Jag är 65 år gammal och så här har mitt liv sett ut sedan jag gifte mig.
Jag gifte mig när jag var 23. Inte för att jag behövde, och inte för att någon tvingade mig, utan för att vi på den tiden såg äktenskapet som ett viktigt löfte. Det var inget man bara “testade för att se hur det känns”. Vi båda jobbade, och även om vi knappt hann se varandra i vardagen, tänkte vi att resten skulle man lära sig på vägen.
De första åren var allt annat än enkla. Vi fick lära oss att leva tillsammans mitt i olikheter om hur hemmet skulle skötas, om pengar, om vanor. Det blev bråk, långa tystnader och många spända dagar. Det fanns aldrig våld eller otrohet, men skillnader som många par idag inte skulle stå ut med ens ett år. Inte ens jag visste om jag skulle klara det.
När vårt första barn kom förstod jag att äktenskap handlar om mer än kärlek. Det är ansvar, trötthet, och att ibland lägga sig själv åt sidan. Han jobbade mycket och ansvaret för hemmet låg mest på mig. Ibland kände jag mig osynlig. Ibland bara utmattad. Men varje gång jag funderade på att lämna, tänkte jag på vad det skulle betyda att splittra ett hem inte bara för mig, utan även för barnen.
Vi gick igenom tuffa ekonomiska perioder. Det fanns månader då vi knappt fick ihop tillräckligt med pengar för mat och räkningar, och då fick jag ge mer än jag trodde var möjligt. Han hade sina dåliga sidor, sitt humör och sitt sätt att dra sig undan. Det fanns misstag, sårande ord och tillfällen då vi gjorde varandra illa. Och ja jag förlät. Om och om igen. Inte för att jag var svag, utan för att jag valde att stanna och bygga på det jag hade, inte på en idealbild.
Vi fick fler barn. Det var inte lätt att uppfostra dem. Vi bråkade om uppfostran, om pengar, om släkten, om den ständiga tröttheten. Men det fanns en stabilitet ett matbord där det alltid fanns något att äta, ordentlig skolgång, besegrade sjukdomar och firade födelsedagar. Inte perfekt, men beständigt.
Idag hör jag många unga säga att man inte ska hålla fast vid något, att man ska lämna direkt när det blir problem. Jag förstår dem tiderna är annorlunda nu. Men samtidigt tänker jag att om jag hade gått vid första grälet, första besvikelsen eller första känslan av utmattning, hade jag inte stått här idag och berättat.
Jag stannade inte av rädsla. Jag stannade för att jag tror att löften är till för att hållas, även när det är jobbigt. Jag romantiserar inte lidandet, men jag ser att långvarig, medveten förlåtelse har varit det som hållit vårt äktenskap år efter år.
När barnen flyttade ut blev det tystare. Vi bråkar inte lika mycket längre, men vi är inte heller ett par från en film. Vi är två personer som delat ett liv, som känner varandra utan och innan, som sett varandra på våra värsta dagar och ändå valt att stanna kvar.
Har jag varit lycklig hela tiden? Nej.
Har jag gjort misstag? Många gånger.
Ångrar jag att jag förlåtit? Nej.
