Moa smög in i lägenheten och försökte tysta ta av sig skorna, så hon inte skulle väcka mamma. Hon bet ihop tänderna av smärta när hon kämpade av sig de nya pumpsen, skavsåren gjorde ont.
Redan hemma? Blev det tråkigt på bröllopet eller hann du fly? Mamma stack ut huvudet i hallen.
Varför är du inte i säng, ligger du och vaktar på mig? snäste Moa.
Mamma knep ihop läpparna och drog sig tillbaka till vardagsrummet. Moa kände sig usel direkt. Mamma hade suttit uppe och väntat för att höra hur allt gått, och ändå blev hon så otrevlig. Moa sjönk ner bredvid mamma i soffan och lade armen om henne.
Försök inte fjäska. Vill du inte prata behöver du inte. Jag får väl höra allt av Elins mamma imorgon ändå.
Förlåt, mamma. Jag är bara så trött, och dessutom har jag skavsår överallt. Men alltså, själva restaurangen var helt fantastisk, det var minst femtio gäster där, högljutt och festligt.
Och Elin var så vacker i sin vita klänning. Och brudgummen, han var jättesnygg Moa började rabbla.
Varför gick du hem så tidigt då? avbröt mamma.
Men mamma, alla där var så uppblåsta, som tuppar på rad. Kändes som om man bara var med på någon teaterföreställning där alla har sin roll. Kände mig mest i vägen, och dessutom måste jag ju upp tidigt imorgon.
Vad är det du ska göra då? Det är ju söndag, sa mamma och tittade forskande på Moa.
Berättar imorgon bitti. Nu hoppar jag i duschen. Moa pussade sin mamma på kinden och gick till sitt rum.
Hon drog av sig sin klänning med avsmak, den kändes ännu enklare jämfört med alla andras dyra kreationer på bröllopet.
Sedan stod hon länge i duschen och tvättade av sig, särskilt ryggen där den svettiga feta mannen lagt sin kladdiga hand när de dansade.
Han hade bjudit upp henne till dans trots hennes ursäkter. Det gick ju inte börja slåss heller. Han tryckte sig mot henne utan hämningar.
Hans blöta varma handflator låg mot hennes rygg, och skorna skar ont mot hälarna. Moa klarade knappt av att härda ut hela låten.
Sen satte sig den där mannen bredvid henne vid bordet och började hälla upp drinkar. Ingen verkade bry sig om henne. Hennes enda vän på festen, Elin, hade fullt upp med gäster och sin nya man.
Några blickar fick hon under kvällens gång, men ingen gjorde minsta ansats att rädda henne från den besvärliga jobbigheten.
Slutligen sa hon att hon behövde på toa och flydde därifrån. Efteråt beställde hon en taxi utanför restaurangen och åkte hem.
Det där med stora, uppstyrda bröllop var inget för henne. Allt var förberett till minsta detalj, precis som en föreställning det fanns inget spontant, inget äkta. Moa kände sig bara som statist bland mängden.
Länge låg hon vaken, hörde musiken och skratten eka i huvudet. Hon mindes den där andra mannen. Det vore bättre att han bett upp mig istället för den där feta galt. Och inte ska jag hålla på att tänka på honom nu, muttrade Moa tyst innan hon vände sig och somnade.
Sommaren tog slut, oktober kom med ruskväder och kyliga vindar. Elin kom hem från bröllopsresan och bjöd hem Moa på fika för att prata ut.
Moa var nyfiken på hur rikt folk egentligen bodde, men tänkte att man inte kunde komma tomhänt. Hon gick in på Gateau och köpte Elins favorittårtor. När hon kom ut från bageriet stötte hon rakt in i en man vid dörren. Han backade undan och höll upp dörren.
Är det du? sa han plötsligt.
Moa såg honom i ögonen och kände genast igen mannen från bröllopet. Hon blev stående i dörren, stum av överraskning.
Kom nu, vi blockerar ju för alla andra! Han skrattade och drog med henne så de stod vid sidan.
Du försvann ju som Askungen! Jag fick aldrig chans att lära känna dig, log han och visade ett bländvitt leende.
Men jag tappade inte min sko i alla fall, Moa skrattade.
Ska du hemåt? Jag kan skjutsa dig om du vill.
Nej då, jag ska till min kompis, bruden från bröllopet. Va, blev det inget bakat ändå? Moa höjde ett ögonbryn när hon såg att han också stått vid bageriet.
Jag glömde allt när jag såg dig. Kunde glatt offra alla kanelbullar i Stockholm för en sån här överraskning svarade han och pekade på hennes tårtkartong. Han erbjöd armen, och föste henne vänligt mot sin Volvo XC90.
Bilar av den kalibern hade Moa aldrig åkt i, ändå åkte hon inte ens ofta i vanliga. Han körde säkert, utan att fråga om vägen. Moa blev orolig.
