Linnea, har du helt tappat förståndet på gamla dar? Dina barnbarn går ju redan i skolan ska du gifta dig nu?! Så lät det i telefonen när min syster, Majvor, fick höra om mitt beslut. Jag hade funderat länge, men nu var det bråttom om en vecka skulle jag och Torbjörn faktiskt vigas på stadshuset. Jag ville såklart meddela henne, även om jag visste att hon aldrig skulle ta tåget från Malmö till Umeå bara för vår lilla ceremoni. Några bullriga festligheter med “Kyss nu!” hade jag och Torbjörn knappast lust med vid våra 60 år. Vi skulle bara gifta oss enkelt och sedan äta middag tillsammans.
Vi skulle lika gärna kunna låta bli att gifta oss, men det gick han inte med på. Torbjörn är en riktig gentleman, öppnar portar, erbjuder sin arm när jag kliver ur bilen och hänger upp min jacka. Våra relationer ska vara på riktigt, säger han. “Tror du jag är någon ungkarl? Jag vill att det här är på allvar.” För mig känns han ändå som en pojkspoling, trots sitt silvergrå hår och all sin pondus. På jobbet är han respekterad och blir alltid kallad vid för- och efternamn. Men så fort han ser mig, blir han plötsligt tjugo år yngre. Ibland snurrar han mig runt på torget som om vi vore kärlekspar på film. Jag rådnade och skämdes alltid lite, fnissade: “Folk tittar, de kommer skratta.” Men han svarade: “Jag ser ingen annan än dig, Linnea.” När vi är tillsammans känns det så, som om hela världen krymper och bara vi två finns kvar.
Men jag hade min syster där också henne kunde jag inte tiga inför. Rädslan för att Majvor skulle förkasta mig var stor, för hennes stöd betydde allt. Till slut ringde jag ändå.
Neeej, Linnea, stönade hon upprört när beskedet kom, det har ju bara gått ett år sen Olof begravdes, och nu har du redan hittat någon annan! Jag anade att mitt beslut skulle oroa henne, men trodde väl aldrig att det var min döde make som skulle få henne att gå i taket.
Majvor, jag vet. Men vem har egentligen bestämt hur länge man får sörja? Kan du ge mig ett exakt årtal, då det åter är okej att vara glad?
Hon blev tyst.
Tja, man borde väl åtminstone vänta fem år om det ska vara någorlunda respektfullt.
Och vad ska jag säga till Torbjörn då? “Förlåt, återkom om fem år, för nu måste jag gå omkring i sorgdräkt?”
Majvor teg fortfarande.
Spelar det någon roll? Om fem år kommer folk ändå prata bakom ryggen på oss. Men ditt omdöme betyder något för mig. Om du kräver det, kan jag avboka allt.
Jag vill ju inte vara den elaka systern, du får väl gifta dig då, men du ska veta att jag varken begriper eller stöttar dig. Du har alltid tänkt på dig själv, men det här nu har du väl ändå tappat det. Vänta åtminstone ett år till!
Men jag gav mig inte.
Och om jag och Torbjörn bara har ett enda år kvar av livet tillsammans vad då?
Hon snörvlade till och drog med näsan.
Strunt samma, gör som du vill. Alla vill ha lycka, men du har ju levt lycklig med Olof
Jag skrattade.
Majvor, har du på riktigt trott att mitt liv varit lyckligt? Jag trodde nog det själv också. Men först nu har jag förstått vad glädje är! Jag har varit en arbetsmyra i hela mitt vuxna liv. Jag visste inte ens att man kunde leva på ett annat sätt när livet kan vara en fest!
Olof var en bra man, vi uppfostrade våra två döttrar och idag har jag fem barnbarn. Han trummade ständigt in att det viktigaste var familjen. Vi slet och kämpade för barnens och sedan barnbarnens skull. När äldsta dottern gifte sig hade vi redan vårt fritidshus utanför stan, men Olof ville hela tiden utöka, så barnbarn skulle få växa upp med hemodlat kött.
