Tjänstefolk åt hans mamma
Erik, jag förstår dig, men jag har verkligen inte blivit någon köksa åt din mamma, viskade jag frustrerat till honom. Ebba slängde ner en burk ärter i kundvagnen och stirrade ut i tomma intet. Jag vill bara lämna allt, hoppa in i bilen och köra hem. Du lovade mig en lugn familjekväll för oss tre, men nu står vi och sliter i köket för hela släkten medan din mamma sitter och väntar! Är det verkligen rimligt?
Erik såg ut som en skamsen hund och låtsades vara väldigt intresserad av innehållsförteckningen på surimi-paketen. Han undvek min blick som om han försökte smälta in i omgivningen.
Ebba, håll lite låg profil folk tittar ju på oss, mumlade han och försökte ta min armbåge, men jag rykte undan. Mamma har kanske tappat lite koll på orken, det kan ju hända vem som helst. Vi köper bara det sista på listan, går hem och slutför salladerna. Snälla, för min skull och för festen.
“Lite koll på orken”. Vilket vackert uttryck.
Jag bet ihop av ilska. Jag visste ju att svärmodern precis hade koll på allting.
Allting började för en vecka sen, när Ingrid ringde för att önska gott nytt år och plötsligt bjöd oss hem till sig.
Mina barn, sjöng svärmor med en såsöt röst att man nästan fick diabetes av att lyssna. Kom hem till mig på jul! Jag har saknat er. Vi sitter tillsammans bara vi tre, minns gamla tider och pratar. Det är så ensamt i lägenheten.
Jag kände genast att det var något lurt. De “lugna familjekvällarna” hos Ingrid slutade alltid med en förhörsrunda om barn och framtiden.
När Ingrid tog upp det här första gången var Erik och jag inte ens gifta.
Ebba lilla, har du inte tänkt på barn? frågade hon plötsligt när vi var ensamma.
Jag blev ställd.
Nja jag vill ha barn, men inte just nu. Erik och jag är ju fortfarande bara tillsammans.
Men Ebba lilla, du behöver inget papper för barn sa Ingrid. Men åldern Klockan tickar, du blir ju inte yngre! Och jag Tänk om jag dör utan att få se barnbarn!
I början svarade jag nervöst, skämtade bort det hela, men till slut började jag undvika henne för att bespara nerverna.
Så vi kände egentligen aldrig Ingrid så bra, och hade knappt kontakt. Jag ville fortsätta så, men Erik Han var för snäll för att kunna säga nej till sin mamma.
Ebba, kan vi inte åka ändå? bad han efter nästa samtal, med de där bedjande ögonen. Hon är så gammal Hon är verkligen ensam. Bara en gång, för min skull. Snälla.
Erik, du får åka, men jag firar ju inte jul.
Tänk inte på det som jul, utan som en vanlig middag. Mamma vill få bättre kontakt Vi är ju familj.
Jag motstod länge, men till sist gick jag med. Jag hoppades att det skulle räcka med ett leende och fika över tårta. Oj, så fel jag hade
Allting spårade direkt. Ingrid insisterade på att vi skulle komma redan klockan åtta, för att “hinna umgås ordentligt”. Jag ville sova ut på helgen, och lyckades till slut skjuta på det till tio.
När vi väl, halvtrötta, äntrade hennes trötta lägenhet fanns inget köksliv ingen stekos, inget festligt. Den som mötte oss var Ingrid själv i urtvättad morgonrock och med papiljotter.
Äntligen! utbrast hon, istället för att hälsa. Halv elva! Gästerna är på väg och här är ju ingenting förberett. Ni borde kommit tidigare. Nu får ni hjälpa till!
Jag stannade till, med jackan fortfarande på.
Vilka gäster? undrade jag förvirrat.
Ja, du Peter och Lena från Göteborg är i stan, kunde inte säga nej till dem. Faster Greta från tredje våningen tittar förbi. Kusin Karin lovade att komma Jag kan ju inte kasta ut dem! Sluta snacka, spring nu till köket, tiden är knapp!
Då insåg jag hela katastrofen. Vi var inte tjänat som gäster vi hade blivit inkallade som gratis arbetskraft.
Festen blev ett inferno. Ingrid förvandlades snabbt från värdinna till arméofficer med viftande kökshandduk och sprang runt, gav order och styrde. Själv gjorde hon inte ett dugg i köket. Dessutom var det brister i matinköpen. Hon skrev en lista och skickade Erik och mig till ICA.
Jag orkade knappt, men stannade ändå för Eriks skull.
Snart var vi tillbaka, var och en vid sina “arbetsstationer”. Jag vid skärbrädan, Erik vid potatishinken. Det utlovade firandet var nu en lista med uppgifter och vi slet i fem timmar utan pauser.
Vid fyra började gästerna komma glada, uppklädda, doftande av parfym och skratt. Erik och jag var svettiga, fläckiga och trötta Det vara knappt att vi orkade sätta oss vid bordet.
Ingrid däremot, hann byta till klänning och göra sig fin. Hon satt nu vid bordets huvud och tog emot komplimanger.
