Eftermiddagsluren ger ingen ro, bara seg oro och en besk smak i munnen. Jag vaknar med en konstig, nästan fysisk känsla av tomhet i benen, som om någon ryckt bort värmedynan under täcket. Där brukade Simba, min golden retriever, alltid ligga och hans djupa, jämna andetag brukade vagga mig till sömns bättre än alla sömntabletter.
Nu är sängen tom, lakanet kyligt mot huden.
Jag sätter mig upp, dinglar ner fötterna på parketten och ryser av draget som verkar smyga runt hela lägenheten. Allting är oroväckande tyst, så dödstyst att det ringer i öronen. Inget tassande, inget suckande, ingen päls som skakar bara vakuum.
Simba? ropar jag, men min röst låter främmande och sprucken.
Ingen kommer. Lägenheten känns plötsligt onaturligt stor och fientlig, som om all värme dammsugits bort. Jag tar mig genom korridoren, drar fingrarna efter tapeten för balans. Hjärtat pickar i halsgropen och pulsen dunkar i tinningarna.
I köket sitter Ebba.
Min svärdotter, tjugosex år, ser ut som om hon klivit ut ur ett modemagasin; len hy, perfekt frisyr och en blick där inget riktigt någonsin stannar varken värme eller medkänsla. Hon har ett glas grönt, tjockt smoothie i handen och scrollar på mobilen. Hon ler mot skärmen, som om livet precis gett henne högsta vinsten på lotto.
Ebba, var är hunden? frågar jag, lutar axeln mot dörrposten för att dölja hur benen skakar.
Ebba slår upp blicken med kall, mätt ro. Hon tar en liten klunk, lämnar en grön rand på överläppen och slickar demonstrativt bort den.
Jaha, Ylva, du har vaknat redan? Hm, Simba… det blev väl så, förstår du. Han pep och sprang runt, krafsade vid dörren, jag trodde nästan han hade ont i magen.
Hon slår ut med händerna, så klarröda naglar blixtrar till.
Jag öppnade dörren, skulle bara sätta på honom kopplet, men han slet sig! Fällde nästan mig. Jag skrek Simba, stanna!, men han hörde inte ens. Han stack. Det är väl vårkänslor nu, dofter. Kommer inte tillbaka, Ylva. Finns en sägen om det när en tam hund lämnar av sig själv, gör den det för att dö utan att oroa sin familj.
Det känns som om en rostig nyckel vrids om i magen.
Vilken vår, Ebba? Det är november, viskar jag, fingrarna iskalla. Och han är kastrerad sen fem år. Han är rädd för hissen och går aldrig längre än min fot utomhus.
Ebba rycker på axlarna, så gränslöst likgiltigt att jag blir yr. Hon kunde inte bry sig mindre.
Han tröttnade väl helt enkelt på betonglivet. Ville ut, ha frihet, skog, rum att andas det är ju bara ett djur.
Jag ser nycklarna till bilen, slarvigt slängda på köksbordet. De har en nyckelring en vit, fluffig kanin som nu ser grotesk ut. Nycklarna ligger inte i hallen, där de ska vara. Hon har inte bara öppnat dörren.
Hon har kört ut en familjemedlem i skogen medan jag sov, utnyttjat min svaghet.
Jag vänder mig tyst mot hallen, bröstet fylls av kall beslutsamhet. Jag fattar att jag aldrig hittar honom till fots om Ebba kört långt, men att sitta här och se hennes triumf är värre. Hon röjer sitt territorium, gör sig av med hinder.
De följande fyra timmarna blir en seg mardröm.
Jag letar genom hela området, kikar under varenda bil, ropar mig hes tills halsen bränner. Jag ringer grannar, men händerna skakar så jag tappar mobilen på asfalten två gånger. Jag skriver i bostadsrättsföreningens chatt, lägger upp Simbas bild där han flinar med tungan ute: Bortsprungen hund, snäll, kommer till folk
Ingen har sett honom. Ingen.
Hemma igen dricker jag hjärtmedicinen, men smaken bara ökar min illamående. Lägenheten min son Oskar köpte för oss blev en krigszon där jag förlorat utan att ens slåss. Ebba går förbi mig som om jag vore en sänggavel de glömt slänga ut.
Mitt i hallen står hennes rosa, gapande resväska, packad med baddräkter, krämer och pareos.
Ta det inte så hårt, mamma, säger Ebba, med ett knippe silkesklänningar i famnen. Vad skulle du med den gamla hunden till? Han fäller, han luktar, han dreglar på golvet… Skaffa en fisk istället. Ingen lukt, inga promenader i regn. Oskar har bokat Ultrainklusivhotell. Jag behöver glädje nu, inte ert sorgeprat.
Vet Oskar? undrar jag lågt.
