Jag är 27 år och träffade henne när jag minst anade det och definitivt när jag var oförberedd för någon som hon.
Det var på ett mindre event, en lansering av ett lokalt magasin i Stockholm, där jag hamnade mer eller mindre av en slump. En kompis bad mig att följa med eftersom han behövde hjälp att bära lådor, och jag hade inga större planer och behövde lite extra pengar, så jag tackade ja. Hon satt längst fram, antecknade i en svart Moleskine, mobilen låg med skärmen nedåt, och kaffet framför henne hade för länge sedan blivit kallt. Hon verkade inte direkt intresserad av någon, men när hon väl pratade, lyssnade alla.
Senare fick jag veta att hon var författare. Hon skrev för en dagstidning och ett kulturmagasin. Hon var 40 år. Det visste jag inte då. Jag såg bara en självsäker, harmonisk kvinna som aldrig höjde rösten för att göra sig hörd och behövde inte det heller.
Efter evenemanget gick jag fram, behövde hennes signatur på ett kvitto. Hon frågade vad jag hette, tittade mig rakt i ögonen och sa:
Är du alltid så här, eller bara när du är nervös?
Jag skrattade högt. Sa att jag faktiskt inte vet. Hon svarade att hon uppskattar människor som inte låtsas vara självsäkra. Så började allting.
Vi började skriva till varandra. I början skrev hon kort, jag desto mer. Jag frågade om vanliga saker: vad hon gjorde, var hon bodde, om hon pluggade. Berättade sanningen att jag bodde kvar hos mina föräldrar, att jag tog de jobb jag fick, att jag tjänade lite pengar, att jag försökte komma igång. Hon fick mig aldrig att känna mig mindre, samtidigt som hon aldrig försökte sälja några illusioner. Det var klart från början:
Jag söker inget förhållande. Jag är på en annan plats i livet.
Trots det började vi ses.
Alltid hemma hos henne. Hennes lägenhet prydlig, tyst, bokfylld. Hon hade egen bil, egen rytm, helt eget liv. Jag kom med SL-bussen, ibland med känslan att jag gick in i en värld som inte riktigt var min. Hon välkomnade mig utan stress, utan löften. Ibland lagade jag något enkelt, ibland öppnade vi bara en flaska vin och satte på stillsam musik. Vi pratade mycket om hennes jobb, om skrivandet, om hur utmattande det kan vara att förklara sina val för andra.
Jag sov aldrig över. Hon följde mig aldrig hem. Det var jag som fick insistera på att ses under helgen. Ibland sa hon ja, ibland var hon borta två, tre dagar på grund av deadlines, möten, resor. Och när hon kom tillbaka skedde det utan ursäkter eller långa förklaringar.
En kväll, när vi precis varit tillsammans, satt hon på sängkanten och sa:
Bli inte förälskad i mig.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Så jag sa bara att jag inte alls var förälskad. Men vi båda visste att det inte var sant.
Jag önskade att få mer. Inte nödvändigtvis löften, men en plats. Hon, å andra sidan, påminde hela tiden om att våra vägar gått åt olika håll. Jag var precis i början, hon hade redan byggt sitt liv. Hon ville inte vara något ankare, och jag skulle inte använda henne som genväg.
Jag kan inte ge dig det du vill ha sa hon.
Och ändå bjöd hon in mig igen.
Med tiden insåg jag att hon gav det enda hon kunde: ett sporadiskt närvarande, djupa samtal, oplanerade möten. Jag accepterade det, för det kändes som att jag inte hade rätt att begära mer. Med vilket ansikte skulle jag kunna prata om framtid, när jag inte ens klarade av min egen försörjning?
Varje gång jag lämnade hennes lägenhet, gick jag några kvarter innan jag tog bussen hem. Jag kände mig både fylld och tom. Tacksam över att ha fått vara nära henne. Tom för att jag visste att jag återvände till mitt rum i föräldrarnas hus i Sollentuna, till min inte så glamorösa verklighet.
Hon lovade mig aldrig något. Hon ljög aldrig. Ändå gjorde det ont.
Jag fortsätter att träffa henne, även om det inte är så ofta som jag skulle önska. Ibland tänker jag att jag hoppas att hon en dag ska titta på mig annorlunda. Eller att jag ska växa tillräckligt för att inte känna mig liten bredvid henne. Eller kanske att jag bara tröttnar på att kompromissa.
Men jag vet inte på sistone har jag varit mer ledsen än glad av att vara med henne.
Jag tror att jag har lärt mig att ibland behöver man acceptera att vissa människor bara är till för att passera genom ens liv och att man måste hitta meningsfullhet även när allt inte blir som man vill.