Vi hyrde ett par hektar mark och samlade på oss ett lass av ansvar. Han skulle prompt hålla djur de skulle matas och skötas dygnet runt. Före midnatt la vi oss aldrig, fem varje morgon gick vi upp. Vi bodde ute på gården året om och såg knappt staden mer än för att handla. All vänskap fick stryka på foten mina väninnor berättade om teaterbesök och resor med barnbarn men jag hade inte tid ens för en sväng till Ica.
Ibland satt vi utan bröd i flera dagar, för allt kretsade kring gården. Men en sak tröstade: barnen hade det bra, barnbarnen likaså. Äldsta bytte bil tack vare vårt kött, yngsta kunde renovera lägenheten. Det kändes som om slit och släp faktiskt betydde något. En barndomsvän hälsade på mig och utbrast:
Men Linnea, jag kände knappt igen dig! Jag trodde du laddade batterierna på landet, men du ser ju utbränd ut. Varför gör du så här mot dig själv?
Man måste väl hjälpa till? svarade jag.
Dina barn är vuxna, de klarar sig. Du borde tänka lite på dig själv.
Då förstod jag inte alls, men nu vet jag vad hon menade. Nu sover jag så länge jag vill, går på stan, går på bio, simmar och åker skidor. Barnen hungrar inte, barnbarnen saknar inget och jag har äntligen börjat upptäcka världen genom nya ögon.
Förr muttrade jag när jag räfsade löven på hösten och svor åt stöket, nu sparkar jag i dem och skrattar som ett barn. Jag ser skönheten i regnet ingen stress längre. Jag står på café och beundrar molnen. Något så banalt som snö under skorna kan faktiskt göra mig lycklig! Allt det här har Torbjörn lärt mig.
Efter Olofs plötsliga bortgång trodde jag aldrig livet skulle rulla vidare. Han dog i en hjärtinfarkt barnen sålde gården och släpade hem mig till stan. I många nätter gick jag runt som levande död, vaknade fem, kunde inte sova om, visste inte vad jag skulle ta mig till.
Så en dag mötte jag Torbjörn, min granne och genom min svärson bekant. Han hjälpte oss att packa efter gårdsförsäljningen men hade inga avsikter med mig, så sa han senare. Jag såg förstörd ut, men han tyckte nog synd om mig och beslöt sig för att dra mig upp ur svackan. Han släpade ut mig på en promenad i parken. Vi satte oss på en bänk, Torbjörn köpte glass och ville sedan att vi skulle mata änder vid dammen. Så nära ankor hade jag aldrig varit utan att stressa på gården var de bara att sköta, mata och städa efter. Här kunde jag stå stilla och bara titta på dem.
Kan du tänka dig, att livet kan vara så här? sa jag.
Han skrattade och höll min hand: Vänta bara, Linnea, du har så mycket kvar att upptäcka!
Han hade rätt. Precis som ett barn har jag fått upptäcka livet på nytt. Den glädjen gör att det förflutna bleknar. Jag minns inte ens när jag insåg att Torbjörn blivit oersättlig för mig men en morgon vaknade jag och visste att det var så.
Våra döttrar tog det hårt! De tyckte jag vanhedrade minnet av Olof. Jag skämdes, kände mig skyldig. Torbjörns barn däremot, blev glada nu slipper de oroa sig för sin pappa. Endast samtalet med Majvor återstod, och det gruvade jag mig för.
Så när är vigseln? frågade hon till sist.
På fredag.
Vad ska jag säga Grattis till kärleken på ålderns höst, svarade hon och la på.
Fredagen kom, och vi tog taxi till stadshuset. När vi klev ur stod hela vår familj där mina döttrar med sina män och barn, Torbjörns släkt och Majvor! Med en gigantisk bukett vita rosor och tårar i ögonen.
Men Majvor, har du åkt hela vägen för min skull?
Jag måste ju se vem som snor min syster, skrattade hon genom tårarna.
Det visade sig att alla i hemlighet hade haft kontakt och bokat bord på restaurang.
Nu i veckan firade vi vår bröllopsdag. Torbjörn är verkligen en av vår familj. Och jag kan fortfarande knappt fatta att det här händer mig jag är så äckligt lycklig att jag nästan blir vidskeplig!