Att hunden sprang bort? Nej. Varför störa när han är på jobbresa? Vi berättar när han kommer, eller du gör det. Skyll på ålder, glömd dörr. Sånt händer.
Hon har förberett sin story jag ska bära skulden. Och Oskar, min snälle, mjuka Oskar, han kommer tro. Ebba kan gråta snyggt utan svullet ansikte, och jag kommer bara bli tyst, rädd att verka galen.
I mörkret i vardagsrummet håller jag Simbas tuggade gummiboll. Den håller mig kvar i verkligheten där Simba finns.
Tidigt höstmörker sänker sig utanför. Lila, kalla skuggor smyger in. Vinden slår mot syrenen utanför och grenarna skrapar mot glaset.
Ett annat ljud.
Det är inte glaset. Det är något försiktiga, ängsliga klor mot ytterdörren. Ett svagt, knappt hörbart gnyende.
Jag kastar mig mot dörren, får knappt luft. Minns inte hur jag kommer dit. Vrider om låset med darrande händer.
På den smutsiga dörrmattan ligger en grå, darrande boll.
Den luktar jord, bensin, damm och ren skräck.
Simba! flämtar jag. Jag sjunker ner på knä mitt på de kalla klinkerplattorna.
Simba höjer trött huvudet. Hans guldiga päls är tovigt grå, täckt av burr och små grenar. Han skakar i hela kroppen, lyfter försiktigt högra framtassen.
Men han bär på något i munnen. Hårt, med vita tandrader kring ett litet rött häfte.
Levande Min fina vän… Du kom hem Jag smeker hans smutsiga huvud utan att tänka på äckel, som Ebba nämnde; allt jag känner är livets puls.
Ge mig, vad har du där?
Med en suck släpper Simba taget. Det röda häftet plaskar blött i min hand.
Jag torkar instinktivt av det mot min morgonrock. En gyllene krona blänker till. Pass.
Jag bläddrar försiktigt med domnade fingrar. Ebba stirrar mot mig från fotot frisyren perfekt, blick högtidlig. Mellan sidorna sticker ett boardingpass. Business class. Flyget går imorgon klockan sex.
Allting faller på plats.
Hon körde honom djupt ut i skogen eller på någon åker. Släpade ut honom ur bilen. Hennes väska måste ramlat i leran, passet trillat ur. Simba, i panik, har tagit hennes doft. Han har sprungit tillbaka. Tio, kanske fler kilometer på tre ben, för att återvända med det hon tappade när hon förrådde honom.
Vad är det här för liv? Ylva! Du har dragit upp dra… Ebbas röst är ilsket skorrande när hon kommer ut i hallen och ser hunden på golvet. Ansiktsmasken ser ut som hennes riktiga ansikte död, vit, tomt.
Du? viskar hon, rösten går upp i skrik. Men jag körde dig utanför Järna! Mitt i skogen! Det går inte!
Simba morrar, lågt och dovt. Han trycker sig mot mig. Jag reser mig, stödd mot väggen, med passet mellan fingrarna som om det vore en död råtta.
Så, han stack? säger jag tyst, håller upp passet. Vårkänslor? Du säger du släppte honom bortanför Järna?
Ebbas ögon vidgas till fat när hon ser sitt pass.
Ge hit! skriker hon. Det är mitt! Hur har du fått det?!
Jag drar undan handen. Simba skäller till, kort, hest. Ebba backar.
Mitt flyg går om sex timmar! Oskar har betalat tjugotusen för resan! Lämna tillbaka! Nu!
Säg det, då, Ebba. Vad brukar du kalla mig hos dina vänner, när du vet att jag hör? Galen kärring?
Strunta i det! Ge tillbaka passet!
Och Simbas ben är skadad, säger jag med vänlig, kall röst, som till ett barn. Han haltar, ser du? Det behövs veterinär. Röntgen, behandling Och det är dyrt i Sverige, Ebba. Väldigt dyrt.
Jag betalar! Hon letar frenetiskt i rockfickorna glömmer att de är tomma. Vad vill du ha? Tio tusen? Tjugo? Ta bara passet!
Nej, Ebba. Det handlar inte om pengar nu. Det handlar om hjärta. Du lämnade ett levande väsen, en familjemedlem, att dö i skogen.
Det är ju bara en hund! skriker hon. Ansiktet blossar rött under masken. En hårboll! Jag SKA till Mallorca! Jag orkar inte mer!
Du har ingen själ, Ebba bara en miniräknare.
Jag öppnar passet. Sidorna klibbar av dregel.
Oj, synd ser dåligt ut det här. Simba har burit det hela långa vägen. Tror inte passkontrollen uppskattar designen.
Det torkar! Jag fönar! Stryk det med järn, bara ge hit!
Kanske, men jag går till det öppna köksfönstret.
Vi bor på första våningen. Under fönstret växer ett ogenomträngligt snår av nypon och gammal hallonbuske. Kolsvart nu därute.
