28 februari
Ibland tänker jag att det bor någon sorts vänlighet kvar i mig, trots åren som gått. Igår kväll fick jag nog av allt gammalt som samlat damm i min lilla lägenhet på Södermalm. Det var fina blusar, klänningar, hattar och kjolar kläder jag inte använt på evigheter, men ändå haft svårt att göra mig av med. Nu bestämde jag mig: dessa får värma någon annan. Kanske en nyanländ familj, eller någon kvinna i kyrkans hjälpgrupp.
Jag packade alltsammans i en gammal tygkasse, ställde den i hörnet och lade mig nöjd tillrätta i sängen, tänkte att imorgon bär det av till Maria kyrka.
Men i natt hände något mycket märkligt.
Jag vaknade, fast ändå inte en sådan där dröm där man svävar bredvid sig själv. Allt var ljust, så fridfullt, men ändå var jag kvar i min lilla vardagsrumssoffa. Jag såg mig själv stå där, med kassen i handen, beredd att lämna bort den. Framför mig stod en liten flicka, så där typiskt svensk, med röda kinder och ljust hår.
Vad har du i kassen? frågade hon med mjuk röst.
Jag log och svarade:
Jag har plockat ihop lite saker som jag inte längre behöver. Tänkte ge dem till någon annan genom kyrkan imorgon, svarade jag.
Du är snäll du. Men påsen ser smutsig ut. Tvätta den innan du går, snälla?
Ja, det lovar jag, sa jag och skrattade lite osäkert.
Flickan log varmt tillbaka. Glöm inte det, viskade hon innan hon sakta tonade bort mot fönstret.
När jag slog upp ögonen kände jag en sådan där pirrande känsla som barn har på julafton. Var det en ängel? Jag började småle åt mig själv, men gick bort till kassen. Jaja, lite fräschare kunde den nog bli.
Många skulle kanske kalla sånt här vidskepligt strunt. Och visst, jag har själv himlat med ögonen åt liknande berättelser. Men det som hände dagen därpå får mig att tänka om.
I lägenheten ovanpå bodde en barnfamilj. De hade precis fått sitt andra barn och bjöd släkt och vänner på fika för att fira lilla pojken. Svenska gäster är som bekant försiktiga med att ge komplimanger till småbarn man vill ju inte jinxa eller övergeva. Så i stället sa man på skämt hur ful bebisen var, mest för att lura ödet. Inte för att någon trodde på det egentligen, men ändå.
Den äldre brodern lyssnade, och tog orden på allvar. Och sådant kan gå illa. När föräldrarna gick iväg några minuter, sträckte pojken sig efter sin lillebror, bar honom ut på balkongen och ja, gjorde som med en gammal leksak slängde honom utför.
Det var först senare på kvällen, när jag hängde min nytvättade tygkasse på tork utanför köksfönstret, som något oerhört hände. Plötsligt hörde jag en duns och ett gråtande. Där i min hängande kasse, utanför fönstret, låg den lilla pojken från våningen ovanför mirakulöst oskadd.
Föräldrarna rusade ner, skärrade och först då förstod de vad som hade hänt. Storebror berättade utan omsvep:
Han var ju så ful, så jag kastade bort honom.
Modern skrek och fadern grät men de kunde ändå, med sonen levande i famnen, andas ut. De tackade förstås mig, men ingen nämnde Gud, eller ens änglar. Ingen utom jag.
Förstod de inte att det var mer än slumpen? Jag tror inte på tillfälligheter längre. Jag har funderat hela natten. Kanske tolkar vi det vi vill, och kanske var det egentligen bara tur. Men innerst inne vet jag vad jag tror: mirakel sker, och ibland får man en liten vink i dröm eller verklighet om att se bortom vardagen. Idag tackar jag Gud för det som hände, och för att jag tog mig tid att tvätta den där gamla kassen. Man ska följa rösterna som viskar om omtanke, även när de kommer i drömmen. Det är min lärdom.
Nåväl, han är ful och onödig. Så jag slängde ut honom. Mammans hjärta hoppade nästan över ett slag. Pappan gick ut för att leta efter barnet.
