En dotter till två
Kärleken mellan Annika och Gustav slog till direkt, det där första mötet var magiskt. De hade dejtat i en månad när Gustav plötsligt sa under en promenad på Södermalm:
Annika, vill du gifta dig med mig? Annika stannade upp, nästan ställd.
Vad menar du? Gifta dig? Vi har ju bara träffats i en månad!
Spelar det någon roll? Den här månaden har räckt för mig, jag känner att du är min livspartner Jag vill bara ha dig, ingen annan betyder något för mig.
Du Gustav, jag tror faktiskt jag vill det skrattade hon lite och lutade sig mot hans bröst.
Annika, har du verkligen tänkt igenom det? frågade hennes mamma skeptiskt om hennes hastiga beslut är du inte gravid eller något?
Nej mamma, vad tänker du på? Så är det inte alls, det är bara det att Gustav säger att han inte kan leva utan mig, och jag känner likadant Det är så här vår kärlek är, mamma.
Snart förstod de som först förvånats över Annika och Gustavs snabba giftermål att de verkligen hörde ihop. Allt gick bra för dem, det syntes hur Gustav omsorgsfullt tog hand om sin hustru och hon älskade och stöttade honom.
Deras kärlek var äkta och uppriktig, men det fanns ändå något som störde deras lycka. Båda längtade efter att få barn, men graviditeten lät vänta på sig.
Gustav, vi borde undersöka oss, kanske finns det en anledning till att jag inte blir gravid.
Jag håller med, svarade Gustav direkt.
Så många förhoppningar, besök hos läkare, resor och kvällar av bön, men inget hjälpte. Annika kunde inte bli gravid.
Annika, jag har tänkt Vi kanske borde åka till ett barnhem, ta hand om ett barn och ge det en familj Gustav sade det försiktigt.
Ja, jag vill det utbrast Annika snabbt, det hade hon själv drömt om länge men vågat inte tro att Gustav skulle säga ja. Jag har också tänkt på det
Då gör vi det sa Gustav jag vet till och med vilket barnhem, jag passerar det när jag jobbar i Örebro, det var då jag bestämde mig.
När Annika och Gustav kom till barnhemmet i Västerås, bland tiotals försiktiga barn, sprang en liten ljus flicka med blå ögon fram till Annika och kramade hennes ben.
Mamma! sa flickan lyckligt, och Annika kunde inte släppa henne.
Så kom lilla Linnea in i deras liv, en livlig och glädjefylld flicka vars skratt klingade som ett vårbäck. Annika kände äntligen den verkliga lyckan, hennes moderskänslor kunde äntligen släppas loss. Hon älskade Linnea över allt annat. Gustav avgudade sin dotter.
Allt var bra. De bodde i en liten by utanför Uppsala, där många kände varandra. Självklart visste grannarna att Linnea var adopterad. När hon var liten märktes inget. Men tiden gick, Linnea växte, hade börjat skolan och en dag fick hon veta att hon inte var deras biologiska dotter.
När Linnea var fjorton kom hon hem från skolan och blev rasande.
Mamma, varför har ni inte sagt att jag inte är er dotter? Jag vet att ni tog mig från barnhemmet
Lugna dig, Linnea. Vi ville berätta det men väntade tills du blev äldre, för att du inte skulle ta det så hårt. Nu blev det ju så ändå Vi har alltid oroat oss för det här.
Linnea grät och skrek, sedan blev hon tyst och till sist arg. Det är ju ett svårt ålder, tonåringar reagerar på sitt sätt. Linnea blev hård mot föräldrarna, smällde igen dörrar och kunde vara elak.
Plötsligt händer det oväntade. Gustav omkom. Annika blev chockad när hon fick veta att Gustav dött i en bilolycka tillsammans med en kollega på väg hem från Örebro, strax före nyår. Snöstormen gjorde att bilen körde av vägen.
Gustav reste ofta bort i jobbet, ibland en vecka, och om han blev försenad skickade han ett vykort, det fanns ju inga mobiler då. När han dog var Annika fyrtiossex. Linnea, istället för att stötta sin mamma, blev helt vild. Hon stack hemifrån och höll sig borta, lyssnade inte, var respektlös.
Annika försökte med allt hon hade kvar, grät och bad, men skrek aldrig på dottern. Så gick åren. Linnea blev vuxen snabbt. En dag, efter studenten, sa hon:
Jag ska flytta till Stockholm, sa Linnea bestämt.
Annika höjde trötta ögon och kramade sitt förkläde.
Ska du börja plugga?
Nej, jag ska leta efter min riktiga mamma
Annika blev stum, och frågade förvirrat:
Varför, Linnea? Är jag inte din mamma?
Linnea såg ut mot fönstret och var tyst länge.
Jag måste veta vem hon är. Jag behöver få veta varför hon övergav mig, varför hon lämnade mig. Jag har rätt till det.
Ja, det har du, sa Annika och förstod att inget kunde stoppa Linnea.