Jag vet var Elin bor. Jag är kollega och vän med hennes man, sa han när han märkte hennes blick.
Under bilresan berättade han mer om sig själv. Han hette Viktor, var nyskild och hade en golden retriever
Rik, snygg, duktig precis som mamma alltid tjatat om, tänkte Moa.
När Moa kom hem sent på kvällen väntade mamma oroligt.
Du var borta så länge! Började bli orolig, sa mamma.
Nej men, var hemma hos Elin. Du skulle se hur de bor, wow alltså för mammas skull berättade Moa glatt om huset, om Elins solbränna trots ruskvädret.
Hur tog du dig dit då? Hon bor ju i Fattigkvarteren, sa mamma med glimten i ögat, allmänt känt namn på det lyxiga villaområdet.
Blev upphämtad av en kille mumlade Moa, irriterad över att hon råkat ge mamma nyfikenhet att grotta i.
Träffade du honom på bröllopet eller? Inte någon av de där, hoppas jag. Gav du honom numret?
Ja, mamma, jag tryckte på honom numret, sa Moa och suckade.
Du blir alltid så snäsig när någon visar intresse för dig, skojade mamma.
Nej, jag gav honom mitt nummer. Kan vi släppa detta nu? stönade Moa.
Vad är det? Varför är du så på hugget?
Dina ständiga frågor tröttar ut mig. Är det verkligen så viktigt för dig att bli av med mig? exploderade Moa.
Säg inte så där, det är för ditt bästa, hjärtat mitt. Jag vill bara att du ska hitta någon man kan lita på, som Elin. Inte någon stackars student. Vill du verkligen leva på knäckebröd och vatten?
Mamma, när har vi behövt klara oss på knäckebröd och vatten?! Moa kisade road.
Okej, lite överdrivet, förlåt. Men är han inte lite trevlig ändå?
Kan vi släppa det nu, mamma? Jag vill inte ens tänka på att gifta mig än.
Moa räddades av sitt plingande mobilalarm. Det var Viktor.
Jag tänkte att jag inte skulle vänta längre med att ringa dig. Vad gör du på söndag?
Planerar väl att plugga som vanligt inför måndag.
Hela dagen? Nej, det tycker jag inte, solen ska skina. Följ med på en ridtur! Du har väl aldrig suttit på en häst? Nej? Då hämtar jag dig klockan elva.
Moa svarade ja, utan att ens tänka på när de började säga du till varandra.
Det närmaste hästar Moa varit var när hon som barn varit hos mormor på landet. Då hade hon alltid varit för blyg att klappa dem. Men den här dagen blev oförglömlig.
Viktor visade sig vara både charmig och övertygande. Han släppte in henne i sin värld av pengar, eleganta middagar och möjligheter utan att pressa. Han visste precis hur man pratade med folk ingen kunde säga nej till honom. Sån uppmärksamhet från en äldre man smickrade Moa.
Nästa helg dök han upp hemma hos dem med blommor och en stor prinsesstårta.
Moa skämdes över sin lilla hyresetta, den luggslitna trasmattan och de gamla tapeterna. Men Viktor låtsades inte se något, och fick till och med mamma på gott humör.
Jag växte upp i en sån här mysig lägenhet som barn. sa han, och fick mammas hjärta att smälta.
Vilken dröm till man, sa mamma när Moa kom tillbaka efter att Viktor gått. Om han friar, då säger du väl inte nej?
Men mamma, vi har ju bara setts ett par gånger! Vad snackar du om?! protesterade Moa.
Men till nyår friade Viktor och gav henne en ring med diamant.
Gud vad skönt. Nu kan jag dö i frid, pustade mamma med händerna mot bröstet. Moa skakade bara på huvudet.
Bröllopet blev vid en kursgård utanför Stockholm, i början av mars när solen börjat värma fasaderna och snön smälte ner från taken. Moa ville ha det litet, enkelt, bara närmaste kretsen. Viktor gick med på det. Efter vigseln flyttade Moa in hos honom.
Så skönt att ha någon att prata med igen! Alla de andra fruarna tänker bara på själva, salonger och shopping utomlands. Jag tror inte ens de har läst en bok i hela sitt liv, skrattade Elin.
Nu bodde de nära varandra igen. Elin hade redan börjat få mage.
Men Viktor lät aldrig Moa gå ut ensam. På morgonen skjutsade chauffören henne till universitetet, och efter föreläsningarna hämtade de henne. En dag blev föreläsningen inställd och Moa bestämde sig för att promenera hem.
Det var vår i luften, knopparna på träden var sprickfärdiga. Plötsligt dök hennes kursare Axel upp och de gick till ett café. Moa saknade enkelheten i sådana samtal.
Visst led hon ingen nöd, men det där sociala blev mindre. Kurskompisarna höll sig undan henne nuförtiden.
Vad tänker du på? frågade Axel.
Ah, jag borde gå. Moa såg ner i kaffet.
