Varför kom du hit? Mamma stod i dörren, bara lite på glänt. Hur ska jag nu kunna se folk i ögonen? Du är inte min dotter. Folk har precis slutat snacka, din far och jag kunde inte ens gå in i affären på ett halvår. Varför kommer du nu? Svara mig!
Vem är det, Ingrid?
Det är din äldsta dotter som har kommit tillbaka.
Linnea?
Pappa öppnade den kraftiga, mörkbetsade dörren alldeles, så gångjärnen skallrade.
Han tittade på dottern uppifrån och ner. Linnea kände sig illa till mods.
Gå vart du vill, jag vill inte se dig. Och nu… dessutom med barn.
Linnea stod tyst, med hoppfull blick bakom sin tjocka brunsvarta lugg. Hon hade tänkt att föräldrarna skulle tycka synd om henne och ta in henne. Någon annanstans kunde hon inte ta vägen. Hon hade blivit av med jobbet på fabriken när hon blev gravid. Hade inte råd att betala hyran för det lilla rummet hos den äldre kvinnan längre. Inga pengar ingen bostad. Ingen ville förstå hennes situation. Hon blev rädd.
Linnea klev ner från farstubron, stannade, la handen om magen.
Hon kommer inte smälta, sa mamma avvisande och vände bort.
Pappa stängde dörren till huset.
Linnea höll sig samman, kämpade för att inte brista ut i gråt. Barnet bufflade i magen, kände av hennes oro. Så var hon hemma hos sina nära
Snön knarrade under kängorna, nästan som om den ville trösta. Linnea stängde grinden bakom sig och sneglade mot köksfönstren där ljuset lyste. Gardinerna var fördragna.
I den lilla butiken i byn var det varmt och tryggt. Linnea steg in och såg sig omkring. Ingenting hade ändrats här. Till höger disk och biträdet Rut, till vänster två glasmontrar och ett blåmålat skåp med lås.
Ett bröd, tack, sa Linnea och räknade upp mynten.
Jaha, så du visar dig!
Linnea tittade inte upp, bara upprepade:
Bröd, tack.
Här då. Egentligen har jag ingen skyldighet, sånt här är ju eget ansvar. Men min uppgift är att sälja
Rut räckte henne brödet och såg ut att vilja säga mer, men då kom en ung man och kvinna in genom dörren.
Linnea försökte få ner brödet i väskan, men limpan var färsk och stor och verkade nästan växa, ville liksom inte få plats den såg ut att be om att bli uppäten på en gång.
Rut började viska med paret som kommit in, nickade åt Linneas håll, men Linnea hörde inte skyndade sig bara ut ur butiken.
Snön föll fortfarande. Vinden hade lagt sig. Linnea bröt av en bit av brödet och slöt ögonen. En bekymmer mindre, åtminstone.
Bakom butiken lutade hon sig mot väggen och åt brödet i små bitar, med ögonen slutna. Det doftade barndom, minnen, lycka
Linnea? hördes plötsligt en röst alldeles framför henne.
Hon öppnade ögonen och stelnade till.
Hej, Linnea sänkte handen med brödet när hon såg att det var Andreas mormor, Märta.
Vad gömmer du dig här för?
Den äldre kvinnans blick gled ned mot magen.
Någon annanstans har jag inte att ta vägen, pappa och mamma vill inte ha mig hemma.
Och därborta, nickade Märta, där fick du aldrig rotfäste?
Linnea ryckte på axlarna.
Kom, sa Märta bara, utan vidare frågor.
Hon gick i förväg, stödde sig mot käppen.
Linnea andades ut och följde efter. Tankarna snurrade inte riktigt längre. Hon var bara så trött, ville sova.
Den lilla stugan ute vid byns kant mindes Linnea. Hon och Andreas hade bara passerat den någon gång på väg till sitt hemliga gömställe på åkern. Andreas brukade ropa:
Mormor, vi ses i morgon bitti.
Hej, sa Linnea artigt, så hon inte skulle verka oartig.
Märta hade bara sett Linnea några gånger, men kom ihåg henne. Efter det som hände, hur skulle hon kunna låta bli. Just nu ville Linnea bara tillbaka i tiden, kasta av sig all skam och känna Andreas läppar mot sina igen. Få vara ung igen, sorglös
Varför Niclas från nian uppmärksammat Linnea visste hon aldrig. Inte vacker, tyst, och ingen stjärna i skolan. Men uppvaktning tackar man inte nej till. Känns bra att vara omtyckt. Niclas gick gärna med hennes väska och följde henne hem. Så blev de tillsammans, som om vänskapen blev något större. De började till och med prata om bröllop.
Föräldrarna log, men gick med på det.
Nå, när Niclas kommer hem från lumpen får ni planera mer.
De började redan spara på eget håll.
