När jag hade fyllt trettio sa alla omkring mig att du har hela världen framför dig. Jag hade ett bra administrativt jobb i Stockholm, hyrde min egen lägenhet på Södermalm, tog spontana resor till Köpenhamn eller Oslo, och på helgerna träffade jag vänner för att äta middag, gå på bio eller dansa natten lång.
Då var jag tillsammans med en kille, Erik, som jag varit ihop med i nästan fem år. Men varje gång han nämnde tanken på att skaffa barn någon dag var det som att hela kroppen frös till is. Jag sa alltid att jag inte såg mig själv med blöjor och sömnlösa nätter. Han brukade tyst byta ämne. Själv var jag helt upptagen av mina besparingar, utveckling, utbildningar, resor. Inte av moderskap.
Vid 37 träffade jag en annan man, Anders, och hoppades på något seriöst. Men han hade ett barn från en tidigare relation något jag direkt bestämde var för mycket ansvar. När han en dag föreslog att vi skulle flytta ihop, sa han enkelt och tydligt att han ville ha ett barn till i framtiden. Jag blev rädd och drog mig undan. Slutade bara svara, tills han förstod.
Jag minns hur min syster sa till mig:
Du kommer ångra att du släppte en bra man, bara för att du inte ville bli mamma. Jag skrattade. Tyckte hon överdrev.
Vid 45 blommade min karriär. Jag blev befordrad, tjänade bra, reste, köpte min första bil, målade hela huset själv. Jag var stolt. Men samtidigt såg jag mina väninnor och deras barn på förskola, i skolan, vid friidrottstävlingar eller dansuppvisningar. Tänkte för mig själv: Oj, vilket kaos jag hade aldrig klarat det. Jag var övertygad om att mitt liv var lugnare.
När jag var 52 blev min syster svårt sjuk och skulle opereras. Hennes barn var hela tiden vid hennes sida ordnade, fixade mat, hjälpte med papper, stannade över natt. Jag själv kände mig otroligt maktlös.
Det fanns ingen jag kunde ringa om jag hamnade i samma situation. Där i väntrummet tänkte jag för första gången:
Tänk om det en dag är jag? Vem kommer vara där för mig?
Då kom första ångern. Liten, tyst men den började där.
Vid 60 dog min mamma. Allt föll på mig: papper, begravning, städning, räkningar, tömma hennes lägenhet på Kungsholmen. Syskonbarnen hjälpte, men alla hade sina egna familjer, barn, jobb. Den natten sov jag själv bland kassar med hennes kläder och för första gången såg jag rakt på det jag försökt undvika:
Det fanns ingen som behövde mig.
Ingen som lutade sig mot mig.
Ingen som fyllde tystnaden.
Då tänkte jag:
Kanske hade jag blivit en bra mamma.
Söndagar blev svåra. Systrarna samlades med sina barn, barnbarn, svärsöner och svärdöttrar. Hemmen fyllda av skratt och värme, liv och stoj. Själv satt jag tyst vid sidan av, inte för att någon ignorerade mig, utan för att jag inte hade någon roll i deras krets. Jag var moster, systern, men aldrig mamman.
Julen blev värst. Alla ordnade stora familjemiddagar. Jag var alltid gäst aldrig värd. Aldrig mittpunkten i någons värld.
Nu, vid 67 års ålder, vaknar jag själv, äter själv, handlar själv, betalar hyran själv. Det är inte tragiskt det är bara ett faktum.
När jag mår dåligt beställer jag taxi och åker ensam till akuten, sitter med väskan i knät och ingen frågar hur det går för mig. När jag är ledsen märker ingen det. När något bra händer som dagen jag betalade av huset finns det ingen som kan glädjas med mig.
Ibland står jag vid fönstret och ser på när grannarna får besök av sina barn och barnbarn. Sådana besök har jag aldrig. Jag har ingen att ge mina saker till. Ingen att berätta min berättelse för.
Jag ångrar inte att jag aldrig böjde mig för samhällets förväntningar. Jag ångrar bara att jag för sent insåg att tiden inte är oändlig. Ja, vi kan leva som vi vill
Men när åldern kommer, har vi egentligen bara en önskan kvar:
Att någon finns där att luta sig emot.
