Sex månader hade gått sedan min väninna Majken blivit lämnad av sin man, och jag försökte stötta henne genom stormiga känslor och tysta kvällar. Men under den senaste månaden hade Majken förändrats, blivit svävande och ointresserad i kontakten. Oro steg i mig som dimma över en insjö vid gryning, och en kväll, när regnet knackade på mitt fönster som om det ville berätta något, bestämde jag mig för att fara hem till henne.
När jag steg in hos Majken mötte hon mig med en stel kram, blicken gömd bakom sammanbitna läppar. Hon rörde sig rastlöst mellan köksbänkarna, kokade på något jag inte kände igen doften var häxdimrig och svepte genom lägenheten som om väggarna inte längre visste vad som var in och ut. Jag försökte lindra stämningen, kastade ut ett utflytande beröm om den finurliga doften, men hennes svar studsade tillbaka mot kaklet och hon ursäktade sig snabbt i jakt på grytan som mystiskt fräste alldeles för högt.
I vardagsrummet ringde min telefon: min man, Anders, med den där vanliga viskande rösten som försvann bort i sena timman på jobbet; allt var samma visa, kväll efter kväll. Just i den stunden märkte jag att Majken inte längre berättade någonting om sitt innersta för mig, delade inte längre varken gråten eller skrattet vi brukade ha över kaffe och småkakor med anis.
Plötsligt, strax efter min samtal lagt sig som en död fågel på soffbordet, ringde Majkens mobil som råkade ligga precis bredvid mig. På skärmen blänkte Anders namn, oväntat som norrsken mitt i juli. Som i ett drömtillstånd svarade jag utan att tänka. Bara en svag rörelse i rummet och så hans röst, så mjuk, så full av längtan efter Majken han sade att han skulle komma, att han saknade henne vansinnigt mycket.
Allt blev klart som isvatten: min väninna Majken låg med min man bakom min rygg. Jag gick därifrån, nästan svävande på tunn luft av förtvivlan och lättnad. Plötsligt förstod jag att bördan min slöa, ständigt trötte Anders, som knappt tjänade någon krona i den där lilla ICA-butiken i Sigtuna och lutade sig på mig i alla frågor inte längre var min att bära.
Sedan följde märkliga månader. I drömmens logik började jag se världen nästan bakvänt: ibland såg jag Majken och min man promenera längs Mälarstranden bland dansande svanar och älgar med människohänder. De bodde ihop i sex månader, tills Majken rullade ut honom i snöslasket och lät honom vandra iväg över hala kullerstenar. Han försökte smyga hem till mig, trodde att jag fortfarande var hans trygga skärgårdsö. Men jag stängde dörren för gott, slängde hans slitna vantar i sopnedkastet, och sedan dess är livet mitt eget fritt från skuggor och oförutsedda sprickor i vardagen. Min själ är plötsligt lika lätt och klar som ljuset över fjällen en februaridag.