Du slängde min vän. Jag slänger din semester.
Nej! Hon kastar sig mot köket och fönstret, vältande en stol.
Jag svingar passet lugnt, stadigt, ut i natten.
Hämta, Ebba!
Det röda häftet flyger i en perfekt båge genom nattluften, landar prasslande någonstans i buskaget.
Sök! Jag säger det kallt. Kanske hittar du det till gryningen. Om du är envis.
Ebba låter som en sårad mås, rusar till fönstret och försöker se ner i mörkret. Bara natten, snår och blåst där ute. Sedan flyger hon ut ur lägenheten i bara morgonrock och tofflor, och jag hör portdörren dunsa igen.
Jag låser fönstret. Simba ska inte ligga i drag.
Han ligger på mattan i vardagsrummet, rullar för att slicka sin onda tass. Jag slår mig ner på golvet bredvid, drar fram apotekslådan. Mina händer skakar inte längre. Huvudet är ovanligt klart; det känns som att släppa last av sten från axlarna.
Vi får ta hand om dig, hjälte, viskar jag och tänder skrivbordslampan.
Jag känner på trampdynan ingen fraktur, bara svullet. Mellan tårna trycker det en stor, torr tistel sticker djupt in. Jag tar pincetten, Simba litar på mig, rycker till men skriker inte. Ett snabbt drag, sedan är tisteln ute. Jag tvättar och lindar tassen. Simba suckar, lägger huvudet i mitt knä.
Han är hemma.
Vi hör Ebbas hysteriska skrik utifrån, rösten sliten av ilska och fasa. Hon river sig själv, sina händer och den dyra morgonrocken på taggarna, förbannar mig, hunden, hallonbusken, Mallorca och livet självt. Det låter märkligt trösterikt som rättvisa.
Ett nyckellås vrids.
Jag rycker inte till. Jag vet att det inte är Ebba hon rusade ut utan.
Oskar står i hallen, trött, ovårdad, med resväska på axeln. Han har kommit hem en dag tidigare, som överraskning.
Han stelnar när han ser hunden på golvet och mig bredvid.
Mamma? Vad händer? Varför kryper Ebba utanför i buskarna och skriker åt hela Hammarbyhöjden? Jag ropade på henne men hon svarade inte.
Jag ler, varmt. Hon tränar på Robinson. Övar överlevnad, du vet.
Oskar tar av sig skorna, kommer in i vardagsrummet. Simba slår dovt svansen mot mattan, Oskar betraktar oss hans blick på min apotekslåda, tisteln på servetten.
Hon körde ut honom, va? säger han lågt.
Inte förlorad, inte tappad. Han fattar allt. Han har sett hennes blicken, avskyn. Han har låtit det passera. Men nu slår verkligheten till.
Körde ut honom, bekräftar jag. Förbi Järna. Sa att han sprang bort för att leta tjej. Men Simba kom hem.
Oskar går till köksfönstret och stirrar ner på nattens snår där Ebbas ficklampa viner.
Och passet? Hon skriker om ett pass.
Simba hittade det. Där hon släppte ut honom. Sen råkade jag tappa det genom fönstret. Draget, vet du.
Oskar säger inget. Jag ser spända käkar. Han älskade Ebba, eller trodde så. Men Simba har varit där sen han var valp. De delade minnen, barndom och pappa. Det här kan han inte förlåta.
Då blir det ingen Mallorca, säger han trött, tar av sig kavajen.
Ingen resa, nickar jag, häller upp Simbas foder.
Han sätter sig på mattan, borrar ansiktet i Simbas toviga päls. Simba slickar honom tacksamt.
Det gör inget, säger Oskars röst tyst. Då reser vi du och jag. Och Simba. Flera hotell tar hund idag. Han behöver återhämta sig. Du också.
Utifrån hörs plötsligt ett vilt, desperat segervrål, som snart vänds till förtvivlan.
Hittade! Hittade! Men vad har du gjort?!
Ebba har hittat sitt pass. Men Simba hade bitit ett hål rakt genom det rakt på visumet.
Oskar reser sig, går till vattenkokaren och slår på den.
Te, mamma? Med mynta? Starkt?
Ja tack, älskling.
Värmen fyller köket. Tystnad och kyla ger vika för ljudet av vatten på uppkok och Simbas trygga tuggande. Vi är hemma. Vi är familj.
Ebba är därute. Där hon hör hemma nu, ensam, med sin ilska, sina rivsår och ett pass ingen gräns varken vill ha eller kan släppa in.
En vecka senare bor vi verkligen i en liten stuga vid havet. Simba haltar visserligen i början, men salt luft och sand repar honom snart. Ebba? Hon har flyttat hem till sin mamma, sägs det. Nerverna och rivsåren läker kanske, men vissa ärr försvinner aldrig.
