Hur ska jag klara mig utan dig? Vad ska jag göra nu? Vad har jag för mening att leva vidare? Tårarna rann längs hans kinder och en tomhet gapade inom honom. Där hjärtat brukade vara fanns nu bara ett stort, svart hål.
Valter hade varit förälskad i Elin ända sedan lågstadiet. Liten, späd, med ett stänk av röda fräknar över näsan. Så såg han henne första gången. Redan i sjätte klass hade han blivit störtförälskad.
Elin var tre år yngre än honom. Hon var alltid flitig i skolan, bäst i klassen, men också blyg och försiktig.
År efter år drogs Valter alltmer till henne. Han sneglade på henne under rasterna, där hon hoppade hopprep på skolgården med sina vänner. Lätt som en fjäril, färgstark och levande. I hemlighet drömde han om att en dag gifta sig med henne.
Efter att Valter gjort lumpen återvände han samma dag till Elin med en bukett blommor för att fria.
Elins pappa var en sträng, allvarlig man. Han pratade länge med Valter i ett eget rum, men till slut log han och lade Elins hand i Valters.
Bröllopet blev stort och glatt. Även de mest avlägsna släktingarna kom från olika delar av Sverige. Tre dagar i rad firades det unga paret. Elins ögon glittrade av lycka och Valter var mäkta stolt. Han tyckte själv att han fått den finaste bruden i byn.
Med hjälp av föräldrarna fick Valter, två år senare, ordning på ett eget litet hus. Elin svävade av lycka tre månader innan dottern föddes hann de flytta in. Familjelyckan var fulländad.
De fick en flicka de döpte till Maja, efter Elins farmor. Maja var frisk och stark, men förlossningen tog hårt på Elin. Ett helt år efteråt var hon blek och kraftlös. Valter körde henne till läkare efter läkare men ingen hittade några fel det enda beskedet var att det skulle ta tid att återhämta sig.
När Maja var ett och ett halvt år fick Elin veta att hon åter väntade barn. Läkarna avrådde henne kroppen var ännu inte riktigt återställd, det skulle kunna gå illa.
Valter försökte övertala henne tillsammans med läkarna, men Elin vägrade ge upp.
Aldrig att jag gör mig av med mitt barn! Barnet har inte valt att komma till oss, men nu är det min uppgift. Det får gå som det går, sa Elin. Det är Guds vilja.
Den sista månaden var särskilt tung och Elin låg inlagd på sjukhuset. Hemma längtade lilla Maja och Valter kände oro.
Hans farhågor besannades. Elins hjärta orkade inte med förlossningen. Hon dog, men fram till världen hann två fina tvillingflickor komma.
Valter förlorade fotfästet i sorgen. På kyrkogården stod han med tom blick framför den mörka jordhögen.
I tankarna fick han återuppleva alla lyckliga stunder. Hennes leende. Det klingande skrattet, som dånade i öronen. Valter föll på knä och grät som ett sårat djur.
Hur ska jag leva utan dig? Vad ska jag göra nu? Vad finns det för mening? Tårarna rann och det tomma hålet inom honom blev bara större.
Efter begravningen drack han tungt. Nästan varje dag, som för att slippa minnas hennes skratt, rösten, hennes varma närvaro.
Elins föräldrar hämtade flickorna till sig. De trodde aldrig Valter skulle kunna resa sig igen och ge dem det liv de behövde.
På fyrtiodagen efter Elins bortgång somnade Valter av brännvinet i förstugan. Han drömde. Elin klev in i huset i vit klänning, håret utsläppt och de röda lockarna glänste mjukt i solljuset.
Hon smekte hans huvud och sa kärleksfullt, alldeles som förr:
Valter, vad håller du på med? Skäms du inte? Hon kisade med de gröna ögonen och höjde varningens finger.
Dina flickor saknar sin pappa, gråter efter dig. Du behövs för dem, precis som jag behövde dig. Om du älskar mig än, lämna inte våra döttrar, älska dem som du älskat mig.
