Hoppar världen runt som en svensk fjällget

Du flyger genom livet som ett rådjur
Du ska få se, Sigrid, vi kommer göra stordåd, Elsa gestikulerade energiskt, sittande på fönsterbrädan i studentkorridoren. Du i konsultbranschen, jag i marknadsföring, och sen BAM vårt egna företag. Allt är framför oss!
Sigrid lyfte blicken från anteckningarna och skrattade, slog bak sitt tjocka, blonda fläta.
Elsie, vi har tenta om en vecka och du planerar redan ditt imperium.
Vadå, får man inte drömma lite? Elsa hoppade ner från fönsterbrädan och satte sig bredvid på den slitna sängen. Seriöst, Sigrid. Vi är ju inte som de där andra från kursen vi är smarta. Vi kommer ta oss fram, det vet jag.
Sigrid lade ifrån sig pennan och såg på sin vän rufsig, en urblekt t-shirt, men ögonen glödde. Och just då trodde hon på Elsa, fullständigt.
Vi klarar det, klart vi gör, sa hon sakta…
Tio år försvann i ett enda andetag…
Sigrid kämpade sig igenom de där åren. Praktik på ett internationellt företag, sömnlösa nätter framför rapporter, affärsengelska på morgnarna, kinesiska på helgerna. Forum, konferenser, nya kontakter. Hon klättrade, skrapade armbågar och knän men gav aldrig upp. Vid trettio bar Sigrid kostymer av italiensk ull, flög till Tokyo för förhandlingar, och hon minns inte när hon sist grät av utmattning hon hade aldrig tid.
…Elsa träffade Viktor under tredje året på universitetet. Han var bilmekaniker, luktade bensin och tittade på henne som om hon var den enda kvinnan i världen. Fjärde året blev Elsa gravid, femte året hoppade hon av universitetet. Marknadsföringsbyrån försvann någonstans mellan dotterns första tänder och de andra barnets födelse. Nu var hennes imperium en trerumslägenhet i en förort till Stockholm, där hon styrde grytorna, barns gråt och den evigt läckande kranen.
De sågs fortfarande ibland men allt mer sällan. Sigrid kom med presenter från resor: en silkesscarf från Milano, ett set höglandste från Yunnan. Hon visade bilder, berättade om tempel i Kyoto och svåra förhandlingar med japanska affärsfolk.
De säger aldrig vad de menar rakt ut, du förstår? Allt är antydningar, nyanser. Jag pluggade deras etikett i tre månader för att inte göra bort mig första mötet.
Elsa nickade, snurrade tepaketet i handen och var tyst. Andades tungt.
Du har det bra Micke tog hem en förkylningsvirus från dagis igen, Viktor är borta hela tiden på jobbet, pengarna räcker aldrig…
Sigrid visste inte vad hon skulle säga. Det var som en vägg av olika liv, olika språk, olika dofter hennes parfym för tvåtusen kronor mot Elsas barnpulver.
…På Elsas födelsedag kom Sigrid direkt från Arlanda. Mörkblå kostym, pumps, håret stylat från businessloungen. Hon gled in i sällskapet, skrattade, berättade om nya projekt, fick mäns blickar och kvinnors respekt.
Elsa satt i hörnet…
Klänningen var gammal, samma hon haft på Viktors firmafest tre år tidigare. Håret i en enkel hästsvans, för Micke hade bråkat hela morgonen. Hon såg hur Sigrid strålade i mitten av rummet, hur alla lyssnade, och inom henne växte något mörkt, bittert och klibbigt.
Det var inte avund.
Det var värre…
Sigrid gick till köket för ett glas vatten och stod still på tröskeln. Elsa stod vid fönstret, knöt vinbägaren hårt och såg ut genom glaset som om hon inte riktigt var där.
Elsie, varför står du här själv? Sigrid kom närmare, la handen på hennes axel. Kom, Nadja ska ta fram tårtan.
Elsa ryckte axeln, handens kontakt försvann.
Gå. De väntar på dig.
Sigrid rynkade pannan men gav sig inte. Hällde upp vatten, drack och började försiktigt:
Jag har länge tänkt Du saknar jobbet, jag ser det. Vi har en öppning på företaget, början men med goda möjligheter. Jag kan prata med HR, du kan få praktik sen
Glaset landade hårt på bordet så att vinet rann ut rödbrunt.
Praktik? Elsa vände sig om, Sigrid ryggade för hennes ansikte. Till mig? Praktik?
Elsie, jag ville bara hjälpa…
Hjälpa? Elsa skrattade, men det var vasst, bittert. Hör du dig själv? Stora Sigrid Holm har bestämt sig för att vara snäll mot sin patetiska kompis. Tack för barmhärtigheten!