Andreas träffade Linnea av en slump. Ett oväntat åskväder förändrade allt.
Det var varm maj. Linnea hade varit i stan och kollat antagningarna. Niclas hade inte kunnat följa, hjälpte sin far. Någon kilometer hem längs landsvägen.
Molnet låg bakom ryggen, framför bara grön äng.
Ett brak fick Linnea att ducka i förskräckelse.
Bakom henne skockades molnen, regnet såg ut att dela åkern i två.
Regnväggen kom snabbt. Det var för långt till byn. Linnea såg sig om, började bli orolig. Stora regndroppar slog redan mot marken. Hon tog av sig sandalerna, la dem i påsen, och höll påsen över huvudet.
Regnet kom närmare och hon hörde steg bakom sig. Ville inte vända sig om. ökade farten, sedan sprang hon. Vattnet var över henne direkt. En hand grep tag i henne.
En bil stod på vägen. En ung kille drog henne mot passagerardörren.
Jag tutar ju, men du hörde inte, försökte han överrösta regnet. Jäklar vad det öser.
Linnea hukade sig.
Han plockade av sig tröjan, slängde bak den, och tog fram en torr hoodie från bak. Ta på den, no worries. Jag är också från Sundsvik, kommer du inte ihåg mig? Jag är Anders Kihlbergs son. Andreas.
Han drog hoodien runt henne och kom så nära att Linnea rodnade.
Snart blir du varm. Jackan är smutsig. Kom du med bussen?
Mm.
Jag var i stan för att hämta reservdelar. Varför skakar du? Han lade handen på hennes axel, mjukt, omtänksamt.
Vad heter du?
Linnea.
Linnea alltså
Ska vi inte åka?
Regnet drar in mot byn, vi får bara köra i ösregn hela vägen. Snart lättar det.
Hon nickade han hade ju rätt. Hon kände sig dum.
De började prata. Andreas jobbade med sin far på gården, mamman gick bort när han var tolv. Han hade inte fortsatt plugga, men trivdes som det var.
Vid hennes hem la han i handbromsen och log.
Linnea log tillbaka.
De pratade som om de känt varann alltid men just återförenats efter många år.
Med Niclas kändes allt annorlunda. Hans kram och kyss väckte inga känslor.
Hela kvällen var Linnea drömmande och glad.
Mamman såg på dottern och märkte förändringen. Men fråga hjälpte inte. Linnea såg efter varje bil kanske var det han?
Hon längtade efter att se honom igen. Ville uppleva känslan om och om igen.
På kvällen kom Niclas, men Linnea kunde inte riktigt se honom i ögonen. Hon tog mod till sig och sa att de borde göra slut
Va? Niclas förstod inte först.
Du rycker in, jag ska plugga vidare. Bättre vi avslutar som vänner. Om vi hittar varandra igen, kanske det bli vi.
Nej, går inte, vem väntar på mig då?
Varför måste någon vänta?
Jag har följt dig sen nian, och du bara!
Linnea bad inte om mer förklaring, gick in. För första gången såg hon honom arg. De ögonen skrämde henne.
Dagen efter kom Niclas föräldrar och kände henne inför hela gården. Hans mamma skrek länge, anklagade alla. Linnea smet ut och gömde sig bland buskarna och gick sen ut mot skogen.
Gick tills hon nådde landsvägen.
Linnea! ropade någon.
Andreas vinkade.
Hon stod still en sekund. Så gick hon mot honom, sedan sprang hon. Stannade. Han bara såg på henne.
Såg att du gick där på vägen. Ska jag skjutsa hem dig?
Nej, det blev bråk hemma, jag stack
Varför bråk?
Gjorde slut med Niclas. Tänk på dig hela tiden, förstår du
Förstår. Jag med. Har inte kommit till dig, hörde att du och Niclas skulle gifta er.
Men det blir inte av.
Han lutade sig fram och kysste henne. Väldigt ömt. Hon kände hans famn.
De stod där länge. Linnea gick hem först när mamman släckte lampan i köket.
Vad har du gjort, flicka lilla? Tre år tillsammans, sen detta! Kan man göra så mot en kille?
Jag älskar en annan. På riktigt, svarade Linnea bestämt.
Vad!? Pappan kom ut. Nu blir det inga äventyr, tills proven är över stannar du hemma.
Det gick inte att hålla Linnea hemma.
Hon träffade Andreas närhelst de kunde, gömda för bygden.
De hade en särskild plats där ingen såg dem.
Men en dag såg någon dem ändå och skvallrade för Niclas.
Bråk följde. Folk såg Niclas och Andreas slåss vid ån.
Andreas blev knuffad, tappade balansen, ramlade i vattnet
Hans far rusade dit och hoppade i.
Linnea! Linnea, spring till ån, Niclas och Andreas har rykt ihop, och Andreas är i vattnet! ropade hennes klasskompis Elin.
