Mamma dog långsamt, tungt och på ett smärtsamt sätt… Men hennes ögon ju närmare slutet kom, desto mörkare blev de. Sista dagen var de sammetsmörka, djupt kloka och genomträngande Eller var det bara hennes ansikte som blev allt blekare mot slutet?
En gång i slutet av sommaren, när jag tagit hem henne från sommarstugan, blev det sent och jag stannade kvar över natten. Mitt i natten, på väg till toaletten, föll hon och bröt, vilket vi förstod först senare, höften. För gamla människor betyder en sådan skada nästan alltid slutet.
Sen gick allt snabbt: ambulans akuten operation och tio dagar på sjukhus.
När vi åkte mot sjukhuset mindes jag plötsligt hur jag som liten övernattade hemma hos min gamla dagisfröken, Anna-Britt Andersson, när pappa begravdes. Han dog när han på sin gamla moppe körde rakt in i en långtradare på landsvägen om natten. Mamma var tjugoåtta, jag var tre, och hon ville bespara mig sorgen och tog tillfälligt bort mig från hemmet under begravningen. Hon sa bara att pappa behövde resa bort med jobbet Hon gifte sig aldrig igen, orolig för att en ny man inte skulle kunna bli min riktiga pappa.
Efter att mamma kom hem från sjukhuset var jag tvungen att säga upp mig från jobbet för att ta hand om henne. Vi hade inte råd med hemtjänst eftersom vi samtidigt hjälpte min yngste son att köpa en lägenhet.
Jag flyttade in permanent i mammas lilla etta, där jag bytte blöjor på henne tre till sex gånger per dag, tvättade och matade henne. Hon klagade aldrig. Hon höll ut, bara gnydde till som ett barn när jag råkade vända henne lite ovant. Sen viskade hon: “Det gör inget, det är bra, min pojke”
Jag visste inte innan hur känslig och svag jag var. På nätterna, när jag låg på soffan intill hennes säng, grät jag tyst av förtvivlan. Det vore fint att säga att det bara var av medlidande med henne, men det vore inte helt sant, för allra mest tyckte jag synd om mig själv.
Jag hade ingen att be om hjälp. Båda mina söner var upptagna med jobb och sina familjer. Min fru…? Hon sa: “Ja, det är ju din mamma, för mig är hon bara en främmande kvinna”
Jag kom att tänka på den gången jag förde hem min Majken första gången för att presentera henne för mamma. Hela kvällen var mamma varm och vänlig. När Majken gått och jag såg frågande på henne, ryckte hon lätt på axlarna och sa: “Vet inte, det är något Men du, det är du som ska gifta dig, inte jag.”
Mamma och min fru kom ändå alltid bra överens genom livet.
Och nu, som för länge sen, var det bara vi två om kvällarna. När vi lagt oss i mörkret samtalade vi länge. Mamma berättade om mormor och morfar, om hur tyskarna kom till deras lilla by, hur hon och storasyster gömde sig bakom staketet och iakttog de märkliga, proppmätta soldaterna som spelade munspel och skrattade högt.
Hon berättade om min pappa, som jag knappt mindes. Eller kanske hade jag verkligen glömt Jag har bara ett minne kvar: en stor, stickig man som doftade tobak, som tog upp mig i famnen, pussade mig och alltid sa: “Min pojk, min son!..
Sedan blev mamma allt sämre och våra nattliga samtal tystnade. Jag trodde det berodde på att jag lagade dålig mat åt henne, så jag började beställa hem varm, vällagad mat från restauranger. När jag frågade hur det smakade, nickade hon svagt och sa: “Du har blivit en riktig kock under den här tiden.” Men hon rörde knappt maten.
Den sista natten hemma mindes mamma plötsligt när kulspetspennorna först kom till vår stad, när jag gick i tredje klass och bara hört talas om sådana. Men Lena Pihlqvists pappa hade fått tag i en och gav den till sin dotter. Jag fick låna den hem, lycksalig. När mamma hörde hur jag fått den, blev hon arg och slog mig med skärpet. Ont gjorde det. Sedan tog hon både mig och pennan med hem till Pihlqvist och lämnade tillbaka den.
Jag mindes det knappt, men nu bad mamma om förlåtelse för att hon slog mig då, och försökte förklara att hon mest var rädd att jag skulle börja stjäla.
Jag strök henne över kinden och kände mig, till min egen förvåning, djupt skamsen, trots att jag aldrig blivit en tjuv.
När morgonen kom och mamma blev riktigt dålig, och ambulansen skulle hämta henne, vaknade hon till, tog min hand och sa: “Herregud, hur ska du klara dig här utan mig Du är ju så ung så naiv ”
Mamma dog lite drygt en månad innan hon skulle ha fyllt åttionio. Dagen efter hennes död fyllde jag sextiofyra år.
