En fluga surrade envist mot fönsterrutan, ett tunt, ihärdigt ljud. Viktor öppnade ögonen. En solstråle smög sig vänligt över kudden och kittlade honom på näsan. Han log och sträckte sig länge och mjukt. Under täcket var det varmt och hemtrevligt. Han borde egentligen stiga upp, men ville inte inte än.
Mamma, ropade han försiktigt. Och sen högre, Maaaaamma!
Mamman kom in i rummet, torkade händerna på köksförklädet. Vaken redan? Varför ropar du så? Hon böjde sig ner, pussade honom ömt på den lilla näsan. God morgon på dig, min lilla parvel! Upp med dig nu, snart är det frukost.
Viktor slängde armarna runt hennes hals. Hon doftade av mjölk, bröd och något annat varmt, gott och tryggt. När de bodde i Stockholm var det pappa som väckte honom varje morgon innan förskolan. Då gjorde de morgongympa ihop, borstade tänderna och sprutade vatten överallt medan de gapskrattade, och mamma kom och skyndade på dem.
Men sedan förändrades allt.
En dag kom pappa aldrig och hämtade honom från förskolan. Viktor fick sitta kvar hela kvällen med vaktmästaren. Hans mamma kom väldigt sent, med rödgråtna ögon, och sa att pappa inte skulle komma tillbaka mer. Nu var Viktor mannen i familjen. Vad som exakt hänt visste han inte förrän senare, när han hörde vuxnas samtal. Pappa hade dött i en bilolycka. Några skrämmande personer kom och tog deras lägenhet på grund av bilen. Strax därpå flyttade Viktor och hans mamma till mormor på landet.
Byn var stor nog. Den låg längs en å och slutade vid en granskog. Precis vid skogsbrynet bodde mormor Anna, och nu också Viktor och hans mamma. Morfar fanns inte längre, han hade dött när Viktor var väldigt liten nu var Viktor själv den ende mannen i huset.
Mormor och mamma jobbade på gården. Viktor hade fått följa med dit och sett alla djuren: grisar, kor, till och med hästar. Men han tyckte inte om gården det luktade så illa där! Han höll för näsan, medan mamma och mormor bara skrattade åt honom.
Med kalla tofflor smet Viktor ut i pyjamasen för att gå på dasset bakom huset. Augustisolen var redan uppe denna söndag, men luften var frisk och kylig. Han huttrade till, hörde tupparna gala i omgångar och i fjärran skällande hundar. Mormor kom ut från ladan, muttrade för sig själv:
Någon har varit och grävt under hönshuset igen. Lodjur, eller kanske någon odåg?
Snart är det höst, tänkte Viktor vuxet och oroligt, snart börjar skolan! Hans hjärta pickade glatt vid tanken. De hade redan köpt allting inför skolstarten. Och skolväskan den var så himla fin! Han hade lärt sig läsa under sommaren, men skriva gick fortfarande lite knackigt
Till frukost blev det gröt och pannkakor. Viktor, vi tänkte plocka svamp idag, sa mamma med ett lurigt leende och blinkade mot mormor. Vill du följa med, eller är du för liten?
Klart jag ska med! protesterade Viktor, med munnen full av varm pannkaka och kall mjölk.
De gav sig av mot skogen framåt lunch. Skogen tog emot dem med svalka. Augusti var snart slut, även om träden ännu var gröna. För Viktor fanns det svampar överallt, men mamma visade vilka som var ätliga och vilka han borde lämna. De vandrade länge innan mormor försvann bort och inte svarade när mamma ropade.
Solen dalade när mamma sa att det var dags att gå hemåt. Korgen och påsen var helt fulla av svamp. Viktor bar själv sitt lilla svampämbar, det började kännas tungt, men han knorrade inte han var ju karl nu! Sedan insåg mamma att de gått vilse.
Gå inte för långt, Viktor! Hon visste inte vart de skulle gå. I ena riktningen var det sankmark, i andra snår och vindfällen. De vände och vände tills skogen snurrade dem runt. De ropade efter mormor, men asplöven susade så högt att det var omöjligt att höra något tillbaka. Ingen mormor.
