En natt vandrade en kvinna genom dimmiga gator i Malmö, strax vid Stortorget där husen häver sig i skeva vinklar, som om de själva drömt för mycket. Hon skulle på besök hos sin väninna, som numera hette Elin. Elin hade gift sig för andra gången, men första äktenskapet var en bitter saga den före detta maken drack bara julmust, spottade ut sill och gick till sist, hand i hand med våren, över bron till någon annan.
Karin, som kvinnan hette, höll Elin under armarna genom åren av ensamhet, lyssnade i timmar när vinden slog mot fönstren på Mobilia. För det är sådan vänskap är till för, eller hur?
Tio år seglade förbi och plötsligt, som på ett kafé i Kivik, fann Elin en annan man. Hans namn var Oskar och han var allting det förra inte var: utbildad, chef på ett försäkringsbolag, klädd i nypressad skjorta och med blå ögon som reflekterade svenska fjäll. Karin kände hjärtat slå som smörklickar i stekpannan hon var så glad för Elins skull.
På besöksdagen bar Karin med sig en prinsesstårta från konditoriet vid Möllevångstorget, paket inslagna i glansigt blågult papper, och steg in i deras nyinköpta lägenhet, vallmo i köksfönstret och ljusa golv, överallt doften av nymålat. “Så vackert ni har det!” utropade hon. Vid bordet drack de te ur Iittala-koppar och lät grädden på tårtan fastna som små moln i mungiporna.
Oskar visade sig ha skarpt intellekt. Han skämtade ivrigt om Karins snäva synfält, kallade det “Värmland i huvudet”, skrattade rått åt allt möjligt skräp hennes hjärna ruvade på. Han sa att man måste läsa Strindberg och Tranströmer för att förstå verkliga livet, och att hennes favorithistorier var, som han uttryckte det: “tantsnack.” Vetenskapen har för länge sedan sopat undan sådant trams, påstod han, såsom myten om troll i skogarna och Nils Holgerssons gås.
Han skrattade också åt Karins lugg, hennes kläder, hennes kropp: “Du ser ut som ett vykort från nittiotalet!” hojtade han. Och Elin fnissade försiktigt bakom koppen, lite rörd över sin mans kvickhet.
När Karin försökte byta ämne och talade om sin katt, som hon hittat när Skåne låg glittrande av regn, tvinnade Oskar genast skämt vidare: “Katter bär på sjukdomar! Att plocka upp strykarkatter är säkert någon psykologisk dysfunktion, Karin.” Han målade bilder av gamla tjejer med dussintals katter kring fötterna tills Elin skrattade så sockret låg som snö på duken.
Karin kände tårarna bränna oväntat. Hon mumlade något om huvudvärk, ursäktade sig och gled iväg över de kala gatorna, som nu var lika tomma som en midsommarmorgon. Hon skämdes medan vinden isade igenom hennes somriga klänning. Dumma tårar, tänkte hon, och skämdes över sitt enkla språk, över att aldrig ha läst Strindberg, över att i barnslig ton berätta om sömnens budskap
Men själva skammen borde tillfalla den som bjuder in gästen och tillåter förlöjligandet. Den, som delar sin vänskap och sin tro men sedan ser på medan andra trampar sönder det på köksmattan. Det är ett tyst förräderi som att lämna någon på isflak för att drunkna i Öresunds kalla mörker.
Men Karin kunde inte sätta ord på det, ensam under gröngrå lampor vid Möllevången. Hon var varken beläst eller spirituell, bara trött och kall, längtande efter sitt hem, där katten Siri redan lagt sig tillrätta. Siri som aldrig läst en bok, förstås, men spinner ändå så lugnande, alldeles intill.
Efter den kvällen gick Karin aldrig mer hem till Elin. Och snart fanns det inget hem att gå till Oskar och Elin delade upp lägenheten över ett nervigt samtal med advokater, gnista och kyla. Oskar visade sig vara alltför klipsk. Förr eller senare sviker alltid den för vars skull man sviker. Kedjan är enkel: förräderi föder förräderi.
Allt som hade krävts var att vänligt hejda lustigheten innan den blev vass. Att inte låta någon såra en vän hemma hos sig själv. Kanske hade Oskar, då, respekterat sin fru mer och aldrig vågat det han gjorde?
En förrädare är ingen man respekterar. Och förr eller senare sviker man dem utan betänklighetOch Karin? Hon gick vidare, men nu jämte Siri, och med en ny vana: att lägga en bit prinsesstårta i kylen till sig själv på varje födelsedag, och skratta tyst åt de gamla rösterna som blivit kvar i minnet. Hon fortsatte berätta sina historier, för kattens öron och ibland för någon på en parkbänk, och fann att det räckte. För de vänner som står kvar när regnet faller, de förlorar man inte i ett snett skratt eller eftertänksamt gift de är kvar, starka i tystnad, mjuka som pälsen mot ens kind.
Oftast tänkte hon inte längre på Elin. Men ibland, när himlen rensades ovanför Malmös spretiga tak, kunde hon känna en sällsam lättnad: det är ingen skam att hålla någon om ryggen, heller ingen skam att till sist släppa taget och gå mot värmen, medan man spinner sitt eget lugna, envisa sång.
