbar.
Ta hand om era föräldrar! Ni existerar bara tack vare dem.
Har du pengarna redo? – frågade kvinnan, cirka 45 år gammal, som öppnade dörren med sin egen nyckel.