Mamma satte sig i mossan, villrådig. Kanske fem minuter gick. Plötsligt knakade det bakom dem. Buskagen särades, och där stod en riktig trollgumma! Med böjd rygg och samlad famn av pinnar, ruskade hon av sig lasset och kom närmare.
Blev ni rädda, eller? Oroa er inte, jag äter inte små pojkar längre, väste gumman och hennes rynkiga näsa ryckte lustigt när hon log och visade sitt tandlösa leende.
Gick ni vilse, kanske? Vems är ni? Annikas, va? sa hon och väntade inte på svar, slängde åter lasset på ryggen och vände sig mot byn.
Ja, vad står ni där och slöar för, följ med nu!
Mamma och Viktor hämtade svampkorgarna och följde troget efter gumman. Hon trängde genom högt gräs, och snart öppnade sig en glänta där byn syns långt borta. På andra sidan gläntan kom mormor Anna ut ur skogen. Trollgumman skrattade skorrande, vinkade avfärdande och böjde sig under sitt lass mot byn.
Tack ska du ha mumlade mamma, närmast ursäktande, men gumman viftade bara avvärjande och lunkade fort vidare.
Mormor kom fram, andfådd.
Var har ni hållit hus, mamma? utbrast Viktors mamma förtvivlat. Vi gick ju vilse tur att den gamla damen ledde oss ut!
Men Natali, hur kan man tappa bort sig i så liten skog? Du gick ju här varje sommar som barn!
Mormor, är den där trollgumman på riktigt? frågade Viktor, alldeles häpen.
Nej, Viktor, det är Gubb-Karin! Hon har alltid varit lite egensinnig, nästan som om hon vore en riktig häxa.
Den kvällen under middagen vågade Viktor till sist fråga: Mormor, varför kallas hon för Gubb-Karin?
Ingen vet riktigt, men redan som ung flicka sa folk så. Hon var väldigt rund som liten och föräldrarna var rika bönder. Hon satt alltid vid trappan och mumsade smörgås med smör och socker, och ville aldrig dela med sig till några barn. De andra barnen kallade henne för tjockis och retades ibland. Vuxen blev hon, inte vacker, men stark mest minns jag hennes långa näsa. Hon fick en pojkvän, en traktorist som hette Erik, och de gifte sig. Fick en liten pojke
En vår när vattnet i ån stod högt och männen flottade timmer, lekte pojkarna på stockarna. Gubb-Karins pojke var liten och vek, och föll ner i vattnet. Ingen hittade honom förrän flera dagar senare. Gubb-Karin blev nästan galen. Erik började dricka. En vinter hittades han ihjälfrusen vid skogskanten efter att ha gått vilse hem från byn. Gubb-Karin togs in på psyket, men kom tillbaka till byn, och sedan dess har hon bott ensam, varit tystlåten och hållit sig för sig själv. Hon samlar på örter och hjälper folk med smärta ibland.
Mormor tystnade. Mamma började plocka av bordet.
Livet är verkligen inte rättvist mot någon, sa mamma tankfullt. Och Viktor kände en våg av medlidande för Gubb-Karin.
September kom med klar luft. Mornarna var kalla ibland frost men dagarna värmde som om det var sommar. Skogen bytte färg, potatisen var upptagen. Viktor hade redan gått i första klass i två veckor. Det första skoldagen, hans lärare, snälla men stränga Karin Lundberg, tog honom i handen och ledde honom in som den minsta av de nya.
De fick inga riktiga betyg än, men Karin berömde hans läsning, även om hon föreslog mer skrivträning. Viktor blev vän med två äldre pojkar på gatan, Simon och Karl, som gick i tvåan. Ofta gick de hem tillsammans och tog en genväg över en ödetomt och Gubb-Karins trädgård. Ibland mötte mormor eller mamma honom efter skolan.
