Dagbok, 15 mars
Jag satt framför spegeln och la försiktigt på mitt favoritläppstift Körsbärsglans. Erik har sagt att den färgen passar mig så bra. Man är ju inte längre tjugo, inget att vänta sig av mirakel. Men så blev det ändå något oväntat. På busshållplatsen av alla ställen! Han erbjöd plats, jag tackade, vi småpratade.
Det var tre månader sen nu. Känns som ett helt liv.
Sixten, vad tycker du? sa jag till katten som låg på fönsterbrädan och kikade på pilfinkarna utanför. Är jag fin?
Sixten jamade dovt, på det där självsäkra, gillande sättet.
Han har bott här med mig i fem år ända sedan dagen jag begravde min man, Viktor. Jag tog hem kattungen och sa: Vi får sörja tillsammans. Men det blev att vi började leva igen, tillsammans.
Smart herre, Sixten. Han förstår. När jag är ledsen kommer han och spinner, när jag är glad ligger han och spanar i hela lägenheten. Varje morgon krafsar han mig varsamt på kinden; så startar våra dagar.
Telefonen ringde.
Kristina, jag är redan på väg! Eriks röst bubblade av glädje. Idag bestämmer vi det sista.
Bra, jag väntar! svarade jag och skrattade åt hans upprymdhet.
Idag skulle han ge mig nycklarna till hans lägenhet. Vi hade bestämt oss. Vi skulle flytta ihop! Hans tvåa vid vattnet. Rymligare, ljusare, frisk luft från havet.
Jag såg det framför mig frukost på balkongen, utsikt över viken, Erik med morgontidningen.
Sixten, vet du vad? Vi flyttar! Du kommer att älska nya stället, fönstren är stora, massor av fåglar att kika på.
Sixten sträckte på sig, hoppade ner och strök sig mellan mina ben.
Jasså, du du får såklart följa med!
Det ringde på dörren.
Där stod Erik, stilig i kostym, med en fång tulpaner och stort leende. Han såg alltid så proper ut en självsäker företagare, noggrann med sin yttre och sin position.
Min vackra! han kysste mig på kinden. Redo för ett nytt kapitel?
Mer än redo! Kom in, ska fixa te.
Vi satt oss i köket. Erik la med ceremoniell gest nyckelknippan på bordet.
Här. Nycklarna till vårt bo.
Sixten dök upp i dörren och smög fram, granskade Erik.
Din katt igen? Erik rynkade pannan. Kristina, vi måste prata.
Om vad? Jag kände hur kroppen spändes. Hans ton var kall.
Alltså, min lya är ny. Helt nytt golv, nymålade väggar. Katter fäller, det blir lukt. Och för att vara ärlig, jag är allergisk.
Jag frös med tekoppen i handen.
Så du menar?
Jag tänker inte bo med en katt. Det får du lösa.
Orden föll tungt. Som isvatten över ryggen.
Sixten slog sig ner vid mina fötter, tittade först på mig, sen på Erik. Med den där förstående blicken bara han har.
Efter en stund gick Erik, nycklarna låg kvar på bordet. Jag satt kvar med mitt te, stirrade på nyckelknippan.
Sixten hoppade upp i mitt knä, började spinna, mjukt och tröstande.
Vad ska jag göra, Sixten? viskade jag och smekte hans mjuka päls. Vad ska jag göra?
Eriks ord ekade i huvudet: Du får välja själv.
Hur ska man välja? I fem år har Sixten varit min familj, tröst, mening. När Viktor dog, räddade den lilla katten mig från att bli galen.
Minns hur han var när jag tog hem honom så liten och rädd. Matade med pipett, vårdade, såg honom ta sina första klumpiga steg, hur han spann första gången i min famn.
Alla de där åren. Frukostarna tillsammans, kvällarna framför TV:n. När jag var sjuk, låg han tätt intill. När jag var ledsen, hämtade han sin lilla tygmus, la bredvid mig, som för att säga: Kom, lek, bli glad!
