Jag måste bara berätta för dig vad som hände med min katt. Det är snart ett år sedan nu, men jag glömmer det aldrig.
Det var som en vanlig kväll när jag gick ut i trapphuset för att slänga soporna och där satt han fortfarande min Måns. Röd som solsken med den där prydliga vita västen på bröstet och blicken, sådär slött retsam som bara han kan. Bara några timmar innan hade han rusat in i köket och vält locket av grytan. Jag nickade åt honom han rörde inte ens på örat.
På vägen tillbaka var mattan tom.
Jag blev inte direkt orolig, inte då. Tänkte att han kanske gått ner en våning och lagt sig vid någon annans dörr, det hade hänt förut. Jag ropade lite. Gick runt på våningsplanen. Kollade trapporna. Smög ut på gården. Men det var tyst, tomt överallt.
Måns brukade ju aldrig försvinna långt. Han hade sin givna rutin: porten, bänken utanför, busken med kattmynta och så hem. Bilar, duvor, andra katter, ingenting lockade honom. Han var mer en iakttagare. Och nu var han borta, helt plötsligt.
När det blev kväll gick jag runt på hela gården. Jag ropade, visslade, skakade på matpåsen och kände mig rätt fånig. Men ingen svarade. De äldre grannarna utbytte bara några bekymrade blickar:
Han har inte kommit hem än?
Nej, borta sen igår.
Ja, katter… de har ju sin egen vilja…
Fast Måns var inte bara en katt. Han var familj. I sju år hade han aldrig försvunnit.
Efter tre dagar började jag sätta upp lappar överallt. Bild på Måns i fönstret, Måns ihopkrupen, Måns med sin typiskt missnöjda min. Folk ringde och frågade. En farbror var säker på att han sett en liknande katt på Hötorget. Jag for dit. Spenderade över en timme. Det visade sig vara en röd hund. Inte Måns.
Efter någon vecka hörde jag att det hade dykt upp några ungdomar i porten. En av dem hade frågat någon granne vems katt det var vid femte våningen. Tama, lugn, måste vara värdefull sade de.
Tror du de tog honom?
Låter nästan så, svarade jag, och då brast det. Jag bara grät.
Veckor försvann. Sedan månader. Jag gjorde vad jag kunde för att gå vidare, jobbade, fixade hemma, lyssnade på klackar och dörrar i trappen. Varje gång hoppades jag, men det var aldrig Måns.
Skålen plockade jag undan efter ett tag. Men filten fick vara kvar. Jag tvättade, torkade och la ut den igen. Om utifall att…
Min kompis dök upp en dag med en liten kattunge. Grå, näpen, ständigt mjuande.
Du kan ju inte hålla på som i sorg, sa hon.
Så jag behöll den lille. Döpde honom till Nisse. Han var tokig, kelig, alltid påhittig. Men inte Måns. När jag smekte honom, kändes det ändå tomt i hjärtat. Inte för att han var fel katt, utan för att mitt hjärta saknade den gamla vännen.
Nästan ett år hade gått. Mitt i vintern, snödrivor upp till knäna och halt överallt. Jag släpade matkassar hem från jobbet, muttrade över de hala trapporna och kom på halvvägs att jag glömt köpa te. Och så hörde jag något; ett svagt krafsande. Nästan så jag inbillade mig.
Jag stod stilla, gick fram till dörren och öppnade.
Där satt han.
Måns, min katt. Mager som rackarn, hela pälsen smutsig, öronen frostskadade, tassarna skakade men hans ögon! Samma blick, med samma uppläxande anklagelse: “Var har du varit hela tiden?”
Jag trodde knappt på det själv. Jag satte mig ner, sträckte fram handen.
Måns…?
Han jamade inte. Bara reste sig långsamt och tryckte pannan mot min handflata.
Jag bara började gråta. Mitt i trapphuset, med matkassar och vantar och allt. Tårarna rann. Och han strök sig mot mig, lika förvånad han över att vara hemma.
Vi gick in. Varm dusch, mat. Han åt som om han inte sett mat på ett år. Sen hoppade han upp i fåtöljen och somnade som en liten boll.
Senare for vi till veterinär. Svansen var frostskadad toppen fick opereras bort. Några tänder hade gått. Kroppen var sliten, han hade ärr och blåmärken. Men han levde!
Någon har nog haft honom, sa veterinären. Han är för tam, men ändå så tilltygad. Säkert blev han stulen. Sedan kanske han rymde, eller slängdes ut. Men han hittade hem.
Han kom hem själv…
Det händer, men det är ovanligt. Katter har ett otroligt minne och luktsinne. Vi förstår inte allt de klarar.
Sen dess sover han bara i min säng. Filten rör han inte ens. Han vill aldrig gå ut längre. Nisse jagade han först iväg, men nu delar de matskål och tvättar varandra som bröder.
Ibland funderar jag på: Tänk om jag just då inte känt det där krafsandet, eller dragit mig en minut till innan jag öppnade dörren?
Men han väntade. Nästan ett helt år. Svag, ynklig men han överlevde.
Och nu, när jag ska ut till trappen, om så bara en minut, måste jag alltid dubbelkolla att dörren är riktigt stängd.
Alltid.
Förresten, har du haft nåt liknande med dina djur? Skriv till mig, jag vill höra andra såna här historier. De betyder så mycket.
