Inte min man är du, Olof…
Den gamla kvinnan satt vid sängkanten och torkade försiktigt sin mans heta panna med en fuktig trasa.
Olof, jag har alltid velat bekänna något för dig, men aldrig vågat. Jag lurade dig, Olof, du är inte min man!
Den gamle öppnade ögonen, och såg förvånat på henne.
Avbryt mig inte nu, tänk om vi skiljs för alltid och jag inte får mig bekänd. Minns du, när du efter kriget plötsligt hamnade i vår by? Jag blev som förstenad, men sedan kastade jag mig runt halsen på dig. Du såg ju så mycket ut som min make! Jag hade fått dödsbudet om honom, men där stod du levande så jag tänkte att de måste ha gjort ett misstag, och min man hade kommit hem. Jag rusade fram, men insåg direkt att jag tagit fel. Rodnade och bad om ursäkt efteråt. Men du fick sova i vårt uthus den natten.
Och på morgonen, när du försökte laga dörren ute i uthuset, då föll en bjälke plötsligt över dig. Jag trodde att jag skulle behöva begrava ännu en man, men du andades så du levde. Jag hämtade doktorn, och han sa att du hade tur, du klarade dig men minnet hade blivit lite rubbat. Då bestämde jag mig för att säga att du var min make. Du var stark, reslig, och efter kriget ville jag inte stå ensam med två barn. Jag sa det, och du trodde på mig. Samvetet har plågat mig genom åren, men vi blev vana med varandra, vi blev kära, och jag ville inte ändra något. Nu bekänner jag äntligen, att allt blev mitt beslut. Kanske hade ditt liv blivit annorlunda annars…
Olof såg tyst på henne. Plötsligt brast han ut i skratt.
Du är en riktig tok, gamla kvinna! Varför skulle jag vilja ha ett annat liv? Jag har ju älskat dig hela mitt liv. Det är sant att jag kom hit av en slump, men när jag såg dig blev jag genast förälskad. Visste bara inte hur jag skulle ta kontakt. Tänkte att jag kunde hjälpa dig lite på gården, kanske skulle du lägga märke till mig och inte jaga bort mig. Men så slog ju bjälken mig i huvudet allt blev svart. När jag vaknade var doktorn där, och du pysslade om mig. Jag bad honom ljuga lite om minnesförlust, så jag kunde stanna här. Och när du tog mig för din make blev jag glad då behövde jag inte uppfinna någonting själv.
Luring, du, log hon. Du kunde väl ha sagt något tidigare? Vi hade kunnat skratta ihop åt det.
Ville det, men det blev aldrig tillfälle. Först skulle vi uppfostra de äldre, sen fick vi tre barn till, log han med sitt stora mustasch. Vi har burit våra hemligheter i hela livet, men det visade sig att de inte var några hemligheter alls.
Nåväl, nu vet vi allt till slut. Annars hade vi roat skyddsänglarna med våra berättelser, sa hon. Men Olof, dö inte nu. Lämna mig inte ensam, jag kan inte leva utan dig.
Sluta nu, det löser sig, tröstade han. Sluta sitta här hos mig, gå och lägg dig. Morgondagen är visare än kvällen.
De gick till sängs, men hon sov oroligt. Tankarna på det värsta snurrade i hennes grå hjärna och gav ingen vila. Hon vaknade redan i gryningen. Mannens säng var tom. Hjärtat högg till av oro. Hon kikade ut på gården och där satt han på farstutrappan, rökte. Hon andades ut. Den här gången gick döden förbi, så de får gnissla tillsammans ett tag till…
