Vita kappan
Märta hade bott på barnhem sedan hon var fem år gammal. Hon visste inte riktigt varför hon hamnat där hon kom bara ihåg att mormor en dag inte vaknade, och att mamma aldrig kom tillbaka. Sedan dess var det främmande händer, målade korridorväggar och den ständiga doften av kokt kål som verkade fylla hela huset för alltid. I början grät hon sig till sömns om nätterna, men sedan slutade hon. Hon bara levde och lärde sig, tyst och noggrant, som om hon trodde att flit en dag skulle belönas med något äkta.
Av alla rum på barnhemmet tyckte Märta bäst om gymnastiksalen. Den var stor och ekig med knarrande golv och dammiga fönster högt upp, men ändå lockande på sitt sätt. Jämfört med det trånga rum åtta, som hon delade med tre andra flickor, kändes det som ett slott. Och så fort den där orange basketbollen började studsa mot trägolvet i takt, försvann alla bekymmer. Och om hon lyckades sätta ett skott rätt i korgen då förnam Märta nästan lycka. Varför bara nästan? Alla barnen visste, äkta glädje kunde bara finnas i en familj. I hjärtat sparade de alla ett litet hörn, en gardin bakom vilken det en dag kunde öppnas upp för skratt och glädje på riktigt.
Märta sprang snabbt, hoppade högt, och bollen liksom följde hennes vilja. Fritidsledaren Sofia Lindqvist sa en dag: Du har verkligen en idrottarsjäl, Märta. Jag ringer en bekant tränare idag, så kanske du kan få plats i en riktig basketskola.
Det gick i lås.
Från tolv års ålder fick hon börja på basketträningar. Först blev hon uttagen till distriktslaget, sedan stadens lag. När det var final i länets idrottsspel blev hon rentav utsedd till matchens bästa spelare, med hela 32 poäng för sitt lag.
När Märta fick sin medalj sa idrottschefen: Grattis, Märta, du har en ljus framtid. Hon var nära att börja gråta, men mannen trodde nog bara att hon blev glad över vinsten. När han sedan såg henne lämna hallen ensam i mörkret, stannade han henne.
Märta, varför möter ingen dig? Var bor du?
Jag bor på Barnhem Tre, det är fyra spårvagnshållplatser bort.
Förlåt, Märta, det visste jag inte. Jag heter Erik Holm, hoppa in, jag skjutsar dig.
För fjortonåriga Märta var det första gången hon åkte bil, och hon kände sig nästan overkligt lycklig.
Och vem har hand om dig där?
Sofia Lindqvist, vår fritidsledare.
Skulle du kunna presentera mig för henne?
Ja, fast hon kommer först imorgon bitti.
Då pratar jag med henne då.
Märta undrade vad denne viktiga man ville hennes ledare, men vågade inte fråga.
Dagen därpå kallade Sofia Lindqvist in Märta efter skolan.
Fritidsledaren berättade att Erik Holm undrat vad Märta mest behövde. Sofia hade svarat att Märta egentligen inte saknade något särskilt, förutom ett nytt ytterplagg.
Jag sa till honom att du växer så fort och att barnstorlekarna knappt räcker mer. Nu behöver du shoppa på vuxenavdelningen, sa hon och lade fram ett paket inslaget i papper och snöre på bordet. Kom, vi provar!
Märta blev helt ställd när Sofia vecklade ut ett snövitt, elegant kappa med smal midja och bärnstensknappar. Så vacker och så annorlunda mot vad hon någonsin haft. Och framför allt, den var ny ingen gammal lapp i fodret där någon sopig penna skrivit ett främmande namn.
Herregud, Märta! Så här fina kappor har jag bara sett på filmstjärnor. Kom nu, på med den och snurra runt!
Hon kände den kyliga fodret som snart blev varmt mot huden. Som om någon kramade henne. I spegeln såg Märta en leende, rosig tjej i trendig kappa, som passade perfekt på henne och hennes sportiga figur. Den utslitna kjolen och röda t-shirten passade visserligen inte till, men känslan av fest var ändå så stark att det inte spelade någon roll.
Men det är inte allt! sa Sofia lyckligt och gav Märta ett vikt papper med en tecknad scouthatt på.
Vad är det här, Sofia?
En plats till sommarlägret Sjöglimt! Du får åka på första perioden. Också från Erik Holm, Gud välsigne honom.
Den natten kunde Märta inte sova. Som i färg-tv snurrade vinnarmatchen, medaljen, bilturen med Erik, lägerplatsen och förstås kappan genom huvudet.
