Hemma var det gäster. Gäster hade de nästan jämt.
Alla dricker och dricker, flaskor överallt, men ingen mat finns det. Inte ens en bit bröd men på bordet ligger bara fimpar och en tom burk makrill i tomatsås, Simon synar bordet en gång till. Ingenting.
Jaha, mamma, jag går nu, säger pojken och börjar långsamt dra på sig sina sönderrivna kängor.
Han hoppas ännu att mamma ska stoppa honom, säga:
Vart ska du gå, lille vän, utan att äta, och ute är det kallt. Sitt hemma, jag kokar lite gröt nu, kör ut gästerna och tvättar golvet.
Han väntar alltid på ett vänligt ord från mamma, men hon gillade aldrig att säga snälla saker. De ord hon sa, liknade taggar som fick Simon att vilja krypa ihop och gömma sig.
Den här gången har han bestämt sig för att lämna hemmet för gott. Simon är sex år gammal och anser sig vuxen nog. Först tänker han tjäna pengar till att köpa en bulle, kanske till och med två, magen kurrar och skriker efter mat.
Hur man tjänar pengar vet inte Simon, men när han passerar tobaksboden ser han en tom flaska sticka upp ur snön. Han stoppar den i sin ficka, hittar en slängd plastpåse och ägnar sedan halva dagen åt att samla pantflaskor.
Flaskorna klirrar i påsen, och Simon börjar drömma om en mjuk, doftande bulle med vallmofrö eller russin, kanske till och med med glasyr. Men så inser han att flaskorna nog inte räcker till glasyr, så han letar vidare.
Han närmar sig pendelplattformen där män i väntan på tåget dricker öl. Simon ställer ner tunga påsen bredvid korvkiosken och springer mot en nyss slängd flaska. Medan han samlar upp den kommer en smutsig och ilsken man, tar alla hans flaskor, blänger på den smala Simon så hotfullt att pojken bara vågar vända och gå därifrån.
Drömmen om bullen försvinner, lika fort som en hägring.
Att samla flaskor är ett slitigt jobb, tänker Simon och går vidare i det våta snöslasket.
Skorna är blöta, fötterna kalla. Det har blivit helt mörkt. Han minns inte hur han hamnat i en anonym trappuppgång, men han sjunker ihop nära ett varmt element och somnar hårt och drömmer hett.
När han vaknar tror han fortfarande han sover, för det känns varmt, lugnt och tryggt och det luktar något så gott!
Snart kommer en kvinna in i rummet med en varm och vänlig leende.
Nå, lille vän, frågar hon mjukt, har du tinat upp nu? Sovit ut? Ska vi äta frukost? Jag gick förbi i natt och hittade dig, där du låg som en liten frusen kattunge i trappan. Då tog jag dig med hem.
Är det här mitt hem nu? frågar Simon tvivlande, knappt vågande tro på sin lycka.
Om du inte har något hem så kan det bli det, svarar kvinnan.
Det som följer blir som en saga. Den snälla tanten ger honom mat, tar hand om honom, köper nya kläder. Till slut berättar Simon allt om livet med sin mamma.
Den goda tanten har sagolik namn Majken. Egentligen ett helt vanligt namn, men Simon har aldrig hört det förut och tycker det låter som en älva skulle heta.
Vill du att jag blir din mamma? frågar hon en dag, kramar honom hårt som bara riktigt älskande mammor gör.
Han vill förstås, men lyckan tar slut alltför snabbt. Redan efter en vecka kommer hans mamma efter honom.
Hon är nästan nykter och skriker åt Majken:
Jag har fortfarande kvar föräldrarättigheterna och jag har fulla rättigheter till min son!
När hon tar honom därifrån dalar snöflingor ner från himlen och Simon tycker att huset där den snälla tanten bor liknar ett vitt slott.
Sedan blir livet riktigt hårt. Mamma dricker, han rymmer hemifrån, sover på tågstationer, samlar pantflaskor, köper bröd. Han lär inte känna någon, ber aldrig om någonting.
Med tiden blir mamma av med vårdnaden och Simon hamnar på barnhem.
Det sorgligaste för honom är att han inte längre minns var huset som liknade ett vitt slott ligger, eller var den goda Majken bor.
Tre år går.
Simon bor på barnhemmet. Han är fortfarande inbunden och tystlåten. Bäst trivs han när han får rita ensam. Alltid samma bild ett vitt hus och snöflingor som faller från himlen.
En dag kommer en journalist till barnhemmet. Föreståndaren visar henne runt bland barnen. De kommer fram till Simon.
Simon är en fin pojke, men har svårt att hitta sin plats i gruppen, säger föreståndaren. Han har varit hos oss i tre år nu, men vi försöker hitta en familj till honom.
Hej, jag heter Majken, presenterar sig journalisten.
Något tänds i Simon, han blir levande, börjar prata! Han berättar entusiastiskt om den andra snälla Majken. Det är som om något smälter i hans själ. Ögonen glänser, kinderna blossar. Föreståndaren ser förvånad på pojkens förvandling.
Namnet Majken blir som en guldnyckel till hans hjärta.
Journalisten Majken rörs till tårar av hans historia och lovar att skriva om honom i lokalpressen kanske läser den snälla Majken och förstår att Simon väntar på henne.
Hon håller sitt löfte. Och då sker ett mirakel.
Den snälla Majken prenumererar inte på tidningen, men på sin födelsedag får hon blommor av kollegorna, inslagna i en tidning. Hemma, när hon tar bort pappret, faller hennes blick på rubriken: Snälla Majken, pojken Simon söker dig!
Hon läser artikeln och förstår direkt detta är pojken hon en gång tog hem från trappuppgången och ville adoptera.
Simon känner igen henne direkt. Han kastar sig i hennes armar. De kramas hårt. Alla gråter: Simon, Majken, och personalen som är med vid mötet.
Jag har väntat på dig, viskar pojken.
Det är knappt han går med på att låta Majken gå hem. Hon kan inte ta honom direkt, adoptionsprocessen återstår, men hon lovar att komma och hälsa på varje dag.
P.S.
Därefter får Simon ett lyckligt liv. Han är nu 26 år. Han har gått ut KTH i Stockholm. Snart ska han gifta sig med en fantastisk tjej. Han är glad, social och älskar sin mamma Majken, som han har att tacka för allt.
Först i vuxen ålder får han veta att Majken blev lämnad av sin man på grund av barnlöshet. Hon kände sig olycklig, övergiven och just då fann hon Simon i trappuppgången och gav honom all sin värme.
När Simons mamma tog honom tillbaka, tänkte Majken med sorg att det var ödet det skulle inte bli de två. Men hon blev obeskrivligt lycklig när de återfanns på barnhemmet.
Simon försökte ta reda på vad som hände med sin biologiska mamma. Det visade sig att de bara hyrde sin lägenhet i Uppsala. Mamman försvann för länge sedan med en man som kommit ut från fängelse. Simon fortsatte inte att leta. Varför skulle han?
