KÄRLEK SOM ALDRIG TAR SLUT
Vet du, det här är en sån historia om Per. Han gifte sig en gång av riktig, ömsint kärlek och med samförstånd. Men du vet hur livet blir ibland, kärleken började långsamt sippra ut ur Pers äktenskap. Först som en liten rännil, sen som ett stadigt bäckflöde, och till slut kändes det som en brusande älv. Även när dottern föddes stannade inte flödet av. Snarare tvärtom, det växte bara.
Per började mer och mer låta sin kärlek delas mellan flyktiga förälskelser, kortare romanser och små snabba förbindelser. Han kunde varken och ville inte heller höra till bara en kvinna. Han charmade kvinnor med sitt smått kaxiga självförtroende, intelligens och något där bakom ögonen som ingen riktigt kunde sätta fingret på
Ingen gick säker Per gav ut sin kärlek till alla: till både smala och runda, blondiner och brunetter, glada och drömska, upptagna och singlar på jakt efter något mer. Ofta fick han samma känslor tillbaka.
Hans fru, Annika, var som ett proffs på att inte märka något. I alla fall kom det inga konflikter eller utbrott från hennes sida. Per var ändå noga med att inte snåla med närhet hemma heller.
Men en dag, du, så tar det här virvlandet slut i och med en kvinna som heter Jeanette. Hon fick Per helt på fall både smart och vacker! Per spenderade varje ledig stund med Jeanette (ja, förutom med Annika alltså). Jeanette hade själv en man; de drev isär ibland, sen ihop igen. För henne blev Per som frisk luft, en hel värld. De höll på så där i tre år.
Samtidigt, Pers och Annikas dotter, Linnea, blev vuxen. Efter gymnasiet stack hon till USA på ett utbytesår och återvände aldrig till Sverige, utan gifte sig med en amerikan i Los Angeles. Barnen började strömma in tre stycken! Det blev så mycket att göra, så Linnea ringde sina föräldrar och bad dem komma över och hjälpa till. Linneas make hade bara sin pappa, Michael. Mamman var bortgången.
Så Per och Annika flyger iväg till USA och leker mormor och morfar i två år. Sen plötsligt får Per för sig att han måste tillbaka till Sverige. Annika fattar ingenting. Varför? Per förklarar inte ett smack, utan bara sticker. Så fort planet landar i Stockholm åker han direkt till Jeanette.
Nu är jag här! Kan inte leva utan dig! Om du säger det, så stannar jag. Du har verkligen förtrollat mig, Jeanette!
Per, hej. Men du vet att jag är gift va? Självklart är det roligt att träffas, men mer blir det inte
Per var inte alls redo för det beskedet. Sårad och motvilligt knäckt flyger han tillbaka till familjen i Los Angeles. Den här gången har Annika en riktig överraskning åt honom.
Vet du, Per Jag och Michael har bestämt oss för att bli ett par. Jag tror inte du kan klandra mig för nåt? Du är fri att göra vad du vill nu. Barnbarnen klarar vi utan dig. Vad skulle du ändå kunna lära dem? sa Annika med ett lurigt leende.
Så du visste om allt? undrade Per vaksamt.
Självklart! Det finns alltid hjälpsamma själar runt omkring, svarade Annika.
Per återvände till sitt hus i Sverige. Och ja, direkt till Jeanette igen.
Men Jeanette, har du inte ångrat dig? Ska vi inte slå oss ihop ändå? föreslår Per hoppfullt.
Nej. Du springer runt i världen och jag ska vänta i evigheter? Dessutom försvann du ju iväg! Vet du vem som drog upp mig ur min svacka? Min egen man! Per, det är över, sa Jeanette bestämt.
Per, ensam både som man och älskare, gick hem, låste dörren och sågs inte på tre dagar.
Så knackade det en dag. På tröskeln stod en ung kvinna och log.
Hej, farbror Per! Känner du igen mig? Jag är kompis med din dotter. Hur har Linnea det? sa hon och blev lite röd om kinderna.
Det är fint. Är du Malin? Jo, visst minns jag dig svarade Per, ganska likgiltigt, och gäspade stort.
Farbror Per, har du möjligtvis lite salt? Vi är ju faktiskt grannar, säger hon blygt.
Per såg på Malin med nya ögon. Så rar och söt.
Självklart, Malin. Vill du komma in på lite te också? sa Per vänligt.
Vet du, Per, jag har varit kär i dig sen jag var ung. Du har alltid varit idealet för mig! Jag var ju gift ett tag, men du var aldrig ledig. Men jag gav inte upp. Jag har väntat ut dig!
Per var 56 år, Malin var 33.
Och nu väntar de, som den nyblivna familj de är, på tillökningPer skrattade tyst, ett varmt skratt han själv knappt kände igen. Något lättade inom honom, som om år av irrfärder plötsligt fann ett märkligt lugn. Han bjöd in Malin, satte på tevatten och lyssnade när hon berättade om livet, musik, drömmar, och sådant som vuxna sällan talar högt om.
Kvällen gled över i natt. Ljusen brann lågt och Per upptäckte sig själv berätta historier för Malin, sådana han aldrig berättat för någon varken Annika, Jeanette eller någon annan kvinna som passerat hans liv. Han såg ibland in i hennes ögon, och där syntes varken hunger eller krav, bara ett slags stilla längtan blandat med förväntan.
Innan natten var helt förbi reste sig Malin. Hon log mot honom, försiktigt men bestämt, och sa:
Jag kom egentligen inte hit för salt, Per. Bara för att se vem du blivit och om du ville möta livet en gång till.
Per följde henne ut på trappan. Gryningen färgade skyn, fåglarna vågade sig fram. Han tog hennes hand, ovant men beslutsamt.
Jag vet inte om jag kan lova nåt, Malin, men jag vill försöka.
Hon skrattade, gav honom en snabb puss på kinden och försvann hem över gårdsplanen. När han gick in igen stannade han upp i dörren, kände ett pirr av nyfikenhet, nästan som då när allting en gång började. Han log åt spegelbilden en man med gråa tinningar och en ovan känsla av hopp. Kanske, tänkte han, är kärlek just detta: att våga öppna dörren gång på gång, tills den en dag står där, någon som vill stanna kvar, oavsett vem du blivit.
Och morgonsolen letade sig, för första gången på länge, ända in i Pers hjärta.
