Mitt ex hade inte gett en enda krona till våra barn, och ändå såg jag honom köpa dyra sneakers till sina bonusbarn. Nu var det dags att ge igen
Där gick jag, med mina två barn i handen, genom Mall of Scandinavia när jag fick syn på honom. Mitt ex, samma man som i månader hävdat att ekonomin varit så svår att han inte ens kunnat bidra till nya skor eller skolmaterial för våra barn.
Och där stod han, inne på Foot Locker den dyraste butiken i hela gallerian med sina bonusbarn. Han lät dem prova de nyaste märkes-sneakers, som om han vore någon miljardär.
Pulsen slog hårt i bröstet. Istället för att skapa en scen, tog jag ett djupt andetag och tänkte: “Det här ska inte gå obemärkt förbi.”
Jag gick långsamt fram, mina barn tätt intill mig, precis när han stirrade ner i sin mobil och bonusbarnen snörade på sig svindyra Nike. Expediten plockade undan tomma kartonger.
Ursäkta mig, fröken, sa jag med ett brett leende. Har ni de här modellerna i storlek 32 och 35?
Expediten såg lite förvånad ut.
Självklart. Till?
Till mina barn, svarade jag. Sedan, med något högre röst, lade jag till: Min man betalar allt på en gång, eller hur, älskling?
Mitt ex snapade upp ur mobilen, som att han fått en stöt. Hans ögon blev stora som tallrikar.
Va? började han, men jag hann redan sätta mina barn att prova skorna.
Ja, han betalar allt, sa jag lugnt till expediten. Vi är en bonusfamilj, du vet. Det här är hans bonusbarn, och detta är våra. Han vill ju alltid att alla ska behandlas lika, visst är det så, älskling?
Mitt ex blev röd som en tomat, öppnade munnen för att protestera, men expediten kom redan tillbaka med skokartongerna. Jag gav honom en snabb blinkning.
De passar perfekt, fröken. Vi tar dem.
Just då såg jag ett par sportiga sneakers på en hylla. Korallfärgade. Precis min stil.
Och, fröken, kan jag få de där i storlek 38 också? De korallfärgade.
Till damen? frågade expediten.
Ja, till mig, sa jag medan jag tog på mig dem. De passar verkligen. Har ni även de där snygga svarta? De skulle jag behöva till jobbet.
ÄNNU MER? lyckades mitt ex säga med hes röst.
Älskling, var inte så snål, sa jag mjukt. Du vet ju att jag behöver bekväma skor till jobbet. Och de här sneakers är perfekta för att gå med barnen i parken. Har ju sagt i månader att jag behöver nya.
Stackars expediten, ovetande om hela dramat, log bara och noterade beställningen.
Fantastiskt, det blir alltså totalt åtta par, sa hon och plockade fram miniräknaren.
Jag reste mig, gav barnen en snabb puss och gick fram till mitt ex.
Okej, älskling, jag måste vidare och handla fler saker. Barnen stannar med dig du kan köra dem hem senare.
Innan han hann reagera tog jag med mig påsarna, både för mina barn och för mig själv, och lämnade butiken lugnt, som en drottning.
Det sista jag hörde var expeditens röst:
“Det blir 5000 kronor. Kort eller kontant, herrn?”
Först ute på parkeringen tillät jag mig själv att skratta högt. Hans ansiktsuttryck var så ovärderligt. Jag kikade ner på mina nya sneakers och tänkte: “Det här är rättvisa på hög nivå.”
Senare på kvällen när han lämnade barnen (såklart en halvtimme för sent) såg han ut som en blandning av kränkt och uppgiven. Bonusbarnen var inte med längre.
Det du gjorde var började han.
Vad? avbröt jag med oskyldig blick. Att jag såg till att DINA barn också fick nya sneakers? Varsågod, älskling. Det är det minsta du kunde göra.
Han var tyst ett tag, sedan skakade han på huvudet.
Åtta par ÅTTA. Behövde du verkligen två?
Man vet aldrig när man behöver nya sneakers, älskling. Och hur många månader har du missat underhåll? Se det som en förskottsbetalning.
Du är galen.
Nej, jag är trött, svarade jag. Det är skillnaden. Och nu har jag bra skor.
Han vände sig för att gå, men innan han satte sig i bilen hörde jag honom muttra:
“Åtta par det blir fan dyrare än att bara betala underhåll”
“Exakt så,” tänkte jag, medan jag stängde dörren.
Barnen kom springande fram och omfamnade mig, lyckliga över sina nya sneakers. Jag gick ut i de korallfärgade den kvällen och kände mig fantastisk.
Gjorde jag fel? Kanske.
Ångrar jag mig?
Inte en sekund. Och du vad skulle du gjort i mitt ställe?
