– Nej, det hade jag aldrig klarat. En människa blir som en grönsak till slut. Det är ju ren galenskap att bo med någon som är så sjuk! Man borde lämna dem på ett särskilt boende! Och titta inte så där på mig! Varför ska man dalta? Titta, djur avlivas ju. Och det är liksom okej. Men vi ska alltid vara så överseende och humana. Någonstans i världen lämnade man visst gamlingarna uppe på ett berg en gång, långt bort, och så gick man därifrån. Och så vidare… Annika tänkte fortsätta, men Ingrid avbröt henne:
Men Annika, skäms du inte att säga så där? Det är ju vår mamma vi pratar om! Vilket berg? Har du tappat sansen?
För det första är det inte vår mamma, utan er. Det är min mans mor. Vilket du väl håller med om är en viss skillnad. Och om det ändå hade varit min, hade jag ändå inte tvekat en sekund, när hon blivit sån här. Ingrid, men det är ju en sak att ta hand om små barn de är ju så söta! Men när en vuxen blir fullständigt hjälplös… Och luktar. Och ingen hopp om bättring! Och sen tänkte jag fråga hur blir det med mammans lägenhet nu? Nu när du flyttat henne till dig, menar jag? Den står ju bara tom. Jag tycker vi ska sälja den innan priserna rasar. Vi behöver ju pengarna mycket mer Kasper ska ju läsa vidare, Simon vill gifta sig. Och ärligt talat, du fick ju ditt barn så sent, när hinner hon bli vuxen och behöver sin egen bostad? Det vore bara rätt om du avstod till brorsan och… Annika tystnade.
Ingrid! Var är du, älskling? ropade det inifrån rummet.
Du får gå dit, Annika. Mamma har vaknat, Ingrid puttade lätt släktingen mot hallen.
Huvudet bultade och mamma mådde uselt, och jag själv hade inte sovit på tre dygn. Ändå smög en obehaglig tanke in: “Tänk om hon hörde oss prata? Fy, så hemskt det hade varit!”
Jag gick in till henne. Var tvungen att öppna fönstret, men luften var tung och instängd. Ändå frös mamma alltid, så jag svepte in henne i sjalen. Vid ljudet av mina steg försökte hon sätta sig, la tillrätta några hårtestar. Jag såg på hennes händer slitna, stora, men handlederna nästan smala som fågelben. Ådrorna slingrade sig fram. Hon vred och vände dem i knät. Ögonen stirrade hjälplöst, fästa i fjärran. Hon såg mig inte. Läkarna hade sagt att någon procents syn skulle kunna komma tillbaka, men jag trodde inte på det längre. Jag bytte vanemässigt lakanen, bäddade rent. Gav henne att äta. Mamma kröp ihop, somnade om. Jag rusade iväg till vårdcentralen. Behövde fråga, få råd. Huvudet som bakom vadd, ville bara fly.
Jag klagade länge. Sade att inget blivit bättre, att allt var för tungt. Läkaren proper, småleende, med mjuk skånsk dialekt fyllde i papper. Kö utanför dörren. När han äntligen såg på mig, lyfte han trötta blå ögon.
Ja, det är nog mycket jobb… För er menar jag, började jag, men tystnade.
Ont om folk, mycket att göra. Om jag hade ett universalmedel i flaskor, och kunde dela ut till alla, så skulle köerna minska och patienterna också, log han snett.
Vilket medel? Går det att få tag på? frågade jag med ett hopp.
Ungdom, suckade han. Där blev du ledsen direkt. Men så är det. Du är trött och sliten. Jag förstår. Men klagade din mamma, när du var liten? Var du sjuk nån gång? Gick hon inte upp till dig på nätterna? tog av sig glasögonen och tittade på mig.
Minnet bjöd snabbt upp bilder. Jag, åtta år, ligger med feber. Mamma bar mig, fastän hon var trött. Gav mig te med citron, hon fick tag på lingon på något mystiskt vis. Nästan midnatt den gången, men mamma gick ut och fixade bär. På morgonen hade febern släppt, jag somnade. Mamma gick till jobbet. Så länge jag kunde minnas jobbade hon alltid extra flera ställen på samma gång, bara för att jag skulle ha det bästa.
En vinter, framför ett skyltfönster, såg vi en klänning. Silverglittrande, drömlik. Jag såg hur mamma tittade på den… beundrande. Men så vände hon sig om, klappade mig på kinden, och så gick vi köpa jacka och skor till mig. Hon köpte inget åt sig själv. Och så var det tårtan, vit och rosa. Liten, men i bristens Sverige kändes den som ett mirakel. Jag åt nästan allt. Mamma fick lite kräm på toppen. Jag såg skuld i hennes blick, men hon gav mig en kram, det är okej älskling, vi klarar oss, jag köper en tårta till dig nästa gång.
Barn växer upp, och glömmer hur mycket kraft och hälsa föräldrarna gett dem. Du var liten och hjälplös en gång, eller hur? Nu är din mamma det. Vad tänker du göra då? Tänk efter. Om din mamma försvann. Du skulle få egen tid, slippa vakna på nätterna, ta hand om någon. Skulle du vara nöjd då? sa läkaren tydligt och med en underton som skar genom mig.
Nej, det… Vi gör som ni säger. Förlåt, jag… jag kommer tillbaka sen! utbrast jag och rusade ut.
Kinden brände. Vad gjorde jag? Hur kunde jag ens tänka tanken om ett liv utan mamma? Försökte jag fly från allt? Nej, det fick inte ske. Utan henne skulle jag aldrig klara mig, hur vuxen eller förälder jag än själv är. Mamma är allt! Hur många gånger har jag gråtit mot hennes knän? När saker gick fel bet jag ihop, men en tanke ekade: “Snart är det över, snart får jag gå hem till mamma, hon tröstar, säger hur jag ska göra…”
Telefonen ringde. Det var min bror, Jesper.