Ingrid, du är fantastisk! Så mycket gott du gjort! berömde någon okänd kvinna och tog för sig av den sallad jag hackat.
Ja, vi gör vårt bästa för gästerna, svarade Ingrid blygt med ett leende.
Och så, mitt under middagen, började hon ett tal om “biologiska klockan” och barnbarn. Om inte Erik lagt en hand på mitt knä, hade jag nog vänt hela vinaigretten på bordet.
Det var sista gången, sa jag torrt till Erik när vi körde hem på kvällen. Jag går aldrig dit igen. Vill du hjälpa din mamma så gör det själv. Jag har fått nog.
Erik protesterade inte. Han nickade bara tyst.
Tre månader gick. Jag fick ont i ryggen efter den dagen, men ont i själen stannade kvar. Så när Erik berättade att hans mamma bjöd oss på Internationella Kvinnodagen, spände jag käkarna.
Hon säger att det ska vara bara vi tre den här gången. Möjligen faster Greta, men hon är bara inne en stund. sa Erik försiktigt, när han såg min blick, la han till: Men du måste inte följa med. Jag berättar bara.
Erik väntade på bråk. Skrik och klagomål på förstörda fester. Men jag såg ut genom fönstret och sade:
Okej. Säg till din mamma att vi kommer.
Ebba Är du säker? Du sa ju
Jag minns vad jag sa. Men om jag säger nej kommer hon ringa varje dag, som förra gången. Jag vill att hon slutar bjuda oss slutar pressa och spela på medlidande. Lita på mig, om du inte vill slita i köket ännu en gång.
Erik vände bort blicken. Han frågade inte mer.
Den åttonde mars gick inte alls som Ingrid tänkt sig. Jag och Erik låg kvar i sängen, såg någon fånig serie och åt glass. Inga förberedelser, ingen stress, inget letande efter skjortor.
Vid tolv började Ingrid ringa.
Hej Ingrid! Tänk, vi sov så länge idag, sa jag med konstgjord ånger. Vi var hos vänner igår, råkade försova oss.
Ebba, jag väntar ju på er! klagade Ingrid. Snabba på, gåsen kallnar.
Vi kommer snart! En timme, max lovade jag och fortsatte kolla serien.
Erik såg nervöst på mig, men sa inget. Allt var bättre än att hamna i hennes kök igen.
Vid ett ringde Ingrid igen. Jag lät det gå några signaler.
Vi är nästan på väg nu! Ska bara ringa taxi, kvittrade jag, fortfarande liggande.
En timme senare tog jag till en ny “ursäkt”.
Det har varit en trafikolycka på Essingeleden, vägen är helt avstängd, sa jag med dämpat ljud från tv:n. Så det är stopp nu, men det släpper nog snart.
Vid halv fyra tappade Ingrid tålamodet.
Var är ni?! skrek hon, nu helt utan den honey-söta rösten hon haft på morgonen. Ni hade kunnat gå hit snabbare än ni kör!
Jag hörde röster och skratt i bakgrunden. Jag kisade misstänksamt.
Ingrid, du verkar inte ensam där? frågade jag.
Ensam, inte ensam Vad spelar det för roll? Släkten kom förbi och man kan ju inte kasta ut folk! När kommer ni?! Jag är slut, orkar knappt stå!
Jaha, hon hade kallat in hela släkten igen och väntade att vi skulle hoppa in i köket. Och nu måste hon rodda allt själv.
Du vet Vi kommer inte alls, sa jag lugnt.
Va?!
Jag mår plötsligt dåligt. Tror jag blev åksjuk. Vi åker hem igen.
Först blev det tyst, sen bröt Ingrid ut i ilska.
Hur vågar du?! Otacksam! Jag har stått vid spisen hela dagen för vem?! För vem?! Du gör det här med flit! Om jag får stroke nu? Erik! Ge mig Erik!
Erik hörde allt, men satt tyst. Jag tryckte på rött och stängde av telefonen.
Precis som jag trodde, sa jag. Ännu en gång väntade hon på oss som tjänstefolk. Nu får hon fixa sin fest själv.
På kvällen åkte vi till min familj.
Skillnaden kändes direkt. Visst var det lite stök, men en helt annan stämning. Ingen satt och surade och väntade på servitörer. Min mamma försökte göra plats i köket för den stora salladsskålen. Till och med pappa stod och skivade ost.
Kom in, ungdomar! ropade han glatt när vi kom. Erik, hjälp mig hämta stolar från sovrummet, så ni har något att sitta på.
Erik gjorde det direkt. Jag ställde mig bredvid mamma och hjälpte till att duka.
Vi hjälpte till men det kändes naturligt och aldrig som ett krav. Alla bidrog, för att det skulle bli trevligt för alla.
Vid bordet såg jag på mamma och Erik som satt och pratade med pappa och kände äntligen att spänningen släppte. Rättvisa var skipad. Det blev hårt, via konflikt men nu vågade Ingrid nog aldrig göra om samma trick igen. Broarna mot henne brann, men hellre det än att vara tjänstefolk på någon annans livs fest.
Så har jag lärt mig att det är bättre att sätta gränser än att låta sig utnyttjas, även om det gör ont.