Han håller väl inte koll på dig, hoppas jag? Axel hade blivit misstänksam.
Nej, men nu måste jag verkligen hem, sa Moa och reste sig.
När hon kom hem satt Viktor redan och inväntade henne.
Var har du varit? kall, isande röst.
På universitetet.
Ljug inte. Föreläsningen blev ju inställd, men du ringde aldrig chauffören. Vad gjorde du, träffade älskaren din?
Vad snackar du om? Det var Axel, en klasskompis! Moa blev förvirrad.
Viktor hade aldrig varit så här hård. Hans ögon kallnade fullständigt.
Vi drack bara en kopp kaffe. Vad är problemet? försökte Moa snäppa tillbaka, men det lät mer som om hon bad om ursäkt.
Du är min fru nu. Jag har konkurrenter och fiender som väntar på att jag ska falla. Du får inte riskera mitt rykte.
Riskera vadå bara för att jag fika med en vän?! för första gången höjde Moa rösten.
Fattar du ingenting? Viktor reste sig hotfullt.
Prata inte så där med mig! sa Moa och backade.
Jag släpper dig inte, väste han, tog hårt tag, drog henne intill sig. Gör du inte som jag säger…
Vadå? Ska du låsa in mig? När jag blir läkare, vad händer då? Kommer du att se rivaler i varenda patient och älskare överallt? försökte Moa rycka sig loss.
Hon hann inte ens känna smärtan det bara ringde i öronen, allt tystnade. Viktor sa någonting, men hennes egna hjärtslag dånade.
Blod med järnsmak rann ner i munnen från den spräckta läppen. Förvrängt ansikte, Viktor lutade sig över henne.
Förstod du? hörde hon honom till slut.
Jag läpparna lydde inte. Jag förstår.
Viktor slog så snabbt att hon knappt hann reagera; örfilen kastade henne bakåt. Sedan blev allt svart.
När Moa vaknade var Viktor borta. Hon låg och skakade av tårar som inte ville ta slut. Med svag kropp kravlade hon sig upp till trappan, stapplade mot sovrummet och lade sig på sängen grät och grät. Hon hade velat hämta is till ansiktet, men märkte att sovrumsdörren var låst. Att Viktor hunnit låsa om henne hade hon inte ens märkt.
Nästa morgon var ansiktet svullet, läppen brände. Mobile, borta. Moa gick rastlös runt i rummet instängd som en burfågel. Då hördes ljud från låset.
Så, har du lugnat dig nu? Viktor dök upp i dörren.
Jag hatar dig! Släpp ut mig! skrek Moa.
Läppens sår gick upp och hon kände smaken av blod. Ny smäll, hon flög ner i sängen. Den träffade samma ansiktshalva. Moa skrek. Sedan gick han igen, och låste.
Städerskan skulle alltid komma innan lunch. Moa fick henne att öppna dörren åt sig. Nyckeln satt i kvinnan hann bara släppa in Moa innan hon såg ansiktet och ryggade tillbaka.
Han kommer ge sig på mig för detta, viskade städerskan, vettskrämd.
Säg bara att jag lurade dig, att jag skickade dig efter vatten och sprang ut, lyckades Moa säga innan hon skyndade nerför trappan.
Ska du gå ut så här? Ta på dig huvan, täck ansiktet i alla fall, sa kvinnan stilla.
Moa tackade, tog på sig jackan och gick. Hon klev av på flera omvägar innan hon vågade gå hemåt, med ansiktet gömt för förbipasserande. Människor stirrade och flyttade sig undan. Mamma gav ifrån sig ett förfärat ljud.
Men hur kunde han, han verkade så schysst Förlåt, mitt barn. Jag ville ju bara ditt bästa! Tänk om han kommer hit? Dörren är ju inte direkt ståldörr.
Säg inget dumt, mamma.
Moa brydde sig inte längre, men ändå ringde hon Axel och bad honom komma.
På sidan pluggade han och jobbade på ambulansen. Han rengjorde såren, ordnade med sjukintyg, fotade ansiktet och skickade bilderna till Viktor med meddelandet om att om han kom nära igen åker bilderna rakt ut på nätet.
Viktor dök aldrig upp. Först efter två veckor, när svullnaden gått ner, vågade Moa sig tillbaka till universitetet.
Skilsmässan gick snabbt. Efter examen flyttade Moa och Axel till en annan stad. Axel blev kirurg, Moa kardiolog.
De fick en son. Mamma slutade lägga sig i Moas liv.
En dag när Moa satt hos frisören läste hon i en gammal tidning om en skandal.
Affärsmannen Viktor Hedlund har tagit livet av sin hustru, stod det.
Utanför gick Axel med barnvagnen. Tänk att han finns, och att vi har Emil, och att mamma mår bra. Pengar de tjänar ingen om man inte får vara människa, tänkte Moa.
Din tur! ropade frisören och log.
