Efter nattpasset var jag så trött att benen knappt bar mig hemåt. Kylan hade släppt, men nu låg ett slaskigt, tungt snötäcke över hela Stockholm, och varje dag föll det mer. Det var is under snön, och jag halkade nästan varje gång jag tog ett steg.
Inte en blund hade jag fått natten som gick. En pojke med blindtarmsinflammation, en gammal dam med lårbensbrott som om alla tänkt ut att ringa ambulans och åka in till akuten just den här natten. Allt jag kunde tänka på var att få lägga mig när jag kom hem.
Jag gick och såg på mina skor, så jag inte skulle halka omkull. Plötsligt klev någon fram ur skuggan vid en husvägg och ställde sig rakt i vägen för mig. Jag stannade och såg upp.
Framför mig stod en man runt fyrtio, sliten och ovårdad, kläderna genomblöta och såg ut som om de kommit från någon annans garderob. Han hade rivmärken i ansiktet och såg illa däran ut. Jag försökte gå runt honom, orkade inte ens tänka på att försöka springa.
Ursäkta, kan du hjälpa mig? sa mannen, och hans röst lät helt uppgiven.
Eftersom jag är undersköterska funkar sådana frågor som en nödbroms för mig. Jag stannade.
Jag Mannen satte händerna för huvudet och stängde ögonen i en sekund. Jag blev avkastad från tåget. Som tur var landade jag i en snödriva, så inget gick sönder, bara blåmärken.
Mindre festande hade nog hjälpt, svarade jag och försökte gå runt honom igen.
Nej, men lyssna! Jag hade bara druckit te. Någon måste ha lagt något i det, för jag somnade direkt. Sen var jag bestulen på allt, till och med kläderna. Slängde av mig nära din station. Tur att jag slapp stå där naken.
Ja, det var tur Du borde till polisen och sjukhuset. Har du ont i huvudet? Illamående? Troligen en hjärnskakning, sa jag, och började på nytt försöka komma förbi honom.
Jag har redan varit på polisstationen. Nästa tåg går inte förrän om flera timmar, och jag ville inte vänta där. Mina rånare kommer de aldrig hitta. Delade kupé med en äldre man som såg ut som en professor glasögon, spetsigt skägg. Men de tror både skägg och glasögon var lösa. Han hade nog medhjälpare. Jag kom ändå billigt undan. Men jag skulle bara vilja tvätta mig och få torra kläder. Jag lovar att lämna tillbaka dem.
Ja, eller hur. Ska du ha nycklarna till mitt bankkonto också, eller? sa jag retligt.
Det är samma sak överallt Ingen tror på mig. Herregud, varför kan ingen bara hjälpa mig? sa mannen med sådan desperation i rösten att jag kände mig lite elak. Han såg för eländig ut för att vara en vanlig luffare, och språket var liksom för korrekt.
Okej. Följ med hem till mig så du slipper bli förkyld, jag kan säkert hitta någon gammal tröja.
Tack! Du är verkligen omtänksam. De flesta bara vände och gick. Han följde försiktigt efter mig.
Väl hemma sjönk jag ner på puffen i hallen. Benen värkte, ögonen ville bara slutas.
Gå in i badrummet där, nickade jag, så letar jag reda på något att ha på dig. Vad heter du?
Mattias, sa han och försvann in, och snart hördes vattenstrålen från duschen.
Jag suckade, hejdå till min dröm om sömn. Brorsan bor ju i Göteborg sedan länge, men lite av hans kläder har vi kvar. “Nåja, han lär inte märka om något försvinner.” Jag fixade i ordning kläder, ställde dem på byrån utanför badrummet och tassade ut i köket för att värma soppa. Tanken slog mig: “Om mamma kommer hem nu, vad ska hon tro? Mat på spisen och en främmande man i duschen?”
För säkerhets skull bad jag tyst att mamma skulle bli kvar extra länge hos sin väninna eller i matbutiken. Men nej då just då hördes nyckeln i dörren.
Lina, är du hemma redan? ropade mamma, och jag stack ut huvudet från köket.
Åh, jag trodde det var du i duschen Men vem är det då? frågade hon, kisande på mig.
Mamma, skrik inget. En man blev avkastad från tåget och rånad. Han tvättar av sig, sen går han.
Och det är därför du har lagt fram brorsans kläder? Vad hände?
Han blev rånad, sa jag ännu en gång.
Att ta hem främlingar på det där sättet Han kan vara vad som helst! Tänk lite, Lina! Ska vi ringa polisen?
Mamma, sluta nu. Han har redan varit där. Inga tåg på dagarna, banarbete. Han får bara låna dusch och kläder, sen går han.
Nu hördes inget vatten. Strax öppnades badrumsdörren, Mattias tog kläderna.
Mamma satte sig i köket och blängde vid dörren. Det dröjde inte länge innan Mattias dök upp, nu i min brors för små bättre kläder.
Jaså, du ser stark ut Hur blev du rånad mitt på ljusan dag? frågade mamma, misstänksam.
Ursäkta att jag stör er. Jag var på väg till min dotters bröllop i Örebro, tog nattåget. Någon la något i mitt te, och sen blev jag bestulen på allt, till och med kläderna. Slängde av mig nära stationen här. Inget pass, ingen mobil, inga pengar.
Så du hamnade här ändå, långt ifrån Centralen? undrade mamma allra mest.
Mamma Släpp det nu, låt honom äta. Mattias, maten är klar.
