Vi stod varandra så nära när vi gifte oss. Alltid tillsammans, alltid två. Vi brukade sova tätt intill varandra, slumra framför tv:n i sängen om kvällarna, promenera längs Vasaparken på söndagar och skratta åt småsaker som ingen skulle förstå. Närheten var ständigaldrig planerad, bara naturlig. Jag kände mig älskad, önskad, utvald.
Åren gick och vi höll ihop, men på ett annat sätt. De långa kyssarna förvandlades till snabba, nästan omärkbara. Alla ömma beröringar bleknade till rutinmässiga kontaktpunkter. Vi började lägga oss allt tidigare på kvällarna, trötta efter arbete eller vardag, och han vände sig alltid mot väggen. Förr brukade jag smyga närmare, röra vid hans hand, hans rygg, söka hans handflata. Han sa att han var trött, att imorgon kanske, bara inte nu. Jag förstod honom. Jag försökte förstå.
Tiden gled iväg och allting fortsatte likadant. Vi åt middag tillsammans, pratade om våra dagar, låg bredvid varandra i sängen utan att andra saker hände. Jag låg vaken och väntade; hoppades att han skulle ta första steget. Men den kom aldrig. I början sved det och sved tills jag slutade våga be om närhet. Jag började undra om det var mig det var fel på, om jag gjorde saker större än de var.
Vår vardag blev som ett snällt pussel, helt neutral tillsammans varje morgon med kaffe vid köksbordet, tillsammans på släktkalas med moster Ulla och lilla Ebba som lekte med katten Sixten. Han berättade sina saker, jag berättade mina. Vi sov rygg mot rygg. Jag började klä om snabbt, utan att rätta till håret, satte på mig vilken gammal t-shirt som helst när det var sovdags. Jag slutade se min kropp som något någon annan kunde längta efter.
Jag försökte prata om det, mer än en gång. Jag frågade honom om han inte ville ha mig längre. Han skakade på huvudet och sa att det inte var så, det var bara åren, det blir så till slut. Han sa att kärlek betyder vänskap och respekt. Jag nickade, fast innanför revbenen gapade en märklig tomhet som om något, utan namn, saknades och gnagde.
Sakta svalde jag allting. Intalade mig att det fanns par som hade det såhär. Att så länge vi inte bråkade var allting okej. Jag vande mig vid att bara bli kramad när folk såg på oss, aldrig i smyg. Jag lärde mig att inte vänta. Lärde mig att inte vilja. Jag sopade bort de begärande bitarna av mig själv, tills inget var kvar att förkasta.
Åren traskade vidare och vi fortsatte vara väldigt nära. Alltid tillsammans, alltid ordnade, som vackra blomkrukor på fönsterbrädan. Ingen kunde ana att vi inte varit nära på femton år. Inte ens jag själv visste längre hur det kändes att bli sedd som kvinna av någon. Jag förvandlades till vana, till trygghet, till en närvaro. Men inte till någon man längtar efter.
Den där dagen när han sa att han lämnar mig för en annan kvinna, förstod jag först ingenting. Han sa att med henne kände han sig levande, önskad, förbunden. Jag skrek inte, jag diskuterade inte. Han bara sade det. Då insåg jaghan hade aldrig slutat känna. Han hade bara slutat känna med mig.
Nu när jag blickar bakåt ser jag att det smärtsammaste inte var att han gick. Det var att jag långsamt, bit för bit, lärde mig leva intill någon som inte längre såg mig som kvinnaoch övertygade mig om att det var normalt, som duggregn som aldrig ville sluta.