Hon smög sig upp, satte kappan över axlarna och gick ut i korridoren. Regnet pickade mot rutorna, det första vårregnet. För första gången var hon inte glad över vinterns slut. Hon ville gå runt som fin tjej så länge som möjligt.
***
Skor, både inneskor och idrottsskor, huvudbonad ska med. Och kappan den mellansäsongsvarianten, Märta, det står i infobrevet, sa Sofia när det var dags att packa till lägret. Protestera inte, står det så, så får det bli så.
Märta nickade, undrade tyst varför man skulle ha kappa på sommaren. Men på kvällarna var det svalt, och sin finaste ägodel ville hon inte lämna i gruppgarderoben.
I Sjöglimts lägerbyggnad för första gruppen stirrade de andra genast på henne som på något udda. Alla tjejer hade tunna jackor eller coola jeansvästar. Men Märta hade kappan, den gick inte att trycka ned i ryggsäcken den upptogs av basketbollen. Så hon hade den helt enkelt på sig.
Är du inspirerad av mormor eller? skrattade smala Elin i sängen bredvid.
Eller farfar! ropade någon annan.
Vintern slutade för länge sen, drev en till.
Kom från norra Sverige med renar eller? skrattade ytterligare en.
Sköt er själva, svarade Märta och knep ihop nävarna så allvarligt att de andra tystnade.
Hon hängde kappan på sänggaveln och gick ut utan ett ord.
Hon är konstig,” viskade någon när dörren slog igen.
Märta gick runt för att se sig om på området. Hon såg matsal, scen, fotbollsplan, volleybollplan med trasigt nät. Basketplanen var nästan igenväxt och bara en korg fanns kvar.
Varför åkte jag ens hit? tänkte hon och lutade sig mot en björk. Men efter ett tag bestämde hon sig. 21 dagar klarar hon. Kappan och bollen är med, tjejerna får vara som de är. Hon kände sig ensam, som när hon var liten.
Nästa dag var det stor invigning med brasa och disco. Märta satt på en bänk bland akaciabuskagen, lyssnade på ovanliga låtar och såg ljusen spela. Hon dansade inte, men lyssnade gärna på musiken.
Före sängdags berättade tjejerna skräckhistorier och om filmer de hade sett på video hemma. Märta blundade och låtsades sova. Vad kunde hon själv ha att berätta? Om hur nya grät om nätterna eller om brödskivorna under kudden till nattetid? Om hur man spanar på varje främmande vuxen och tänker, kommer du för mig?
När volleybollslaget behövde fler spelare sa ledaren: Märta, du som tränar sport, kom och testa.
Hon gick, trots att hon aldrig spelat volleyboll. Där skulle man slå bollen med handflatan, inte fånga. Disa var kaptenen stark, vacker med lång fläta.
Men sluta fånga bollen! Det här är inte basket, slå till, mjukare, passa! skrek Disa.
Men bollen for iväg vart som helst. Återigen missade Märta, och Disa suckade:
Jisses vad lång du är, kan du inte blocka istället?
Märta tröttnade, gick bort och hämtade den orange basketbollen, rev upp ogräs på basketplanen och sköt mål för sig själv om och om igen.
Så rullade lägervardagen in med morgongympa, frukost, pass och förberedelser inför talangjakten Hej, snillen sökes!. Och bäst var filmkvällarna, då filmmaskinisten kom från byn med filmer. Märta satte sig alltid längst bak och försvann in i äventyren.
All annan tid spelade hon basket, även sena kvällar då andra samlades i pysselgrupper. Och kappan fanns där, troget som en nattväktare, skinande vit.
På diskotek gick hon aldrig. När de andra sminkade sig och stod och pratade så satt Märta gömd och lyssnade på musik.
En kväll hörde hon viskningar i buskarna Disa och en pojke från första gruppen gömde sig. Plötsligt klev tre äldre killar från orten ut från klubbhuset, långa, ovårdade och rökande. De såg Disa och började trakassera henne. Hennes sällskap flydde och hon blev ensam kvar, rädd som en fågel.
Nämen titta, vilken snygging som har kommit hit! Ska du följa med oss och ta en promenad i månljuset? Skrattade de.
Disa ropade, men ingen hörde. Utan att tveka dök Märta fram ur skuggorna, ställde sig skyddande bredvid Disa.
Lägg av, väste hon. Annars får ni!
Killarna blev paffa som om ett spöke i vit kappa vuxit upp ur marken. Men när de såg att det bara var en smal tjej blev de än mer självsäkra.
Där kom en till, perfekt, snygg och lång!
Den största försökte grabba tag i Märta, men hon slog först kanske klantigt, men med all sin kraft. Disa, återupplivad av mod, slet tag i håret på en annan och ropade. Just då bytte discot låt och några sprang till undsättning. Två av killarna fångades, den tredje sprang, men Märta kastade sin boll så den träffade honom i bakhuvudet.
