Bästa älskarinnorna är ibland de där till synes oansenliga, bortglömda fruarna
Jag har länge trott att jag helt enkelt hade otur med min fru, Anna-Lisa. Kall, tänkte jag. Eller snarare hon var ju faktiskt helt normal förr, men nu har det blivit något annat. Den där gnistan som förut fick mig att längta hem är borta, och hemkomsten har blivit rutinen snarare än höjdpunkten på dagen.
Egentligen är allt ganska bra: det är rent hemma, köttbullarna står på bordet, vår dotter har vuxit upp, gått ut gymnasiet i Malmö och flyttat till Lund för att plugga. Men allt sker på autopilot, där glädjen och passionen från de där röda spetsunderkläderna en gång funnits, är det numera tyst och vardagligt. På något sätt har Anna-Lisa förvandlats från femme fatale till mysig hemmakatt, och jag har bara accepterat det.
Jag slutade för längesen att bli svartsjuk. Men på vem, egentligen? Kollegorna på jobbet? Kassörskan på ICA? Det finns inte mycket att svartsjuka på, de där stadiga 75 kilona trygghet.
Så det som tidigare skedde i smyg blev nästan öppet. Tinder för att bara se vad som finns, sms för självkänslan, och fika med vänner du fattar väl, grabbar måste få slappna av ibland.
Anna-Lisa har märkt något några gånger, misstänkt och grälat, sen tystnat. Jag tolkade det som att hon accepterat sin roll.
Sen dök den perfekta möjligheten upp Anna-Lisa skulle iväg på tjänsteresa, till Stockholm. För mig kändes det som frihet: äntligen kunde jag softa på riktigt. Jag såg framför mig hur jag skulle sms:a, flirta och bjuda hem någon på kaffe, eller kanske något mer. Livet fick plötsligt nya färger.
Verkligheten blev däremot något torftigare. På Tinder skickade jag närmare hundra meddelanden, fick svar från tio, snackade vidare med fyra. En började prata om bitcoin och framgång, en annan var en bot, två försvann tyst efter några meningar. Plötsligt insåg jag att jag, en nästan frånskild man med egen lägenhet och stabil inkomst, inte alls var så attraktiv som jag trodde.
En kväll, när jag rensade webbhistoriken efter mina digitala äventyr, snubblade jag över något om Anna-Lisas tjänsteresa. Ju mer jag lusläste, desto konstigare blev det.
Jovisst fanns tjänsteresan men med en detalj: med Anna-Lisa åkte en ung kille, hennes älskare, 27 år gammal. Och det var hon som betalade: biljetter, hotell, restaurangbesök allt skött av min lugna, tråkiga och kalla fru.
Först trodde jag inte mina ögon. Sen gjorde jag det, och blev vansinnig. Medan jag slötittade på profiler och drömde om äventyr, levde min hemmakatt ett liv med just de galenskaper jag själv fantiserat om.
Bråket blev såklart enormt, med anklagelser åt båda håll och ett långt samtal om vårt förhållande.
Nu skulle många fästa män säga: Spark ut henne i kylan! Men ingen sparkades ut. Vi grälade, grät, pratade och insåg att det nog ändå var bättre att vara tillsammans än att gå skilda vägar.
Jag började faktiskt se Anna-Lisa med helt nya ögon inte bara som en del av inredningen, utan som en kvinna med egna begär och fantasier. Och som faktiskt kan vara önskad bara inte av mig.
Jag vill inte rekommendera sådana experiment som ett recept för familjelycka. Ofta slutar det med skilsmässor, tårar och sargade nerver. Men det finns en viktig tanke: de så kallade kalla fruarna är sällan kalla. De är trötta. På vardagen, på likgiltigheten, på att ingen ser på dem som kvinnor längre.
Och ibland räcker det med en liten knuff för att man ska upptäcka att hemma bor inte en katt, utan en riktigt passionerad kvinna. Bara att hon numera brinner för någon annan någon som faktiskt ser hennes eld.
