Ulf, hör du dig själv? Ska jag gå runt och vara höggravid vid fyrtio för att lappa ihop din ungdoms misstag?
Och varför ska jag plötsligt betala för att du hade roligare i ditt garage än med din egen son? frågade Elin ärligt förvånad, med skärpa i rösten.
Men Elin, nu får du ge dig! Ulf trängde sig på. Jag var klumpig, det stämmer! Jag förstod inte, jag värdesatte det inte. Och nu har jag förlorat allt. Gustav ser inte ens mig som sin pappa längre!
Och hur har han fel i det? Elin log bittert. Han har levt sjutton år utan en pappa, bara med en inneboende i rummet bredvid. Trodde du att man kunde slå av och på barnet som en TV, och leka pappa när du får lust?
Ulfs blick blev mörk, och han rynkade på pannan. Det där välbekanta irritationen slog upp i ögonen, samma som Elin alltid fick se när det gällde hans ansvar som pappa.
Elin, nu räcker det! Det där tillhör det förflutna. Ge mig en chans till, snälla, stod han på sig.
Så att du får leka lite till och sen lämnar allt till mig igen, och ännu ett barn växer upp utan pappa? Elin korsade armarna. Nej tack, Ulf, det räcker med en gång! Det är inte ens uppe för diskussion.
Ulfs ansikte skrynklades nu av sårad stolthet och ilska. Han hittade inget svar och fräste bara innan han slängde sig över mobilen.
Bråket var över. För stunden. Problemet fanns ändå kvar och lämnade en tung känsla i Elins bröst. Det handlade inte ens om Ulfs slarviga önskningar. Hon tyckte synd om deras son, Gustav.
Elin var tjugotre när Gustav föddes. Hon minns fortfarande hur hon stod utanför Sahlgrenska, trött men lycklig, och höll det lilla knytet i sin famn, virad i en vit filt.
Ulf svävade omkring dem som en örn, lycklig över pappaskapet, hjälpte till att rätta till filten, pussade Elin på pannan och tog försiktigt upp Gustav ibland med vördnad i blicken.
Han är ju min avbild! Precis samma lilla grop i hakan, sade han stolt med tindrande ögon. Nu är jag pappa, Elin!
Jag börjar precis förstå det nu. Jag ska göra allt för honom, med honom! Vi ska gå på promenader, jag ska byta blöjor, lära honom spela fotboll Jag ska bli världens bästa pappa, du ska få se!
Elin såg på honom med samma hoppfulla blick. Hon trodde på vartenda ord. De skulle bli den där perfekta familjen, full av kärlek och gemenskap.
Men verkligheten blev, som så ofta, betydligt gråare och hårdare än drömmen
Det är mitt i natten. Elin går runt i vardagsrummet, med mörka ringar under ögonen och försöker vagga en gallskrikande bebis. Tredje gången samma natt. Ulf ligger kvar i sängen, irriterat drar han täcket över huvudet.
Kan du inte få tyst på honom nån gång! väser han hest. Jag ska upp tidigt och jobba imorrn!
Då brukade Elin ta Gustav och gå till ett annat rum, tårarna brännande bakom ögonlocken. Bebisen skrek ännu högre, men hon hade inget val Ulf måste få sova.
Helg. Hon, sliten efter ännu en sömnlös vecka, vågar fråga:
Ulf, kan du ta honom på en promenad i två timmar? Jag är helt färdig, måste få sova…
Inte idag, Elin. Har planer. Grabbarna kommer ner med en bil vi ska fixa med.
Men jag orkar verkligen inte
Elin, du är ju så stark! Du klarar det. Jag hjälper till senare.
Sen smällde dörren igen bakom honom, och kvar blev Elin ensam med sitt “du klarar det” och ett brännande mammaansvar som tömde kroppen på ork. Senare kom aldrig.
Tiden gick. Gustav växte. Elin kämpade för att få Ulf att knyta an till sonen. Hon kom fram till Ulf där han halvligger i soffan framför Allsvenskan och räcker honom den rosiga pojken med utsträckta armar.
Ta honom lite, lek med honom, bad hon, inte för sin egen vila utan för deras familj.
Ulf tog Gustav, men med grimasen av någon som fått något främmande i knäet. Han höll pojken långt ut från sig och såg över huvudet på honom mot tv:n. En minut, kanske två, sedan satte han sonen halvhjärtat ner på golvet och vände sig mot matchen igen.
Nu är Gustav fem år, bygger legoslott på mattan i vardagsrummet. Ulf går förbi till soffan. Ser inte ens på sin son. Och Gustav tittar inte upp han är redan van vid pappas frånvaro.
Ulf var inte värdelös som make. Han drog in pengar, hjälpte Elin ibland med matlagning och städning.
Men Gustavs barndom gick honom förbi. Så det var ingen överraskning att Gustav, som nu blivit tonåring, inte såg sin far som pappa längre.
Gustav, hur går det i skolan? försökte Ulf engagera sig.
Ehh det är väl okej, svarar sonen förvirrat.
