Pappa, ta inte bort henne! snyftade den yngsta dottern, lille Märta, sju år, med rödgråten näsa. Du får inte ge bort Siri, hon är ju vår!
Din Siri, karlens händer ryckte på ratten, skvätter överallt. Överallt! I hallen, vid spisen, och igår gjorde hon sitt i skorna. Men vägra gå dit hon ska. Vad SKA jag göra med henne?
Men pappa
Tyst! röt han.
Volvon, gammal och vit med rostfläckar, skakade iväg från grusuppfarten. På baksätet, inkilad i en trång glasfiberlåda, pep Siri med tunn, klagande röst.
Märta stod kvar vid grinden, händerna hårt runt de väta träspjälorna, och såg den slitna Volvon försvinna i ett grådassigt svenskt höstlandskap.
Fuktigt, dystert oktoberregn. Tunga, blygrå moln hukade sig över byn. Vinden lekte med Märtas smala flätor, snärjde bomullsklänningens fåll.
Märta, kom in! Du blir sjuk! ropade mamma Elsa från köksfönstret. Stå inte där som en stubbe!
Flickan stod stilla. Salta, heta tårar rann nerför kinderna.
Siri Deras Siri Mellanröd med vita tassar, som kompakt ylle. Om kvällarna spann hon ihop sig i Märtas knä eller kröp intill vedspisen. Men nu
Inne luktade det stuvad vitkål och jäsande vetedeg Elsa knådade kanelbullar. De äldre barnen Olle (13), Rut (11) och Nils (9) satt lutade över skolböcker. Eller låtsades göra det. Olle drog pennan över blocket utan att titta ner. Rut gömde sig bakom matteläxan, men de rödkantade ögonen avslöjade allt. Nils bet på gummit på suddet, tyst för en gångs skull.
Alltid så här, slängde Olle plötsligt, pennan slog i bordet. När pappa har bestämt är det nog! Ingen annan får säga sitt!
Schh! väste Elsa och kavlade degen ivrigt. Pappa vet vad han gör. Vi har redan tre katter. Smilla och Findus använder lådan som de ska. Men den där er Siri
Hon måste vänja sig bara! pep Rut, snörvlade till. Vi skulle kunnat lära henne!
Lära henne? Elsa log snett. Och vem gör det? Ska jag? Jag har händerna fulla med mjöl, djur, trädgård och er Och dessutom en katt med prinsessanlag.
Vi hade gjort det! invände Rut. Vi hade klarat det!
För sent, klippte Elsa.
Märta klev försiktigt in, satte sig vid fönstret. Stirrade på slöjan av regn. Byn såg ledsen ut gråa trähus, slokande potatisblast på åkrarna.
Mamma kommer hon hem igen? viskade flickan.
Elsa suckade djupt.
Jag vet inte, barn. Jag vet inte
En halvtimme senare kom Karl-Erik tillbaka. Blöt jacka slängdes upp på spiken. Han gick rakt in i köket såg inte barnen i ögonen.
Nå? sa Elsa.
Skjutsade bort henne. Till granngården. Ställde henne hos Hanssons, de lovade ta hand om henne.
Hur långt är det? undrade Nils.
Fem kilometer, kanske mer, muttrade fadern.
Hon kommer inte tillbaka, viskade Rut.
Och det gör ingenting, sa Karl-Erik kallt. Nu räcker det. Häll upp te, fryser som fan.
Elsa ställde en rykande tekopp framför mannen, la några makaroner på hans tallrik. Han åt tyst, slukade makaronerna med en vresig trötthet. Vid bordet satt barnen; ingen rörde maten, bara stirrade i den som om det låg stenar där.
Sent på kvällen, när huset tystnat, vred sig Märta rastlöst på sängen, bredvid dvalande Rut. I natten hördes regnets rassel, knakandet från den gamla väggen, ett avlägset hundskall borta vid bondgården.
Rut, sover du? viskade hon.
Nej, lika tyst tillbaka.
Siri kommer hem. Jag vet det. Hon hittar oss.
Prata inte strunt. Hur skulle hon hitta hit? Pappa körde långt, flera kilometer! För en liten katt det är lika långt som till Norge.
Men hon är smart! Hon klarar det ändå.
Rut svarade inte, vände sig mot väggen. Och Märta viskade länge utan ljud, som mormor lärt henne: Gud, vaka över Siri. Visa henne vägen hem. Snälla
Samtidigt satt Siri under Hanssons köksspisen i grannbyn. De gamla var snälla gav henne mjölk, en skalk bröd, rörde henne över ryggen. Men katten spann inte och smög undan händerna. Hon satt hopkrupen, ensam bland främlingar.
Var är hennes hem? Var är barnen Märta, Rut, Nils, Olle? Var är Elsa, som ibland smög undan fisk till henne från bordet? Var är lukterna spisved, hö, mjölk?
Här luktade allt annorlunda. Rösterna var främmande. Hos Hanssons bodde en enorm grå hankatt som fräste vilt när Siri närmade sig matskålen.
Hon väntade. Fram till gryningen. När husmor öppnade dörren för att mata hönsen slank Siri ut som en blixt.
Nämen, vart ska du? utbrast Hanssonfrun.
Men katten sprang. Genom det regngrå kålgårdslandet, längs gärdsgården, ut till landsvägen.
Regnet skulle aldrig sluta. Det föll obarmhärtigt. Den röda pälsen klibbade mot kroppen, benen hasade på den mjuka marken.
Hon visste inte vägen. Men någonstans brann ett egendomligt minne. Något gammalt inuti viskade: dit vidare ge dig inte av.
