Ett oväntat samtal
Per Johansson? Rösten i luren var kall och formell.
Ja, det är Per Johansson. Vem talar jag med?
Det här är föreståndaren för Barnhemmet. Om en vecka fyller er dotter tre år, och då måste vi tyvärr flytta henne till en annan avdelning. Är du säker på att du inte ska hämta henne?
Vänta nu, vilken dotter? Jag har ju en son, Viktor, mumlade jag chockat.
Ingrid Persson, det är väl er dotter?
Nnej, inte min. Jag är Johansson. Per Johansson.
Ursäkta mig, sade rösten trött, det verkar ha blivit någon förväxling.
Och så hördes de snabba tonerna, nästan som kyrkklockor i öronen.
“Vad är det för strul! muttrade jag upprört. Dotter? Barnhem, förstår du! Vad är det för röra i deras papper?!”.
Men samtalet fastnade som en törn i själen. Jag kunde inte sluta tänka på barn som bor på barnhem, som saknar ett riktigt hem, en varm mamma och omtänksam pappa, inte ens mormor och morfar eller någon faster. Viktor har ju hela familjen, farmor, släkt på båda sidor…
Elin såg direkt att något bekymrade mig, mina svar blev slarviga, och hon märker allt vi har bott ihop snart 10 år, och har känt varandra sedan vi var sju!
Hon väntade till kvällen, och när vi åt middag, frågade hon rakt ut vad som var fel.
Vad hette hon?
Vem då? sade jag förvånat (hur hade hon fått reda på flickan? Har de ringt henne också?).
Ingrid, sade jag. Ingridska.
Jahaja, Ingridska, minsann… Jag är Elin, och hon är alltså Ingridska?! höjde hon rösten.
Ja, sade jag. Ingrid Persson.
Ska jag också få hennes personnummer nu! skrek Elin.
Hon har väl inget personnummer, varför skulle hon?
Är hon flyktingbarn, eller? pep Elin, lite lägre.
Vem är flykting? nu fattade jag ingenting.
Din flicka, Ingrid, är hon flykting? Hon vill väl ha adress! Säg det, din lymmel!
Vad ska jag säga? jag satt, helt förstenad, och glömde bort att äta.
Och då började Elin gråta. Inte högt och dramatiskt, utan med bittra tårar som droppade på hennes förkläde.
Jag åker till mamma i morgon. Och kom ihåg, Viktor får du inte grät hon fram.
Elin, vad är det med dig? Varför ska du till mamma?
Trodde du att jag skulle vara hushållerska åt dig och din Ingrid eller? steg hon upp.
Då började jag ana hur absurd situationen var.
Jag tog henne försiktigt om axlarna, satte henne i kökssoffan och berättade om morgonens samtal.
Nu grät Elin istället av medkänsla för flickan. Kvinnor har oändligt med tårar, verkar det, och de släpper dem för allt och inget! Jag klarar inte kvinnlig gråt, minst av allt Elins, det gör mig rädd.
Jag tappade helt aptiten, petade bara i maten.
…Jag vaknade i natt av att Elin stod bredvid mig och bläddrade i min mobil! Efter nästan 10 år tillsammans har det aldrig hänt. Hon trodde alltså inte på mig… letade efter kärleksbrev. Det gjorde ont, så väldigt ont.
Och då viskade hon: “Per, Per” och puffade försiktigt på mig.
Jag låtsades precis ha vaknat.
Per, det är väl det här numret som ringt, det fasta?
Ja, svarade jag automatiskt.
Sov nu, sov. Och Elin gick ut ur sovrummet, med min mobil i handen.
Lätt att säga sov! Hur ska man kunna det? Jag hörde datorn starta. Jag låg en stund till, sen smög jag ut till vardagsrummet.
Elin klickade snabbt runt, så uppslukad att hon inte märkte att jag stod bakom henne.
I sökfältet stod det: “Barnhem” och vår stad.
Datorn surrade och visade officiell hemsida, adress, telefon och till och med bilder. Elin kollade på min mobil.
Per, det stämmer!
Vad stämmer?
Ja, numret! Det är barnhemmets nummer!
Det har jag sagt. Så du dubbelkollar?
Elin snurrade runt på stolen.
Nej, jag bekräftar bara.
Varför då?
Per, barnhemmet ligger ju alldeles nära, sa hon fundersamt.
Ska vi åka dit? Och hur fick de tag på ditt nummer, om du är helt okänd där?
Det hade jag inte tänkt på. Men det är ju en bra fråga borde vi åka dit och fråga? Jag vill ju inte att okända barn ska bli mina, och jag få städa upp i deras misstag!
Det blev en sömnlös natt. Just när jag var på väg att somna, stötte Elin till mig igen.
Per… Per…
Vad nu då?