Du var alltid sån, Lina samlade på hemlösa katter och hundar som liten, nu är det karlar från tåget, muttrade mamma, men flyttade på sig så Mattias kunde sätta sig bredvid.
Varsågod, men akta dig: Om mamma tycker om dig kommer du inte därifrån levande! Jag försökte skoja till det fast jag var trött.
Hon oroar sig, för när hon jobbade bodde vi ensamma, mamma och jag, hon är rädd att jag också blir ensamstående med barn, svarade jag när Mattias frågade.
Är du läkare?
Nej, undersköterska. Men hur ska du köpa tågbiljett utan legitimation och pengar?
Polisen sa att de kunde hjälpa till imorgon. Kan jag låna din mobil och ringa dottern, så hon vet att jag inte kommer på bröllopet?
Visst.
Jag gav honom mobilen och såg ut genom fönstret. Han ringde någon, och jag kunde ana att dottern inte blev särskilt ledsen. Sedan ringde han någon annan och frågade mig om adressen.
Det kommer en chaufför och hämtar mig snart Jag skulle inte ens åkt. Min ex-fru ville egentligen inte att jag skulle komma. Dottern bjöd in mig. Onödigt, nu höll jag på att bli ihjälslagen, skämtade han.
Jaha, och vem är du egentligen?
Jag och min kompis driver ett litet företag vi repar elektronik. Han tyckte absolut att jag inte skulle köra bil; “du ska ändå festa sen på bröllopet”, sa han. Tåget verkade säkrare. Skulle ha tagit flyget. Förlåt att jag stör, ni får stå ut med mig några timmar till.
Jag tänkte på vad mamma sagt. Tänk om det här var det närmaste jag skulle komma att gå hem och bli varm om hjärtat att det stod någon och väntade. Nästan trettio är jag, och vi delar fortfarande trea i förorten. Med mamma. Min fästman Leon lämnade mig för min väninna Allt rasade då.
Du är snäll, Lina. Allt kommer att bli bra för dig, sa Mattias plötsligt.
Och du då, varför är du ensam? Du ser ändå ut att ha koll.
Exfru, moderna kvinnor är kräsna och män med. Det ville sig inte. Förlåt att du inte fick vila.
Långt senare ringde hans mobil.
Det är nog min chaufför. Jag sticker nu, tack för allt! Jag la in mitt nummer som “Mattias-tåget” i din mobil, om du vill höra av dig. Jag tvivlar på det, men Behöver du hjälp någon gång, så…
Han log sorgset och gick. Jag var nära att gråta fastän han var en helt främmande man. Mattias vinkade från bilen nere på gatan innan den körde.
“Nu är det över. Imorgon har han glömt mig.”
Släppte du iväg honom? frågade mamma när hon kom in.
Först klagade du på att jag släppte in honom, nu undrar du varför jag släppte ut honom? sa jag, försökte dölja tårarna.
Han är en bra människa. Det syns.
Varför sprang du då och gömde smyckena?
Jag är bara en gammal toka, suckade mamma.
Tre veckor gick. Nyår närmade sig. Mattias kändes som en dröm nu, så osannolik var hela den där natten. Nyåret skulle bli lugnt, knappt några patienter kvar på avdelningen, bara den lilla plastgranen i personalrummet på S:t Görans sjukhus gav stämning.
Så då är vi på nattpass ihop igen, Lina! sa Erik, kirurgen, och gav mig en menande blick.
Jag visste att han förstod sitt schema efter mina pass, men försökte verka oberörd.
Ni måste komma och se! ropade Amanda från akuten när hon stormade in. Det står en riktig jultomte i väntrummet, vill ge presenter till patienterna! Ska vi släppa in honom?
Jultomte alltså? Varför inte, vi behöver väl lite glädje, sa Erik och grep tag i min arm. Kom så kollar vi!
Redan i korridoren hörde vi en bullrig mansröst. I röd, broderad rock, luva, med stor vit skägg och säck på axeln stod Jultomten och insisterade på att få gå in.
Skulle åka hela vägen från Lappland och så släpper ni inte in mig dålig stil! mullrade han, och något med rösten kändes märkligt bekant.
Jaha, jag trodde tomten bodde i Jukkasjärvi, sa Erik halvt på skoj. Men var tyst, vi har ändå patienter här.
Jultomten gick från sal till sal, delade ut clementiner och godis, och de gamla patienterna strålade av glädje. Amanda ville att han kom till deras avdelning också, men när han frågade mig såg han nervöst på mig.
Men Sockerdricka får du allt klara dig utan, tomten, sa Erik och drog iväg mig i korridoren.
Femton minuter senare kom tomten tillbaka, rocken öppen, skägget i handen, Mössan på sniskan och en slokande säck. Jag skrattade högt; han såg ut som ett stort barn.
Jag ville överraska dig, få dig att må lite bättre. Lyckades jag? frågade Mattias.
Ja, nu har tanterna fått något att prata om hela natten, sa jag och fick ur mig ett skratt till.
Jag får hålla ställningarna själv i natt, hörni, suckade Erik skämtsamt. Gå du med Tomten, Lina!
En månad senare hade jag sagt upp mig och flyttat till Mattias. Mamma var gladare än någonsin. “Nu har jag fått undan min dotter, nu kan jag dö lycklig! Eller, nej, nu blir det snart barnbarn jag får väl fortsätta leva lite längre,” sa hon och skrattade.
Det är märkligt allt tråkigt kallar man ödet, allt bra bara tur. Men egentligen hänger det alltid ihop.