Linnea slängde vattenkannan och sprang. Folk hade samlats.
De har redan ringt ambulans, hördes någon.
För sent, de får ringa polisen. Niclas hamnar i knipa nu
När Linnea kom, körde bilen redan iväg med Andreas.
Hon kände benen förlamas och satte sig rakt ner på gräset.
Såja! Nu är det klart med ditt fjantiga kärleksliv! Nu är en borta och min blir tagen! Niclas mamma stod över Linnea och grät.
Nej, nej, var det enda Linnea orkade säga.
Hon gick hem och slängde sig på sängen.
Vad har du gjort?! mamma stormade in, kastade sig över Linnea. Hur kunde du? Vad ska hända nu?
Hon rusade ut igen.
Linnea packade sin väska, tog papper, lite pengar, och åkte med bussen in till stan.
Till Märtas lilla hus kom Linnea när det mörknade. Första snön hade fallit.
Får ont i benen när oväder närmar sig, Märta satte sig på bänken vid dörren och tog av stövlarna.
Jag kan hjälpa, sa Linnea.
Nej. Lathet ska man inte uppmuntra. Och du, när är det dags?
I februari, tror barnmorskan.
Snart alltså Är det Andreas barn? frågade Märta rakt ut.
Linnea svarade ärligt och såg Märta i ögonen:
Ja.
Säker?
Det vet jag.
Nåväl. Nu bäddar jag åt dig, så får vi se imorgon.
Två små rum hade stugan, doften var bekant Andreas hade hämtat bullar hit någon gång.
Linnea låg länge vaken tills en katt hoppade upp i sängen och la sig vid magen. Hon försökte flytta den, men fick ge upp och somna.
Hon vaknade till doften av jäst.
Vill du ha piroger med sylt eller kål?
Med sylt, sa Linnea.
Andreas sa aldrig ditt namn Mormor och mormor, bara.
Jag heter Märta, lilla. Märta, log hon snällt. Jag tror det blir snart, det syns på dig.
Men det är fyra veckor kvar.
Nej, lilla. Flickan vill ut tidigare.
Flicka? Hur vet du det?
Hjärtat mitt säger det.
En vecka senare, precis när Märta sa, började förlossningen. Tidig morgon till BB, och på eftermiddagen föddes en liten flicka.
Tack, Linnea, sa Märta leende och höll den lilla.
För vad då? frågade Linnea, nybliven mor.
För sanningen. Det är Andreas dotter. Jag ser det på hennes lilla tå, ingen annan har en sån. Andreas med.
Vem då?
Ja, Andreas förstås.
Men menar du? Linnea satte sig käpprakt upp.
Rakt upp och ner. Jag säger till honom imorgon.
Lever han? Han lever?! tårarna rann av sig själva.
Linnea kunde inte sluta.
Visste du inte? Men lilla du Han lever, är svag men lever, Märta kramade henne.
Jag måste se honom, Märta, annars klarar jag inte av att ligga här. Är han i byn?
Givetvis Hemma. Nu tänker du på din dotter du måste ta det lugnt, annars försvinner mjölken och vad gör du då? Andreas finns kvar, han försvinner inte längre, skrattade Märta.
Linnea grät men log för första gången på länge.
Snart tog Märta Linnea och dottern till byn. Märta kom strax tillbaka med Andreas pappa.
Här har du. Se. Katarina Andreasdotter! Låter det fint?
Hans ögon mjuknade när han såg den lilla flickan.
Har du skrivit Andreas som far? frågade han.
Självklart. Titta på lilltån, Märta vecklade upp filten stolt.
Tack, Linnea. Tack för barnbarnet. Andreas vet ännu inte. Ska vi åka?
Ja. Jag är redo.
Ditt gamla hem har redan hört att du fått barn, de har frågat när de kan komma, sa Märta.
Senare. Inte nu.
Vid trappan till huset tvekade Linnea några gånger.
Andreas pappa gick in först, tog av sig skorna och bar in barnbarnet.
Linnea gick in sakta, benen var tunga. Hon såg honom. Han låg på sängen vid fönstret, bläddrade i mobilen.
Andreas, hon räckte ut händerna.
Och han mot henne. Han log, hade inte väntat. Linnea slängde sig i hans famn, tårarna rann igen.
Ja, pappa, ta emot din dotter nu.
Vad? Dotter?!
Din, sa pappan stolt. Katarina, gillar du namnet?
Märta och pappan gick ut i köket med barnet. Linnea satte sig bredvid Andreas och andades ut.
Jag visste inte att du levde Ingen sa något. Men nu går jag ingenstans.
Stanna här. Jag är lycklig. Min Linnea och min dotter är här
Följ oss gärna, lämna en kommentar eller gilla om du blev berörd.
