Jag plockade faktiskt upp honom en tisdag kväll, på väg hem från jobbet. Han låg där vid soptunnan utanför porten dyngsur, mager som en sticka och hela lilla kroppen bara skakade. Jag kunde bara inte gå förbi och lämna honom där. Så jag gick fram, pratade lugnt med honom, och han viftade bara försiktigt på svansen, som om han bad om en chans. Jag lyfte upp honom, tog hem honom och torkade honom ordentligt med en gammal handduk. Jag hade verkligen inte räknat med att allt skulle bli så kaotiskt efter det.
Redan nästa dag började snacket i trapphuset. En granne sa:
Hoppas den där hunden inte är aggressiv.
En annan muttrade högt för sig själv: Folk tar verkligen hem vad som helst nuförtiden.
Det värsta var nog när bostadsrättsföreningens ordförande knackade på och sa att ett par grannar varit oroliga för att hunden förstör områdets helhetsintryck. Jag blev så arg att jag bara skrattade. Helhetsintryck? Det här är ett levande djur, ingen gammal fåtölj.
Sen kom någon förbi och sa: Inte konstigt att området sett trist ut på sistone.
Två andra gnällde för att hunden hade skällt en enda gång dessutom, på en motorcyklist som kom för nära. Och så fort jag gick ut på promenad med honom, smällde folk igen fönstren. Som om jag släpade runt på nåt smittsamt.
En dag när vi gick ut stannade en dam mig och sa att hunden drar in ohyra och att det nog vore bäst att jag tar tillbaka den där den kom ifrån. Jag frågade var det var meningen att vara, och hon drog bara på axlarna, som om ett djurs liv mest var nåt man störde sig på.
Det gick ännu längre när det började dyka upp anonyma lappar på min dörr:
Den där hunden hör inte hemma här.
Tänk på oss andra.
Det ska vara lugnt och skönt här.
Någon skrev till och med att jag försökte göra huset till hundstall.
Men ärligt talat hunden gjorde ingen något ont. Han åt, sov och tittade på mig med världens tacksammaste ögon, fastän ingen annan verkade lägga märke till det. Jag tog honom till veterinären, gav honom bad och mat han blev finare, starkare och lugnare för varje dag. Ändå lyckades folk få det till att jag var kvarterets skurk.
En granne drog till med att jag förstör lugnet i området. Det roliga var att när han såg min dotter Emma leka med hunden, sa han plötsligt: Jaha, nämen då så.
Och där trillade poletten ner det var aldrig hunden det var fel på. Problemet var folks oförmåga att hantera annat än det som passar in i deras idé om ordning och perfektion. Dubbla måttstockar, det är vad det är.
Hunden bor fortfarande med oss idag. Han heter Koko. Han har lagt på sig, blänker i ögonen och kan äntligen sova tryggt. Grannarna säger inget längre, men de fortsätter glo snett när vi går förbi.
Men jag står fast.
Jag tar tusen gånger hellre deras sura blickar än att låta en oskyldig hund dö ensam på gatan.