Du missförstår Sigrid försökte hålla lugnet. Jag ser att du längtar efter något mer, jag erbjuder bara en väg.
Har jag bett dig? Elsa tog ett steg närmare och Sigrid tog instinktivt ett tillbaka. Du har förändrats, Sigrid. Förr var du normal, nu är du Stolt och högdragen. Ser ner på folk med din Tokyo och de där kostymerna.
Det är inte rättvist.
Inte rättvist? Elsa höjde rösten, någon kikade in från vardagsrummet men försvann snabbt. Vad är rättvist, att du visar upp ditt perfekta liv? Varje dag på Instagram här är jag på flyget, här är jag på konferensen, här är min smoothie för femhundra kronor! Tror du det är skönt att se på?
Sigrid tappar nästan andan av chocken…
Jag delar glädje, Elsa. Det är väl normalt.
Glädje? Elsa snörpte på läpparna. Du visar bara upp dig. Du visar hur framgångsrik du är, medan vi andra är misslyckade. Vanliga kvinnor har familj och barn vid trettio och du? Flyger runt världen som ett rådjur, ingen man, inga barn. Tom blomma!
Det ordet sårade djupt, precis där det gjorde mest ont.
Jag jobbade Sigrid höll tillbaka rösten. Jag slet på nätterna medan du tittade på serier. Jag lärde mig språk medan du kokade soppa. Det var mitt val och jag har rätt till det.
Sluta! Du trampade på folk på vägen, så var det. Tror du jag inte vet att du knuffade bort Marika på jobbet? Egoist! Hela livet har du bara tänkt på dig själv!
Sigrid var tyst, såg på den gamla vännen darrande läppar, röda fläckar på kinderna, den där bitterheten som byggts upp i åratal och nu flöt ut.
Plötsligt blev allt kristallklart. Nästan motbjudande klart.
Du hatar inte mig, Elsa sa Sigrid till slut. Du hatar dig själv. För att du inte vågade. För att du gav upp. Det är lättare att tänka att jag är elak än att se att du själv var feg.
Elsa blev blek.
Gå!
Jag går. Sigrid ställde glaset och gick mot dörren. Hej då, Elsa. Och lycka till med ditt hem.
Sigrid tog väskan, stängde dörren och möttes av iskallt regn. Hon ryggade inte, gick rakt ut i det grå diset.
Hennes klackar smattrade mot blöt asfalt. Kostymen blev fuktig och kletig mot ryggen, mascaran rann säkert, men det spelade ingen roll. Sigrid gick mot tunnelbanan, och för varje steg blev det lättare att andas.
Det är konstigt hon väntade sig smärtan. Tänkte att saknaden efter femton års vänskap skulle kväva henne, saknaden efter den tjej med glödande ögon på studentfönsterbrädan, efter drömmarna. Men istället kom bara lättnad, dov och lite pinsam.
Deras vänskap dog inte idag. Den dog sakta, år för år, samtal efter samtal. Varje gång Sigrid delade glädje och bara fick ett pressat leende. Varje gång hon berättade om planer och Elsa himlade med ögonen. Varje gång hon försökte dra Elsa ur sorgen och möttes av motstånd.
Sigrid sjönk ner på tunnelbanan, brydde sig inte om de blöta märken hon lämnade. Tog fram spegeln, såg mascara och röda ögon log sarkastiskt och stoppade undan spegeln.
Imorgon vaknar hon, fixar håret, tar en annan kostym och går till jobbet. Livet slutar inte för att någon annan är avundsjuk…
En månad senare blev Sigrid kallad till VD:n. Hon var beredd på allt nytt projekt, kritik, ännu ett maraton av förhandlingar. Men Bengt Lindholm gav henne bara en bunt papper. Hon läste första sidan.
Tillsättning som regionchef för Asien. Årskontrakt i Singapore.
Du har förtjänat det, fröken Holm, sa Bengt. Styrelsen röstade enhälligt för dig. Du har tre veckor på dig att förbereda dig.
Sigrid såg upp från papperen och nickade.
Det hinner jag.
Hon gick ut i tom korridor, höll papperen mot bröstet och tillät sig att stå där en stund. Utanför fönstret sjönk november-solen och målade himlen med guld och rött. Någonstans i förorten kokade Elsa säkert middag och klagade på världens orättvisa.
Och Sigrid packade väskan för Singapore.
Och aldrig, inte en enda gång under hela livet, har hon ångrat sitt val. För i Sverige säger vi: Du måste våga för att vinna och ibland är det modet att gå din egen väg som öppnar dörren till framtiden.