Omtänksam mormor
Elisabet Mattsson, en livlig och bestämd dam strax över 60, sa en dag till sin dotterdotter:
Disa! Jag har väntat länge, men nu är mitt tålamod slut. Ska du äntligen låta mig dö lugnt och stilla?
Den tunna brunetten Disa, konstvetare, förvånades över den märkliga frågan.
När ska du gifta dig?! Så att jag kan sluta mina dagar med frid i själen? Du är snart 27, fortsatte mormor, Vet du varför jag flyttade ut till den gamla galningen Vasilius på landet hela sommaren och led med hennes hemorrojder tjugo gånger om dagen i tre månader? För att du skulle få ordning på ditt kärleksliv. Men du har fortfarande inte träffat någon!
Mormor, när och var ska jag träffa någon? Jobbet, spanska, avhandlingen. På mitt museum finns det bara en singelman, Arvid Paulsson. Du har ju sett honom.
Ja, Arvid Paulsson det är på den nivån, inte ens en gädda när det är fiskbrist, snarare en halvdöd räka, sa mormor dystert.
Nästa dag ringde hon den gamla galningen Vasilius och fick veta att Vasilius barnbarn hade träffat sin blivande man på en nattklubb.
Tyvärr går Disa aldrig till nattklubbar, så mormor fick själv bedöma chansen att hitta en lämplig kandidat där eller leta efter andra platser där de kan finnas.
Elisabet Mattsson fick veta att kvinnor har gratis inträde på nattklubben mellan 21 och 24, och nästa kväll styrde hon stegen dit, efter att ha sagt till Disa att hon skulle ta en kvällspromenad.
Verbalt nockade hon vakten som försökte mumla något om hennes ålder och med hjälp av samma vakt slog hon sig ner på en hög barstol och granskade lokalen strängt. Stämningen i klubben blev genast nervös, som på ett föräldramöte när rektorn ertappat sjuor med öl på skolgården.
Hur trivs ni här? Frågade bartendern försiktigt och sköt fram ett högt glas. En alkoholfri drink, bjuder huset på.
Nej. Fullständigt hopplöst, slog Elisabet Mattsson fast. En skötsam flicka har inget här att hämta. Förresten, ni kan väl slänga i en skvätt konjak? Och den där rödhåriga killen har han problem med höfterna eller dansar man så nu för tiden?
Fram till nyår hann Elisabet Mattsson besöka en rockkonsert, ett eldshow, ett lågmält visframträdande, en tävling i extremcykling, ett priffe-turnering och, i total desperation, ett seminarium för unga poeter. Poeterna tog knäcken på henne. Det var ingen idé att kasta ut nätet tänk om någon faktiskt nappar.
Ja, Disalilla, jag förstår dig. På min tid valde jag mellan din morfar och ett tiotal andra som inte var sämre. Till och med den där galningen Vasilius hade val, trots att hon livet igenom suktade efter din morfar. Men dagens ungdom, Disalilla, de har blivit så futtiga. Ingen lockar ens ens blick.
I mars, när Elisabet Mattsson besökte den gamla Vasilius, bestämde hon sig för att titta förbi Disas jobb. På väg till museet halkade hon och föll, tack och lov inte på trappan. En militär sprang fram och hjälpte henne upp. Stödjande sig mot den hjälpsamma mannen inspekterade hon sig själv, ingen fraktur eller stukning. Sedan såg hon noga på honom och sa:
Herr major, ni är väl tankförare? Min bortgångne make ledde ett pansarregemente. Säg mig, har ni en timme över?
Majoren, som trodde att han skulle behöva bära hem en gammal befälhavare och förbannade sig för sin omtänksamhet, nickade uppgivet.
Utmärkt. Har ni någonsin varit i det här historiska museet? Nej? Det borde ni. Gå in direkt! Och be om att få en guidning av Disa Mattsson. Hon är en fantastisk guide, ni kommer inte att ångra er.
Majoren förstod knappt själv varför han drogs in till museet. Mormor hade hypnotiserat honom.
***
Nyligen viskade Elisabet Mattsson till sitt sovande barnbarnsbarn Mikael:
Du, min solstråle, min lilla björn, snart börjar du skolan, din pappa blir klar med militära akademin och din mamma skriver klart sin doktorsavhandling. Då kan jag lämna livet med ro i hjärtat. Men ska du växa upp ensam, lilla sparv? Nej, du behöver en lillasyster! När hon föds och börjar skolan ja, sen får vi se hur det blirMikael rynkade pannan i sömnen, som om han hörde mormors önskan och drömde om något roligt. Morgonen därpå, när Elisabet Mattsson satt med sitt kaffeglas på verandan, såg hon Disa komma ut med Mikael på armen och en vårny skjortklänning. Majoren följde efter, nyvaken och förvånad över att han blivit en del av familjen, fast han knappt hann reagera på mormors intensiva matchningskraft.
Mikael slängde sig i mormors knä och viskade:
Vad heter en lillasyster?
Elisabet log triumfatoriskt mot Disas rodnande kinder.
Det bestämmer din mamma, min skatt. Men jag vet att livet är fullt av överraskningar.
Disa tittade på sin mormor, på sin son, på mannen som plötsligt blivit hennes partner, och skrattade till:
Mormor, du är verkligen omöjlig.
Elisabet Mattsson blinkade nöjt. Kärleken hade trasslat sig fram, inte genom nattklubbar eller poeter, utan genom en oväntad halka på museets trottoar och en envis mormors aldrig sviktande omsorg.
När vinden susade genom äppelträden den dagen, visste Elisabet Mattsson att hennes familj skulle fortsätta växa och blomstra, långt efter att hon själv en dag fick sluta sina dagar. Och alla i släkten, från Mikael till Vasilius, visste att ibland räcker det med att någon vill dig så väl att livet själv ordnar resten.