Just denna dag hade Viktor tur fröken satte två röda stjärnor i hans skrivbok och han fick lånekort på bibblan. Han lånade en bok om “Magiska ord”. Humöret var på topp när han gick hem ensam över ödetomten fylld av skräp och gamla konservburkar.
Plötsligt hörde han ljud. Framför honom stod ett gäng lösa hundar. Många. Viktor backade, ville springa, men för sent. De hade redan omringat honom. Den största hunden kom nära, lade huvudet mot marken och visade tänderna. Viktor skrek, men hörde inte ens sin egen röst innan hunden kastade sig över honom. Han försökte skydda sig med skolväskan, men hunddjuret slet loss den och rev upp den i gruset.
Han trillade, höll händerna över huvudet. Men någon bet honom hårt i axeln och Viktor svimmade.
Han såg inte den böjda figuren komma springande över tomten Gubb-Karin, med en spade. Hon hoppade smidigt över staketet och gick lös på hundarna. Flocken blev förvånad, men de var många och hade känt smaken av blod. De gick till attack mot henne och den livlösa pojken.
Gubb-Karin slog omkring sig vilt, skrek med sin hesa röst, viftade med spaden. En stor hund hoppade upp på hennes puckliga rygg och högg henne i nacken. Hon tappade medvetandet, störtade ovanpå Viktor och täckte honom med sin kropp och långa kjol.
Vid denna tid var det ödsligt i byn ingen såg vad som hände. Men bonden och hans hjälpreda kom körande från ortens veterinär med nya vaccin. När de närmade sig byn såg de rörelser vid Gubb-Karins tomt.
Kolla, sväng in där, sa bonden.
Traktorn stannade, och synen som mötte dem var fruktansvärd. Hundgänget, blodiga och vilda, backade undan motorljudet. Det låg papper, böcker, blod överallt. Gubb-Karin låg med ansiktet mot marken, ena armen söndrigt biten. En hund stod över henne, slet i nacken.
Männen kastade sig ur traktorn, slog med spade och bräda vilt omkring sig för att skingra flocken. Hunden högg tillbaka, kastade sig mot dem. Snart hördes rop och gevärsskott från bybor som kom springande. Hundledaren ylade och flydde mot skogen, resten rusade efter.
Gubb-Karin stönade. Först då förstod männen att någon låg under henne.
Ring ambulansen! skrek bonden, när de såg Viktor, blek och blodig, men levande.
Solen lyste in på sjukhusets vita väggar när Viktor vaknade ur dvalan. Mamma satt på stolen bredvid och började gråta av lättnad.
Viktor! Älskling, du vaknar äntligen!
Hans arm och axel var hårt ombundna, det värkte överallt. Plötsligt kom han ihåg.
Mamma, bet hundarna av min hand? Kommer jag aldrig kunna skriva?
Nej gubben, det blev bara sår. De sydde dig, du blir bra igen. Tacka Gubb-Karin för det hon skyddade dig med sin egen kropp.
Hela byn gick på Gubb-Karins begravning. Hundarna hade slitit sönder båda hennes armar och ett ben. Det gamla hjärtat klarade inte operationen.
Dagen efter gick arga bybor runt milslångt i skogen, sköt av hela hundflocken. Fyrtio kroppar grävdes ner utanför byn. Hundvalparna som hittades växte upp på olika gårdar.
Viktor var bara hemma från skolan en månad. Armen skrev ännu skakigt, men han tränade varje dag. Fröken berömde honom de andra barnen såg honom som en hjälte!
Han och mamma gick ofta till kyrkogården och satte blommor på Gubb-Karins grav. På skylten stod hennes riktiga namn: Karin Björk, och hon blev nittio år exakt den dagen hon dog. Mamma grät när hon läste.
Så märkligt livet är Tack för att du räddade vår familj, Gubb-Karin! Vila i frid!
På julfesten i skolan när en trollgumma hoppade ut på scenen grät Viktor plötsligt och sprang ut. Det började värka i armen och han mindes Gubb-Karin.