Sixten lyfte huvudet och gav mig en lång blick. Nästan mänsklig.
Jag tänkte ringa min väninna, Helena, men stannade. Vad skulle hon säga? Säkert: Kristina, en man är ändå viktigare, katten klarar sig.
Men kan man det?
Jag gick till fönstret. Utanför föll årets första snö, decembernatten sänkte sig. Snart jul. Jag hade så hoppats fira med någon igen.
Okej, mumlade jag. Jag får gå till veterinären. Se om någon vill ta en vänlig katt. Goda händer finns säkert.
Men inom mig protesterade allt.
Dagen därpå knackade jag på hos grannen Gunhild, hon som alltid matar gårdens katter.
Gunhild, vet du om någon kan ta en fin, klok katt?
Sixten? Aldrig! Vad har hänt?
Flytten. Det går inte att ha djur där.
Gunhild såg allvarligt på mig:
Men Kristina. Han är ju som familj! Jag minns hur du kämpade för honom. Det finns väl inget som är viktigare än en vän som alltid funnits där?
Svek, sa hon, och det gjorde ont. Jag tog snabbt farväl.
Hemma mötte Sixten mig i hallen, hur han alltid gjorde. Strök sig vid benen, spann, sökte min blick. Och jag tänkte, han känner. Djur känner direkt när något är fel.
Förlåt mig, viskade jag och lyfte honom i famnen.
Sen ringde Erik:
Hur går det med katten?
Har inte löst det ännu, letar.
Kristina, rösten var hård. Inget daltande nu. Vill du vara med mig eller inte? Jag behöver någon som är mogen, inte någon som offrar sitt liv för en katt.
Ge mig mer tid.
Det finns ingen tid. Jag vill att vi bor ihop när året vänder.
Jag satt länge tyst. Sixten kröp intill mig.
Han har rätt, mumlade jag. Du är bara ett djur. Erik är en riktig man, kommer en sån förbi igen?
Men det kändes fel, till och med för mig själv.
Efter tre dagar ringde Helena:
Kristina, vad har hänt, du låter så dämpad?
Och så berättade jag allt om ultimatumet, om Sixten, om min tvekan.
Vänta, sa Helena. Han sa på riktigt: Du får välja katten eller mig?
I stort sett, ja.
Då vet du vad som väntar. Först katten, sen bestämmer han om vilka byxor du får ha, eller vilka vänner du får träffa. Kristina, om en man börjar diktera från start…
Men jag blir ensam! Helt ensam!
Är du? Sixten då?
Jag visste inte vad jag skulle svara.
Efter samtalet slog jag mig ner i soffan. Sixten krypte nära.
Vad skulle hända om jag gav bort dig? Skulle du sakna mig?
Han spann lågt.
Och jag då? Kan jag leva med att ha svikit dig?
Hans blick var fylld av tillit, värme.
Herregud, vad sysslar jag med?
Då ringde Erik igen.
Kristina, jag kommer imorgon. Är katten borta?
Jag tittade på Sixten, han låg hoprullad, sade inget. Bara sitt trygga spinnande.
Erik, jag måste tänka ännu.
Tänka på vad?! Ska du förstöra livet på grund av en katt? Skärp dig.
Kan du inte försöka? Sixten är riktigt snäll och renlig.
Jag har ju sagt, jag tål inte katter! Du verkar inte redo för ett seriöst förhållande. Tänk till. Det är sista chansen.
Klick.
Jag satt kvar i tystnaden. Den enda ljudet var Sixtens spinnande.
Så där, sa jag. Sista chansen.
Och det slog mig. Jag var rädd, inte för ensamhet, utan för att nästan ha svikit min trognaste vän för en man som kräver ultimatum.
Lördagen kom med sitt gråa regn. Jag hade inte sovit, drömt att jag gick genom en lång korridor. I änden Erik och Sixten, och jag måste välja. Vaknade med tryck över bröstet.