Hoppas du har hyfsade betyg? Säg till om du behöver hjälp, jag kan ju lite. Skolan är viktig.
Jag vill ju inte att min son ska bli parkförvaltare! fyllde Ulf i, bryskt.
Det är lugnt, pappa. Det är ingen fara, svarade Gustav snabbt innan han smet in på sitt rum.
Alltså, vi kan fiska på helgen om du vill! ropade Ulf efter honom.
Men Gustav svarade inte mer. Och bara Elin visste att han hade disco på skolan idag, och att han bjudit med en tjej han gillade men fått nej. Fiske var totalt ointressant.
Det var tydligt Ulf missade tåget. Gustav var inte en liten pojke som längtade efter sin pappa längre. Barndomen fanns inte längre att rädda.
När Ulf insåg detta ville han ha en ny chans ett andra barn. Men Elin, som fortfarande kom ihåg varje sömnlös natt, var totalt emot.
Snart spreds nyheten om deras gräl bland släktingarna.
Elin, jag vet allt, Ulf har berättat. Lyssna på din mamma, satsa på en till! Ulf har utvecklats nu! Ge honom en andra chans. Det är ju så lyckligt att få uppfostra en liten igen!
Svärmor ville också lägga sig i.
Elin, du kan förlora honom om du inte går med på det, sa hon. Mannen vill bli pappa igen, det är hans dröm.
Om inte du säger ja, gör någon annan det. Det är ändå bättre även för dig. Tänk framåt Gustav flyttar väl hemifrån snart. En till skulle hålla ihop er, och ge stöd när ni blir äldre.
Elin kände sig än mer ledsen att höra det från en annan kvinna. Som om hennes liv, hennes kropp var till salu i någon märklig förhandling.
Alla såg henne bara som mamma och fru. Aldrig en kvinna som vandrat denna tunga väg förut och visste precis vart den ledde.
Där och då fick hon en idé. Halvt absurd, men ändå ett sätt att visa Ulf hur det faktiskt är. Hon hittade en gammal ask med Gustavs babysaker, och där grävde hon upp en gammal, men fungerande, Tamagotchi.
Det lilla elektroniska husdjuret krävde mat, underhåll, läkarvård, och att man skulle plocka upp efter den. När Ulf kom hem från jobbet räckte Elin honom det lilla plastägget med den pytte-lilla skärmen.
Vad är det här? frågade han förvirrat.
Det här är din provperiod. Testa att klara av en tiondel av vad det innebär att vara pappa. Den här måste du mata och ta hand om.
Ungefär som med en bebis, fast du trycker bara på knappar. Sköter du dig fel piper den som tokig. Klarar du att hålla den vid liv i ett år då kan vi prata om fler barn.
Ulf tittade först frågande på Elin, sedan skrattade han högt. Men Elin rörde inte en min, så leendet försvann fort.
Är du seriös? Jämför du en riktig unge med det här skräpet?
Börja i alla fall här. Om du inte klarar detta, hur ska du klara av en riktig bebis?
Han skrattade igen och stoppade den i fickan. Bagatell, tänkte han.
De första tre dagarna ställde han klockan på nätterna och matade sin digitala bebis. På femte dagen började han bli stressad, men gav ändå inte upp. Efter en vecka klagade han på sömnbrist och att han inte funkade på jobbet längre.
På åttonde dagen kom han hem, slängde Tamagotchin på bordet, där det blinkade ett kors på skärmen han hade misslyckats.
Glömde mata. Kaos på kontoret, muttrade han utan att möta Elins blick.
Efter det försvann de mesta bråken, men en kylig känsla låg kvar mellan dem. Ulf gav sig, men elden var borta.
Tre år senare hade livet tydligt visat vad som gällde. Gustav, nu student på Chalmers, tog hem sin flickvän, och snart kom beskedet de väntade barn.
Ulf förändrades igen. Hans entusiasm kände inga gränser, och han pratade om en andra chans nu som morfar.
Han köpte barnvagn för sparade pengar, köpte sparkdräkter i fel storlek, och klossar med för små delar. Lovade och svor att han skulle bli världens bästa morfar och hjälpa till jämt.
Elin bevittnade hans nya eld med skepsis.
När barnbarnet föddes, upprepade sig historien. Första veckorna ansträngde sig Ulf, bar, gungade, tog bilder. Men när euforin lagt sig, falnade engagemanget.
När han föreslog att de unga skulle hyra eget, blev hjälpen mest enstaka, noga planerade helgbesök, och bara när barnet var badat, mätt och nöjd.
En liten gny och Ulf hittade alltid ett brådskande samtal, ett möte, eller skulle hjälpa sin mamma med stugan.
Elin klev då in och hjälpte. Hon såg på sin son och hans trötta flickvän och visste, hon hade gjort rätt val.
Gustav blev en närvarande, ansvarstagande man som aldrig lämnade sin sambo ensam. Och Ulf han blev kvar där han alltid varit en som älskar tanken på faderskapet, men inte dess innehåll.
Skriv i kommentarerna vad du tycker! Gjorde Elin rätt? Skriv vad du tänker och lämna gärna en gilla!