Hon var ju nästan nitton nu. Linnea packade snabbt sin enda lilla väska, pussade Annika på kinden och lovade att hälsa på. Sedan tog hon bussen till Stockholm, och Annika stod vid fönstret och såg henne försvinna. Annika blev ensam.
Tiden gick långsamt. Annika var pensionär och tillbringade långa vinternätter med att bläddra i Gustavs gamla vykort, som låg i en chokladkartong ihopknuten med ett band. Det var inte många, men på det sista, med granris, stod: Annika, jag blir borta tre dagar, saknar dig och pussar, din Gustav.
Annika strök kortet med darrande fingrar, kramade det mot sitt bröst som om hon omfamnade Gustav. Det var mer än tjugofem år sedan hon förlorat honom. Hennes liv hade förändrats mycket.
Hon brukade sitta vid fönstret och minnas allt. Förr gick hon till bänken vid affären och pratade med andra tanter, nu gick hon bara ut till ICA om hon måste.
Vardagsrummet var tyst, brevlådan tom. Livet fick färg när Linnea kom på besök med barnen, men det var sällan. Annars alltid ensam. På byrån stod ett foto av Gustav med lilla Linnea i famnen, båda ler stort.
Ack Gustav, du lämnade mig alldeles för tidigt brukade hon säga till fotot. Jag är verkligen ensam nu.
Huset var tyst, bara katten Sigge bröt tystnaden, hoppade ner från fönsterkarmen och ibland spann högt vid hennes fötter. Annika matade Sigge och drack sitt te, beslöt att idag behövde hon handla. På väg till köket klingade minnena.
Hon mindes den dagen när Linnea ville flytta, att det verkligen var på riktigt. Den morgonen var grå och stilla. Annika satt vid köksbordet med sitt te, när någon knackade på grinden.
Hon tog på sig tossor, slängde en sjal över axlarna och gick ut på gården, öppnade grinden. Där stod en kvinna, yngre än Annika. Hennes ögon var sorgsna.
Hej Är du Annika? rösten dröjde.
Ja, vem är du?
Den okända kvinnan tvekade, trampade av och an.
Jag är Linneas mamma alltså hennes andra mamma biologiska Mitt namn är Ylva ja, du fattar orden snubblade.
Annika blev kall inombords. Linnea hade nyss flyttat, och nu kom denna kvinna hur hade hon hittat henne?
Har det hänt Linnea, eftersom du är här? Annika blev orolig hon har alltså hittat dig?
Ylva pratade snabbt och hackigt:
Linnea ligger på sjukhus I Stockholm, något är fel med magen Vi gick i parken, hon fick ont och satte sig, blev blek, jag ringde ambulansen direkt.
De stod i tystnad och såg på varandra.
Linnea har hittat mig för länge sen, men har varit rädd att berätta det för dig Ylva snyftade.
Men kom in! sa Annika plötsligt, kom in i huset.
Hon bjöd på te, Ylva satte sig och berättade:
Jag var så ung när jag fick Linnea. Mina föräldrar var stränga och tvingade mig att lämna bort henne. Min fästman stack när han fick veta att jag var gravid, och mina föräldrar hotade att slänga ut mig och barnet. Jag skrev på i BB det har plågat mig hela livet Men det är inte det som är viktigast nu Linnea vill att du kommer till henne på sjukhuset.
Annika reste sig snabbt.
Men varför ringde hon inte mig?
Hennes mobil blev stulen, eller snarare hela väskan. Ambulansen kom och tog med henne. Väskan blev kvar, med papper och allt. När jag kom tillbaka var den borta
Stackars min flicka, Annika viskade.
Hon gav mig er adress, bad: hitta min mamma.
De två kvinnorna var tysta, mötte varandras blick, där fanns ingen fiendskap, bara oro och trötthet.
Vi åker, sa Annika, låste dörren skyndade mot bussen.
Den gamla bussen gick långsamt, Annika och Ylva var tysta en stund, men började prata.
Jag är också ensam, suckade Ylva min man gick bort för tre år sedan, svårt sjuk. Vi var gifta länge, men jag kunde aldrig få fler barn. Jag vet att det är mitt straff, för att jag övergav Linnea. Ja, det är min skuld
Då är Linnea vår enda, sa Annika.
Det är hon svarade Ylva sorgset vi har en gemensam dotter.
På sjukhuset frågade receptionen:
Vem söker ni?
Vår dotter, Linnea Andersson sa de samtidigt.
Och vilka är ni?
Mamman svarade båda i kör, såg på varandra och skrattade.
Två mammor? Nåväl, kom in.
Blek och svag låg Linnea under dropp. När hon såg dem sken hon upp.
Mamma och mamma viskade hon.
Annika kysste henne först.
Sss, lilla hjärtat, jag är här och Ylva satte sig bredvid.
Nu är det bra, du är inte ensam sa hon och rättade till täcket.
De satt länge hos Linnea, pratade om allt.
Sedan hade Linnea två mammor, och så småningom en make och två söner. Annika och Ylva har en gemensam dotter. Alla möts ibland.
Tack för att ni läst, för era prenumerationer och stöd. Lycka till, allt gott till er!