Har du verkligen inte haft något med någon annan? Kanske… ett litet snedsteg… med din första kärlek? Kanske väcktes gamla känslor? Hon kanske sa ingenting, men lämnade dottern på sjukhus. Eller hur, Per? Per!
Vilken kärlek, Elin? Sedan vi satt bredvid varandra i ettan har jag bara haft dig. Och för fyra år sedan, minns du, Viktor fyllde tre och började på förskolan, du gick tillbaka till jobbet, vem satt hemma med honom? Det var jag! Jag fick jobba hemifrån, minns du? Hostmedicin, tabletter, mat, läkarbesök. Några älskarinnor jag var knappt vid liv! Jag hade ingen och har aldrig haft någon!
Men hur fick de ditt nummer där? Någon måste ha lämnat det!
Den frågan plågade även mig. Jag funderade på alla bekanta kvinnor som ibland brukar hitta på konstiga saker. Men ingen av dem hade, och de flesta har försvunnit utomlands, eller har barn med mormor hemma.
Men ibland händer det omöjliga, så jag bestämde mig för att besöka barnhemmet direkt nästa dag.
Vi kom tidigt, men var inte först på bänken framför chefens dörr satt en blek, tunn man. Kläderna rena, men ändå ovårdad. Ögonen flackade, händerna höll några papper och darrade. Nervös eller kanske bakfull?
Ni står på tur efter mig, sade mannen oväntat med basröst.
Några minuter senare öppnades dörren och han blev kallad in. En kvart hördes en jämn röst blandad med hans dova mumlande.
Till slut kom han ut, rufsig och utan papper, och vi fick komma in.
Hej, en vänlig brunett i medelåldern stod vid fönstret och bet i glasögonramen. Vad gäller ärendet?
Det gäller igår, försökte jag skoja.
Hon satte sig vid arbetet.
Vet ni, jag har inte tid med gåtor nu. Var snälla och förklara ert ärende kort.
Jag förklarade samtalet (rösten var bekant).
Åh, det där… hon log trött. Ursäkta, jag ringde fel.
Men mitt nummer? Hur fick ni det?
Jag slog fel siffra. Det rätta numret börjar med 527, men jag slog 537. Att du heter Per Johansson var en ren slump. Det händer… Och den riktiga, han var här nyss, innan er.
Vem? frågade jag trögt, fast jag redan visste.
Per Johansson Persson, flickans pappa.
Så, jag ber om ursäkt och måste gå vidare. Ursäkta, jag har mycket att göra.
Hon reste sig.
“Birgitta Malmström” stod det på hennes namnskylt.
Elin måste ha hunnit läsa, för hon frågade:
Birgitta, kommer den andre Per Johansson att hämta flickan?
Föreståndaren satte sig igen och blev allvarlig.
Nej, det kommer han inte. Flickans mamma är död, och den här Per Johansson har barn med flera kvinnor, hela sju stycken. Han har varit här två gånger på tre år och bara på vårt initiativ. Ingrid betyder inget för honom. Något mer? Då tackar jag för besöket.
Vi gick ut, smått chockade.
De äldre barnen var ute och lekte. Någon gungade, andra slogs om en bänk med bilar.
Jag såg på barnen och insåg långsamt vad det var som skilde dem från andra.
Det var tyst på gården. När Viktor är ute börjar skriken, skratt och gurgel direkt. Dessa barn var tysta, de skrattade inte högt, bara viskade. De såg ut som små gamla människor. De blev vuxna direkt, för de fick aldrig vara barn. De överlevde ibland i kyla, ibland i hunger, utan leksaker, utan kläder, ibland med likgiltiga eller grymma vuxna.
Jag vände mig mot Elin. Hennes ögon var fulla av tårar.
Där kom de igen tårarna! Alltid någon anledning.
Vi gick sakta mot grindarna, och plötsligt bröt en röst tystnaden: “Mamma!” Alla barn vände sig mot oss. En liten flicka i en lustig mössa med boll rusade mot oss.
Mamma, mamma!!! skrek hon. Jag är här!!!
Hon kastade sig runt Elins ben, och nu hördes det en gråt så bitter och förtvivlad att tårarna brände även bakom mina ögon.
Ingrid, Ingrid! en barnskötare kom springande. Hon försökte bära bort flickan, men Ingrid klamrade sig fast kring Elins ben.
Till slut gick det, med hjälp av en chokladbit, och vi nästan sprang därifrån.
Vi sa ingenting i bilen. Elin skakade, och jag kände mig lika usel. Händerna var som på min namne, och jag stannade vid kanten för att samla mig.
Elin pekade mot skylten till affären intill.
Vi steg ut ur bilen samtidigt, tog varandra i handen och gick in på “Barnens Hus”.
För att köpa en docka och rosa klänning.
Vår lilla Ingrid ska vara den mest välklädda tjejen!