Vad vill du? Annika har redan varit här. Ni kan få lägenheten om ni vill, jag orkar inte käbbla. Mamma älskar dig! Oroar sig för dig. Och när du låg sjuk hela vintern, vem tog hand om dig? Vem orkade dra oss båda genom allt? Mamma! jag slog av samtalet i frustration.
Jag gick ut, såg inte ens pölarna på gatan. Tårarna brände på kinderna. Snart stod jag framför en butik. I skyltfönstret hängde en klänning, nästan likadan som den där i minnet. Jag rusade in, nästan grät mot expediten.
Det finns bara det här exemplaret kvar. Den är nog för liten, log expediten osäkert.
Ja, jag ser det. Lägg ner den i ett paket. Jag ska ge den till min mamma. Hon är smal, som en flicka… Den passar henne, snöt jag mig.
Klänningen. Den som funnits i barndomens vinter. Nu skulle jag ta hem den. Klä min mamma i den. Och köpa med en tårta, precis som förr, glasyr i vit-rosa. Mamma kan inte se den längre. Men jag skulle berätta, och hon skulle höra, hur fin tårtan är.
Jag sprang hem. Hörde inne från rummet hur dottern min sjöng. Jag gick in. Min lilla Stina satt vid mormor, strök henne över håret och sjöng stilla. Mamma log.
Ingrid har kommit hem. Gå och vila nu, älskling. Du är trött, mitt guld, jag vet. Förlåt att jag sliter ut dig, mamma grep efter min hand, vände på huvudet för att försöka se efter mig.
Gråten höll på att kväva mig. Prövningar får alla av livet, men inte alla klarar dem. Jag hade varit feg, nästan svikit henne.
Mamma! jag höll hennes händer hårt.
Det där. Känslan av så länge vi har föräldrar, är vi barn. Försvinner de, är vi föräldralösa. Oavsett om vi är tio, trettio eller femtio. Alla behöver en mamma.
Mamma, jag köpte en klänning till dig. Som den där i skyltfönstret då. Silverglittrande. Och tårta. Nu ska vi klä på oss och dricka te. Du kommer bli så vacker! jag började kamma hennes hår.
Hon rörde försiktigt vid klänningen och log blygt. Vi hjälpte henne på med plagget, la upp hennes hår. Stina hämtade parfymen, målade mormors läppar. Satte på tevattnet.
Vi drack te och pratade minnen. Jag såg på mamma, hur vacker hon var. Ansiktet så milt och gott. Den sortens ansikte är sällsynt idag de försvinner med hennes generation. Hur ont och svårt hon än hade. Aldrig ett gnäll.
Då knackade det på dörren. Jesper kom in, med blommor och en ananas!
Men varför en ananas, Jesper? skrattade jag.
Mamma längtade efter en sån en gång, men hade inte råd. Nu… vill du ha en varje dag? Förlåt Ingrid. Och bry dig inte om Annika. Hon är bara sur gubbe, låt henne vara. Låt mamma leva länge. Strunta i lägenheten. När hon blir friskare kan hon flytta hem igen. Vi kan komma hit och fika ändå! sa Jesper.
Han gick in och beundrade klänningen. Mamma skrattade, såg nästan frisk ut.
Dag för dag förändrades allt. Jag började förstå att jag skulle kämpa för varje dag mamma finns kvar. Mamma blev som ett barn igen jag badade henne, flätade håret, viskade: Bara lev, mamma. Bara stanna kvar, hur det än blir. Bara vara nära. Jag ville släppa in glädje, skratta, hitta på små fester. Vi blåste ballonger, sjöng karaoke, mamma älskade musik och sjöng med, fortfarande så fin röst!
Vad har du för gult på dig? frågade hon en dag.
Jag tappade trasan. Jag hade ett gult klänning på mig, småblommigt.
Ser du lite nu, mamma? Herregud, så glad jag blir! Mamma! jag sprang och kramade henne.
Och så, sakta men säkert, började hon ta sig fram med hjälp av väggen. Det fanns inga större glädjeämnen än att se henne ta de första stegen. Självklart lät jag henne bo kvar. Vi tre tjejer. Så mycket vi hunnit missa. Mamma skulle ju lära mig baka bröd, hennes formar låg kvar. Mina bullar blev alltid brända, trots att jag kunde laga mat. Jesper kom förbi, stark och lång, mamma kallade honom “nallebjörnen”. Han bar ut henne i trädgården, satte henne på bänken. Jag såg hur stilig hon var i ny kappa och stickad mössa. Liten som en docka.
Och för första gången, kände jag ro. Ett steg i taget. Allt går, bara du lever, mamma. Din röst, varje dag, den behövs. I dig finns det styrka. Som blommor behöver vatten och ljus, så behöver vi våra mammor. Hur gammal du än blir.
Vad ska man önska? Att mammors hjärtan alltid ska slå. Att vi barn ger mer omtanke och överraskningar. En blomma på en regnig dag, en klänning som kanske aldrig används, men ändå ger så mycket glädje. En parfymflaska. Och de viktigaste orden, medan man hinner säga dem:
Jag älskar dig, mamma. Bara var kvar, alltid. Du är det bästa som finns i mitt liv.
Det är min lärdom: hur tufft det än är, är kärleken till sin mamma grunden man står på. Och ibland är det först när man nästan sviktar som man verkligen förstår hennes värde.
