Vad har du på dig, Magda? Barbro Gustafsson granskade sin dotter från topp till tå, blicken stannade vid kjolen. Den där är ju alldeles för kort. I din ålder borde man sluta klä sig som en småflicka.
Magda drog automatiskt ner kjolens kant, även om den knappt slutade ovanför knäna. En vanlig pennkjol för kontoret, köpt på rean förra månaden. Då tyckte hon det var ett fynd klassiskt snitt, neutral färg.
Mamma, den är helt normal, Magda försökte dölja sin irritation i rösten. Jag har den här på jobbet.
Just därför. Folk ser och tänker vad som helst. När jag var i din ålder
Magda lyssnade inte färdigt. Hon hade hört det hundratals gånger om vikten av att vara diskret, om på vår tid, och hur en respektabel kvinna borde se ut. Istället la hon fram ett tjockt kuvert på bordet, med loggan från en resebyrå.
Det är till dig, mamma…
Barbro stannade mitt i meningen. Tittade på kuvertet, på Magda, tillbaka på kuvertet.
Vad har du nu dragit hem?
Öppna det.
Magda hade väntat på det här ögonblicket i ett halvår. Hon hade sparat varje krona. Den där kurorten vid Vättern, med vita pelare och källor, som mamma alltid drömt om. Magda hade hittat platsen, bokat bästa rummet, ordnat allt in i minsta detalj.
Barbro drog ut resehandlingen, ögnade igenom pappret snabbt. Magda väntade kanske inte på en kram, men åtminstone ett tyst tack, en blick av värme.
Mamman pressade missnöjt ihop läpparna och drog kuvertet ifrån sig med fingertopparna, som om det var smutsigt.
Du bestämmer allt åt mig igen.
Magda tappade nästan andan.
Mamma, det är ju Jönköping. Du har ju alltid velat åka dit…
Och vem ska vattna mina saintpaulior? Har du tänkt på det? Barbro trummade fingrarna mot bordet. Tre veckor borta, de kommer vissna.
Jag kommer förbi. Varje dag.
Du jobbar ju. Du kommer glömma eller ha för mycket att göra. Och dessutom, de där kurorterna idag… Det är väl bara kålsoppa som serveras. Läste nyligen om besparingar i nya spa.
Magda såg på sin mamma och visste inte om hon skämtade. Ett halvår utan kaffe på stan, inga nya skor, inga resor med vänner. Allt för det här?
Mamma, det finns fem restauranger där. Flera menyer att välja på. Massage, pool, vandringsleder…
Vandringsleder, Barbro härmade och höjde ögonbrynen. Fint ord du lärt dig. Men du frågade aldrig om jag ville!
Magda svalde klumpen i halsen. Hon hade bara väntat sig ett torftigt duktig flicka. Det där lilla ordet som allt handlade om.
Magda satte sig ner. Benen kändes som gelé. Hon stirrade på kuvertet längst ut på bordet och var tyst.
Och klimatet då, Barbro började vandra runt i köket, rätade på den redan släta duken. Det är så fuktigt där, mitt blodtryck skulle direkt rusa. Tänkte du ens på det?
Magda svarade inte. Hon insåg plötsligt att hon inte ville försvara sig längre. För första gången på många år blev hon överväldigad av känslan att slippa behöva förklara sig.
Och resan? Hur lång tid tar det att åka dit? Tåget tar ju hela dagen. Med min rygg? Mamman slog sig ner mittemot, redo med en lång monolog. Grannens Siv, ja hon är lite vild och hennes man är hopplös, dricker för mycket, men sin mamma sviker hon aldrig. Hon kommer varje dag med mat eller för att bara prata lite.
Magda studerade rynkorna vid mammans mun, grått hår som stack fram under färgen, de gamla händerna med svullna blodkärl. De händerna hade en gång flätat hennes hår inför skolan. De där läpparna hade sjungit godnattvisor. Var tog allt det vägen?
Lyssnar du ens på mig?
Ja mamma, jag lyssnar.
Det märks inte. Du sitter där som en staty. Jag pratar om viktiga saker men
Barbro fortsatte räkna upp: rummen är för små på spa, gästerna kan vara stökiga och unga läkare kan ingenting skriver bara ut piller. Magda nickade ibland, men inuti bredde tomheten ut sig.
Klockan tickade långsamt på väggen. En timme, en och en halv. Barbro blev mer upprörd för varje minut och gled över till att tala om ensamma kvällar, för sällsynta telefonsamtal, och om att Magda hade glidit henne ur händerna.
Förstår du hur det är att vara ensam här? Mamman sträckte på nacken. Du försöker bara få mig ur vägen så att du kan roa dig själv!
Mamma, det är en present.
Present! Barbro slog ut med händerna. En riktig present ska glädja en. Det här… Du gör det bara för att stilla ditt eget samvete. Skickar iväg din mamma så att du kan ta det lugnt, eller hur?