Sixten låg vid mina fötter. Märkte jag vaknat, hoppade upp på kudden och spann.
God morgon, min vän, mumlade jag, kröp intill hans päls.
Jag gick till köket, ställde fram te, fyllde Sixtens skål, som alltid. Bara det att händerna skakade.
Vad ska jag ta mig till? Jag såg på Sixten som åt lugnt.
Kanske har Erik rätt, kanske hänger jag fast för mycket vid det förflutna? Men innerst inne kände jag det är inte min röst.
Vid elvatiden ringde Helena:
Kristina, vad säger hjärtat?
Jag såg på Sixten vid fönstret.
Hjärtat säger att det inte går att svika honom.
Då vet du!
Efter samtalet la jag Sixten i famnen.
Helena har rätt. Jag är ju inte ensam. Du och jag, Sixten. Det räcker.
Han spann och låg tyst.
Om rätt person dyker upp då älskar han både mig och dig.
Vid två ringde det på dörren. Jag blev nervös.
Erik stod där med väska, blicken hård.
Har du packat?
Erik, kom in. Vi måste prata.
Katten då? Borta?
Då kom Sixten ut från köket, satte sig och såg på oss.
Jag bad dig lösa det, Kristina.
Jag har bestämt mig, sa jag tyst.
Och?
Jag kan inte lämna honom.
Erik stirrade oförstående.
Hur kan du säga så? Vad är jag då för dig?
Jag tittade på honom. Plötsligt såg jag inte mannen jag varit förälskad i. Jag såg en människa van vid att få sin vilja igenom, för vilken mina känslor bara var hinder.
Du betyder mycket, men Sixten ställer aldrig några krav.
Ska du välja en katt?
Jag väljer det som känns rätt.
Sixten satte sig intill mig, jag böjde mig och lyfte upp honom.
Erik höjde rösten:
Jag har företag, ställning, kan ge dig fin tillvaro. Och du väljer en katt?
Det är inte en katt, det är Sixten. Min vän.
Vad har han som är så speciellt?! Ett djur!
Då insåg jag allt till sist.
Just det, Erik. Han har aldrig tvingat mig välja.
Erik stirrade på mig, irriterad.
Jaha. Då så. Du gör ett misstag. Såna som jag hittar du inte igen.
Och såna som honom, höll jag om Sixten inte heller.
Han gick, dörren slog igen.
Kvar satt jag, Sixten på knäet.
Då var vi själva igen, vännen min.
Sixten gnuggade nosen mot min hand. Och plötsligt kände jag lättnad. Så otroligt stor lättnad.
Tack, Sixten. Vi gjorde rätt.
Och jag menade det verkligen.
Tre månader har gått nu, mars är här och vårsolen skiner. Sixten ligger i sitt solfläck på fönsterbrädan, jag vattnar mina pelargoner.
Jag har börjat undervisa lite, lilla Maja och tonåringen Anton kommer hem någon dag i veckan. Musiken, livet och skratt är tillbaka.
Kristina, vilken fin katt! sa Maja första gången hon såg Sixten.
Det är Sixten. Min vän.
Får jag klappa honom?
Såklart.
Sixten nöjde sig, lät henne klappa och spann högt.
Nyligen började något nytt gro. Jag träffade Bengt, granne några våningar upp, pensionerad lärare och änkling. Vi pratade länge en kväll om katter och livet, han frågade:
Trivs din katt med besökare?
Sixten är en riktig karaktärsdomare. Gillar han en, då vet man.
Bengt skrattade.
Då hoppas jag han godkänner mig.
Det gjorde han. På en gång.
Nu sitter jag här. Vårluften strömmar in, pelargonerna blommar, Sixten spinner på mitt knä.
Tack, Sixten, viskade jag. För att du lärde mig att riktig kärlek aldrig kräver svek.
Och då förstod jag. Så länge man har någon som älskar en precis som man är, är man aldrig riktigt ensam.
