Jag heter Vivi-Anne, jag är 68 år gammal och i hela mitt vuxna liv har jag trott att jag gjort mitt allra bästa för mina barn. Idag ser de det inte så.
Jag var ensamstående mamma inte för att jag själv valde det. Min man gick sin väg en vanlig grå tisdag och kom aldrig mer tillbaka. Inget farväl, inga svar, bara tomheten och ansvaret kvar. Ryktet på stan sade så småningom sanningen han hade åkt iväg med en annan kvinna. Jag hörde det aldrig från honom själv. Han kom aldrig ens för att se sina barn i ögonen, bara försvann ur våra liv.
Barnen var små då, 6 och 4 år. Helt beroende av mig, och jag var fullständigt ensam. Ingen familj fanns kvar att vända sig till. Jag kom från en fattig och avlägsen ort i Norrlands inland; du vet, där man växer upp till att längta bort och när nöden kommer har man ingen att ringa på kvällen när allt brinner.
Mina barn klandrar mig inte för maten på bordet eller taket över huvudet. Jag försökte alltid se till att de fick det nödvändigaste, även om det många gånger betydde att jag själv var utan. Men det är annat de håller mig ansvarig för. Det känslomässiga, det där jag aldrig gav.
Jag var sträng som mor. Inte av grymhet, utan av rädsla. Jag lärde mig att kärlek bevisades med slit och uppoffringar inte kramar eller ord. Disciplin, inte närhet. För att försörja oss arbetade jag på en syfabrik i Örebro. Det jobbet gjorde att jag kunde komma hem vid fyra och vara hos dem. Jag såg efter att de ätit, att allt var lugnt och tryggt. På kvällarna, när mörkret föll, gav jag mig iväg och sålde pajer och köttbullsmackor på torget för några extra kronor, trots att kroppen värkte av trötthet.
Dubbelpass blev min vardag, det höll oss på benen. Jag var alltid fysiskt närvarande men känslomässigt var jag långt borta, oftare än jag vågar medge. Det fanns kvällar jag kom hem och inte hade tålamod eller ork att lyssna. När de grät bad jag dem sluta larva sig, när de ville ha min närhet gav jag direktiv. När de felade rättade jag, men tröstade sällan.
Jag var inte den ömma, bejakande mamman. Jag var plikttrogen men bister. Det fanns en fas när allt rasade vi hyrde en pytteliten lägenhet, knappt stor nog för att vi tre skulle få plats att sova. Utan din far och bara en inkomst räckte pengarna aldrig till. Det var dagar då jag stod inför valet: att betala hyran eller att köpa mjölk och bröd. Jag valde alltid barnens mat.
Efter en rad obetalda hyror blev vi till slut vräkta. Jag minns den dagen med skärpa. Med två små barn och ett par klädpåsar sov vi till sist på golvet i vardagsrummet hos en förstående granne i Vivalla, bara så vi slapp gatan. Barnen var för små för att förstå. Jag förstod allt skammen, rädslan, förnedringen, tröttheten.
Grannarna samlade ihop lite pengar och vi lyckades hyra ett ännu mindre rum i en gammal kasern och delade gård med andra. Trångt, men tryggare. Mina barn minns skriken där jag bara minns utmattning; de minns avstånd där jag minns kamp. Deras minne är av rädsla min är överlevnad.
Men jag släppte dem aldrig. Trots allt gick de i skolan. Trots allt tog de studenten. Idag är de utbildade, har egna familjer och framtid. Och nu, som vuxna, ser de på mig med en blick jag inte känner igen. De frågar varför jag aldrig frågade hur de kände. Varför jag inte skyddade dem när någon sårade dem. Varför allt alltid kom före dem.
Du tog hand om oss, mamma, men du höll oss på avstånd sa en av dem en gång. De orden gick sönder inuti mig. Det var aldrig brist på kärlek bara brist på kunskap. Ingen visade mig någonsin hur man älskar mjukt. Jag blev uppfostrad att klara mig, inte att känna.
Med åren har de glidit bort. De kommer inte ofta. Egna familjer, egna barn. De säger att de har fullt upp, och det är sant men det är långt ifrån hela sanningen. Vid ett tillfälle sa de båda, omedvetet om hur ont det skulle göra, att deras fruar är så annorlunda än jag. Tålmodigare. Mjukare. Mer närvarande med barnen. De sa det utan hårdhet, nästan som en saklig redogörelse.
Men jag hörde det som en dom. Att det de ger sina egna barn är precis det de aldrig fick av mig. Och jag förstår nu: de dömer inte bara den mamma jag var de jämför mig med de mammor som står vid deras sida idag.
Det är sant, livet har gjort mig hårdare. Bitter, ibland. Tröttheten syns i rösten och kroppsspråket. Och idag, när mina barn till slut har ord för det de bar tyst som barn, blir jag ställd inför mig själv och jag lyssnar, även när det gör ont, även när det får mig att känna mig liten.
Jag skriver inte detta för att be om ursäkt eller sympati. Ja, jag var en mamma som inte visste hur man visar värme. Ja, jag gjorde fel. Det inser jag nu, om än sent i livet. Men jag vet också att jag gjorde det jag kunde med den kvinna jag var då. Jag älskade så som jag hade lärt mig.
Du kan aldrig ge något du själv aldrig fått. Kanske kommer de en dag att se hela mig, inte bara mina felsteg. Kanske inte. En mamma är inte perfekt. En mamma är någon som älskar även när hon inte vet hur man visar det. Och även nu, när mina barn ser på mig som sina domare, hoppas jag att Gud ser på mig som mor med barmhärtighet, med sanning, och med en kärlek som inte dömer, utan läker.