Snyggt kast, syrran, sa Disa, med andan i halsen. Tack.
Varsågod, svarade Märta, tog sin boll och gick.
Hur är det med dig? ropade Disa och såg för första gången på Märta med nya ögon.
Det är lugnt.
Nästa morgon efter uppvärmningen ropade Disa:
Märta, spela i par med mig! Jag lär dig serveslaget!
Jag kan inte volleyboll
Klart du kan, du får det!
Snart flög bollen mellan dem över nätet.
Mjukare, Märta, med fingertopparna, där ja!
Efter det förändrades saker. Inte över en natt, men ändå.
***
På Föräldradagen föll plötsligt snö. Stora, tysta flingor singlade ner sedan morgonen. Rimfrost på dörrhandtagen och snö på rosorna utanför matsalen var vackert, men hjälpte föga mot kylan.
Barnen fick vänta inomhus medan föräldrarna ramlade in. En gammal telefonledning spänd genom lägret surrade oupphörligt. Högtalaren upphängd i tallen började ropa ut namn:
Elin Karlsson, Anna Sundberg, Arvid Nyström, era föräldrar är här!
Alla som hörde sitt namn sprang lyckliga mot grinden och slängde sig i famnen på mamma eller pappa.
Oj flickor, vad kallt det är idag! Jag har bara koftan, men överlever, sa Elin och rusade iväg.
Då hördes något oväntat:
Ta min kappa, Elin, den är varm, så slipper du frysa.
Alla vände sig mot fönstret och såg Märta räcka över kappan till samma tjej som kallat den mormors veckan innan.
Tack, Märta eller ja, Märta.
Så letade kappan runt i rummet, mellan olika famnar. Den hamnade i ett tiotal kramar, fick doft av parfym, äpple, godis Varje tjej gav något tillbaka till Märta en chokladbit, ett paket juice, en liten påse nötter. Och även om hon varje gång tackade nej, hade hon till kvällen ett riktigt festbord på nattduksbordet.
Till sist försvann Disa med kappan. Märta såg henne, stark och stolt, gå ut till sina föräldrar. Kvar i rummet tänkte Märta att hon skulle ge allt för att bara någon skulle komma för hennes skull.
Hon lade sig på sängen, gömde sig under täcket, och drömde att hon bodde i ett eget litet hem.
Hon vaknade av att någon smekte hennes axel. Halvt sovande såg hon profilen av en kvinna vid sängen. Märta trodde hon drömde.
Mamma? viskade Märta utan att öppna ögonen.
Ja, svarade kvinnan. Får jag vara din mamma?
Och jag vara din syster, sa Disa.
Nu vaknade Märta helt, satte sig upp. Kvinnan var vacker, med varma ögon, precis som Sofia Lindqvist.
Leende sa hon: Disa har berättat så mycket om dig att jag tycker om dig redan. Hon sa också: du är den bästa tjejen i världen och att hon inte åker hem utan dig.
Säg ja, Märta, snälla, sa Disa och satte sig nära.
Men din pappa då? Kanske han inte vill?
Han vill! Han frågade om kappan, när han såg mig. Jag lånade av min syster, sa jag. Och då blev han glad, för han känner dig. Minns du Erik Holm? Det är han!
Ja, sa Märta och började gråta i famnen på sin nya mamma och syster.
Det var precis den scenen rummets andra tjejer mötte när de återvände från middagen.
***
Erik Holm satt i bilen utanför och väntade. När han såg sin familj komma skrattande förstod han allt, och sa att han skulle vara hedrad att få vara pappa till en dotter till.
Från den stunden blev Märta annorlunda. Hon öppnade som på glänt ett fönster i sitt hjärta, och från att ha varit en tystlåten ensamvarg blev hon den gladaste i hela lägret.
Efter episodernas händelser med bråkmakarna och kappan, började de andra tjejerna tycka om henne. Hon delade dessutom alltid sin söndagsgodis, och bjöd på nattligt fika på sitt rum.
Tjejerna övertalade henne sen att delta i tävlingen Fröken Sjöglimt, lärde henne dansa, fixa frisyrer och klä sig i klänning.
Veckan efter ropade högtalaren ut: Till Disa och Märta har föräldrarna kommit! Hand i hand sprang de till porten där de som väntade visste nu levde alla här kanske sina allra lyckligaste stunder i livet.
Och ibland, när Märta hängde kappan på kroken, kom hon ihåg: Det finaste man kan ge är värmen av vänskap och ett öppet hjärta, för riktig lycka delas bäst tillsammans.