Valter vaknade, och det kändes som att ruset blåst bort av solskenet som smög sig in genom fönstret.
Tidigt på morgonen gick Valter till Elins föräldrars hus, nyrakad och hel och ren. Allvaret i hans blick vittnade om åratal av livserfarenhet.
Han kysste sin svärmors hand, gav svärfadern en lång kram, tog med sig flickorna och gick hem till sitt hus.
Så började de fyra sin nya vardag. Valter försökte vara både mamma och pappa. Han lärde sig laga mat, sy och tvätta.
Flätorna han gjorde i flickornas hår blev de prydligaste i hela skolan. Flickorna fick alltid beröm för sin flit och skötsamhet, och blev snabbt populära bland vännerna.
Och skulle någon göra dem illa, då skyddade Valter dem som en örn.
Grannarna brukade fråga:
Varför gifter du dig inte igen, Valter? Du är fortfarande ung, stark och ser bra ut. Flickorna har vuxit upp och många kvinnor kastar blickar efter dig.
Han log förvånat och svarade:
Jag är redan gift.
Titta, i mitt hus finns redan tre blivande brudar. Ska jag hämta hem ännu en? Med fyra damer i huset, det skulle jag aldrig klara!
Med sin torra humor, vakna nätter och hårt arbete lyckades Valter fostra sina flickor till fina unga kvinnor.
När de gick på gymnasiet började en granntant titta in till Valter. Hon kom med torkad svamp, ibland med inlagd sill. Hon försökte på alla sätt vinna hans hjärta.
Valter insåg att hon inte skulle ge sig. Han ville inte såra henne, så han sa en dag:
Vem av mina döttrar tycker du bäst om?
Hon svarade: Jag bryr mig inte om dina döttrar! Snart flyttar de ändå hemifrån. Ska du leva själv resten av livet? Det är dig jag tycker om!
Valter gav henne ett foto på sig själv och sa:
Ta den här, och älska mig hemma hos dig själv så mycket du vill.
Så gick grannkvinnan hem med bilden, men med sårat hjärta.
Flickorna växte upp och flyttade till högskolan i Uppsala, men glömde aldrig sin pappa. På helger och högtider samlades de hos honom på landet. De hjälpte till i trädgården och huset.
Sedan gifte Valter bort sina flickor och samtalade allvarligt med varje blivande svärson, precis som Elins pappa gjort med honom. Han önskade alltid sina prinsessor all lycka.
Nu var flickorna vuxna, hade egna familjer och barn, men ingen av dem glömde någonsin sin pappa.
Vid helg och fest for hela släkten till Valter på besök. Döttrar, barnbarn och till och med ett litet barnbarnsbarn fyllde huset med skratt och värme.
När Valter firade sin åttioettårsdag drömde han igen.
Han stod på en sommaräng, ung, rakryggad, med mörkt hår och starka armar. På väg emot honom sprang hans älskade Elin.
Barfota i vit klänning, solen lekte i hennes hår. Han öppnade armarna, hjärtat bankade så hårt att han trodde det skulle sprängas.
De möttes, kramades, och Elin såg honom djupt i ögonen och sa med mjuk röst:
Valter, min kära, vilken fin far du varit. Du har gett flickorna våra ett lyckligt liv. Jag har sett dig varje dag, bett för dig, sa hon och tog hans hand.
Nu går vi tillsammans och lämnar aldrig varandra mer.
Hand i hand vandrade de ut över det gröna gräset.
Hela släkten samlades till minnet av Valter Eriksson. Döttrarna sörjde, det var svårt att ta avsked. Men de visste att nu var han äntligen hos den han älskat hela sitt liv.
Den här berättelsen kommer från verkligheten. En far med stort hjärta. Sådana som Valter är sällsynta men visar oss att gränslös kärlek och uppoffring alltid får ett eko i nästa generation. Vila i frid.
Vad tänker du om detta? Skriv gärna en kommentar och tryck på gilla om du vill läsa fler historier.