En dag gick. Siri kröp in under en vältrad höbal. Skakade av köld. Magen skrek av hunger. En mus slank undan hennes tänder. Då drack hon ur en vattenpöl, den smakade jord och kallt.
Andra dagen nådde hon vägen. Sprucken asfalt, gropar, enstaka bilar sprutade smuts. Siri linkade vid vägrenen, föll, reste sig, gick vidare.
På natten hittade hon ett öde skjul. Ruttna bräder, möss som pep. Hon fångade en, åt den hel. För en stund var hungern borta.
Tredje dagen singlade snö. Årets första. Blöt, som lade sig kring ryggen. Den röda katten lämnade mörka avtryck på snötäcket. Tassarunda trampdynor värkte, nötta till huden. Ändå stannade hon inte.
Där borta fanns huset. Barnen. En varm hörna. Elsa, som kunde muttra men ändå smekte när ingen såg.
På fjärde dagen: björkdungen. Siris hjärta bultade. Hon sprang. Ja! Den där barnen plockat svamp om sommaren, där Märta satt blomsterkransar av prästkragar.
Femte dagen: Älven. Smal men iskall. Siri vadade, huttrande upp på andra sidan.
Sjätte dagen började hostan. Nosen rann, andningen blev hackig. Men hon stapplade vidare.
Så, sjunde morgonen. Siri, smutsig och snötäckt, nådde grinden igen. Satt sig ned och jamade svagt, hest. Ingen hörde. Hon jamade igen, starkare.
Dörren flög upp, Märta rusade barfota ut, i sin nattlinne.
Siiiiiri! skrek flickan, kastade upp grinden, lyfte katten mot sig. Mamma! Pappa! Alla kom! Hon klarade det! Hon kom hem!
Barnen vällde ut Rut, Nils, Olle. Elsa, med mjöliga händer på förklädet, närmade sig.
Herregud Hon är utmärglad, och snorar Hon har blivit sjuk, sa hon tyst.
Mamma, vi måste hjälpa henne! bönade Rut.
Hjälpa? Elsa skakade på huvudet. Har någon sett veterinär till katter? De kommer för kor och grisar, katter får klara sig
Men mamma!
Okej, gnäll inte, suckade hon. Värm mjölk. Hämta trasa, vi får torka av henne. Resten får vi se
I dörren stod Karl-Erik. Han såg på den röda katten i dotterns famn.
Hon hittade hem ändå muttrade han.
Pappa, själv gick hon fem, kanske sex kilometer! Tror du? ropade Olle.
Han svarade inte, vände bara och gick in.
Siri bars in i värmen, la sig vid vedspisen. Märta kom med en skål ångande mjölk. Katten drack med sådan girighet att mjölken skvätte om morrhåren. Rut torkade försiktigt hennes päls med en sliten gästhandduk.
Hennes tassar är blodiga viskade Rut. Mamma, kom och se
Elsa satte sig bredvid, granskade tyst.
Oj, du har kämpat, lilla vän Nils, spring efter grönsåpa. Rut, hämta bandage. Vi fixar det här.
Och snuvan? undrade Märta.
Snuva mamma tänkte. Vi prövar kamomill. Gamm-Malin i byn kan dessa råd. Värme, bra mat sen får vi hoppas på det bästa.
Barnen pysslade Siri hela dagen. Märta höll sig intill, viskade hemligheter. Rut gjorde kycklingbuljong. Nils hittade en gammal yllefilt till spishörnan. Olle spikade och sågade i grovköket.
Vad gör du? frågade systern.
Låda, muttrade Olle. Så hon går dit hon ska. Vi lär henne.
Tror du det går?
Vi måste.
Siri var sjuk i nästan en vecka. Nyste, hostade, grät ur sina gula ögon. Men barnen gav sig inte: droppade kamomill på nosen, värmde mjölk, bäddade in henne.
Sakta återfick hon färg, pälsen blev yvig och gnistrande röd, ögon klara.
Sedan började tränandet. Olle byggde låda av en gammal trälåda, fyllde med sand. Varje gång Siri började söka plats lyftes hon dit.
Här, Siri, så här, sa Märta tålmodigt.
Katten brummade, försökte smita. Men barnen var envisa. Så ett litet under: Siri gick självmant till lådan, krafsade, gjorde som man skulle.
Hon klarade det! ropade Märta. Mamma, pappa! Hon gick själv!
Elsa log för första gången på evigheter.
Där ser man Det gick ju. Vem kunde tro?
Karl-Erik satt med tidningen vid köksbordet, såg på katten som värdigt tvättade tassen.
Envis är du, sa han tyst. Så mycket envishet i en så liten kropp Hur långt du måste ha gått
Pappa, du tar inte bort henne igen va? pep Märta.
Han var tyst länge, valde ord för ord, innan han sa:
Nej. Kommer hon tillbaka efter det där då hör hon hemma här. Hos oss.
Märta kastade sig om hans hals, höll så hårt som om hon höll i själva löftet.
Tack, pappa! Tack!
Äh, det räcker, grymtade han, men såg nöjd ut.
Siri blev kvar i huset i många år. Sedan dess gjorde hon aldrig fel; gick troget till sandlådan och låg om kvällarna hopkurad vid spisen. Hon jagade möss lika bra som Smilla och Findus och det var barnen stolta över.
Ofta granskade Karl-Erik henne, skakade huvudet.
Hon har hjärta, sa han. Riktigt hjärta. Hittar alltid hem och inget avstånd ändrar på det.
Alla barn höll med. För så var det: Siri visste vart hon hörde. Och hon kom tillbaka. Genom regn, kyla, hunger och värk. Därför att hemma var de som väntade.
Och där någon väntar där lever man. Livet fortsätter.