Magda ställde sig långsamt upp. Benen skakade fortfarande, men hon tvingade sig att ta kuvertet, knöt fingrarna hårt kring det.
Du har rätt, mamma. Du skulle vantrivas där. Jag lämnar tillbaka biljetterna.
Barbro tystnade. Hennes ögon såg plötsligt förvirrade ut, som hos någon som väntat sig strid men vars motståndare bara gett upp.
Vad menar du med att lämna tillbaka dem?
Jag lämnar dem. Får pengarna tillbaka. Du har rätt, jag tänkte inte på det.
Magda, lägg tillbaka kuvertet på bordet.
Varför? Du vill väl inte åka.
Jag har aldrig sagt att jag inte vill! Jag sa att du borde ha frågat! Mammans röst steg ett snäpp och kinderna blossade röda. Du gör som du vill, och sen fattar du inte varför jag mår dåligt!
Magda höll kuvertet tätt mot bröstet och gick mot hallen. Hjärtat slog uppe i halsen, men beslutsamheten gjorde stegen fasta.
Vart ska du? Magda! Jag pratar med dig!
Mamma, jag är trött.
Trött! Barbro rusade efter och grep tag i dotterns arm. Jag har gett allt för dig! Vi svalt, din far försvann och jag fick ta hand om dig ensam! Och så tackar du mig så här?
Magda vände sig om. Såg på mamma, på hennes skakande läppar, på det ilskna vita i ansiktet.
Du sa själv att du inte ville.
Jag sa att du inte frågade!
Okej, jag frågar nu. Mamma, vill du åka till Jönköping?
Barbro blev nästan mållös av upprördhet.
Driver du med mig? Försöker du göra mig galen? Kall som en maskin är du! Lägg biljetten på plats, jag kanske bestämmer mig.
Magda lossade försiktigt greppet om sin arm. Kuvertet släppte hon inte.
Jag ringer dig imorgon, mamma.
Och hon stängde dörren bakom sig innan Barbro hann svara.
Svordomarna hann ifatt Magda redan ute i trappuppgången, dovt genom dörren. Något om otacksamhet, förstörd ungdom, att hon skulle ångra sig. Magda stannade inte. Benen bar henne nerför trappan förbi postlådor med flagande färg, förbi grannar i förbifarten.
Utanför föll ett fint duggregn. Magda lät regnet slå mot ansiktet och stod kvar på trottoaren, drog in doften av våt asfalt. Folk passerade, någon suckade irriterat, men Magda brydde sig inte. Hon hade kuvertet ännu kvar och tänkte plötsligt att hon själv kunde åka. Jönköping, kolonner, kurbad och inga anklagelser vid frukosten.
Hon promenerade utan mål tills hon stod framför ett litet kafé med stora fönster i ett hörn. Varmt ljus lyste upp vita dukar, blomvaser och folk som satt kvar och njöt av maten. Magda gick in.
God kväll, servitören log vänligt och räckte över menyn. Är du ensam?
Ja, förvånades Magda själv över hur lätt det gick att säga.
Hon valde ett bord vid väggen, långt från andra. Slog sig ner, la servetten i knät, bläddrade i menyn och såg genast päron- och kolatarten med salt fudge den dyraste efterrätten. Och ett glas djup, mustigt rödvin.
Mamma skulle kallat det här vansinne. Slösade pengar. Magda såg för sig mammans hopknipna mun, den där klandrande blicken, alla gånger när jag var ung och beställde in ändå.
Vinet var mörkt, strävt och lämnade en eftersmak på tungan. Magda lutade sig tillbaka. En märklig lättnad spred sig där tyngd bott så länge. Hon mindes hur hon som barn skrämde sig själv att få en fyra, eftersom mamma sen vägrade prata en vecka. Hur hon valde ekonomi istället för språk på universitetet mamma sa att språk var onödigt. Hur hon tre år var ihop med Jonas, som hon älskade, men gjorde slut för att mamma aldrig gav sig med att han var hopplös.
Tarten smälte i munnen, len och söt. Magda såg på rinnig kola och försökte minnas senaste gången hon gjort något bara för sin egen skull. Inte för mammas godkännande. Inte för det där torftiga duktig flicka. Bara för sig själv.
Mobilen vibrerade mot väskbotten. Igen och igen. Sju missade samtal från mamma, tre röstmeddelanden Magda stängde av.
Hon drack upp vinet, åt upp sin dessert och bad om notan. Gav generöst med dricks bara för att hon ville, och gick ut på kvällen. Regnet var borta och det klarnade på himlen, med några första stjärnor där ovanför takåsarna.
Magda kände att hon redan tagit det första, svåraste steget. Hon hade gjort sig själv viktigare än någon annans förväntningar.
Och själv lärde jag mig något viktigt denna kväll: Man kan aldrig bli fri om man alltid lever för någon annans beröm. Idag lät jag mig själv räcka.
