31 januari
Farfar, titta! Saga tryckte näsan mot fönstret. En hund!
Utanför grinden sprang en mager svart blandrashund fram och tillbaka. Pälsen var smutsig och revbenen stack ut.
Den där byrackan igen, muttrade Karl Eriksson och drog på sig vinterkängorna. Tredje dagen den dräller här. Stick iväg, hör du!
Han höjde käppen i luften. Hunden hoppade baklänges, men sprang inte bort helt. Satte sig fem meter bort och tittade. Bara tittade.
Farfar, jaga inte bort henne! Saga tog tag i hans ärm. Hon fryser nog och är säkert hungrig!
Jag har nog med besvär själv! viftade han bort henne. Hon drar bara in loppor och smittor. Försvinn nu!
Hunden drog in svansen och gick iväg. Men när Karl försvann in genom dörren, smög hon snart tillbaka…
Det har gått ett halvår sedan jag flyttade hit till farfar. Föräldrarna dog ju, där i trafikolyckan. Farfar tog emot mig, trots att han egentligen inte gillar barn särskilt mycket. Han är van vid sin tystnad, sina regler.
Och så plötsligt jag, som gråter på nätterna och alltid frågar: När kommer mamma och pappa tillbaka, farfar?
Hur förklarar man att de aldrig kommer? Farfar bara grymtar och vänder sig bort. Det är svårt för oss båda. Men vi har ingenstans annars att ta vägen.
Efter lunch, medan farfar slumrade vid TV:n, smet jag tyst ut i trädgården. Med en skål överbliven soppa i händerna.
Kom hit, Tassa, viskade jag. Det har jag döpt dig till. Fint, eller hur?
Hunden smög långsamt fram. Slickade skålen ren, la sig sedan ner, lade huvudet på tassarna och såg på mig tacksamt, nästan som om hon tillhörde oss.
Du är snäll, sa jag och klappade henne. Så väldigt snäll.
Efter det syntes Tassa alltid utanför huset. Hon vaktade vid grinden, följde mig till skolan, väntade tills jag kom hem. Och när farfar kom ut på gården hördes hans rop över hela tomten:
Du igen! Hur länge ska du hålla på?!
Men Tassa, hon förstod nog. Den där mannen skäller men biter inte.
Grannen Simon Nilsson brukade stå och hänga vid staketet, iaktta oss och våra hundcirkusar. En dag sa han:
Du Karl, du är för hård mot den där hunden.
Äh! Jag behöver hund lika mycket som tandvärk.
Kanske, började Simon, Gud gav dig henne av en anledning?
Farfar fnyser bara…
Veckan gick. Tassa låg kvar vid grinden, oavsett snö och kyla.
Jag smög fortfarande ut med mat, och farfar låtsades att han inte såg.
Får Tassa komma in i förstugan? bönade jag vid middagsbordet. Det är varmare där.
Nej! slog farfar näven i bordet. Inga djur inomhus!
Men hon…
Inget men! Räcker med dina påhitt!
Jag blev tyst och sur, men på natten kunde han inte somna. På morgonen tittade han ut genom fönstret.
Tassa låg hopkurad i snön, darrade. Snart får hon väl ge upp, tänkte farfar, och plötsligt kändes det som om något stack till inom honom.
På lördagen åkte jag till sjön för att åka skridskor. Tassa följde efter som vanligt. Jag skrattade, snurrade på isen, medan hunden satt på strandkanten och tittade på.
Titta vad jag kan, ropade jag och åkte ut mot mitten.
Det gnisslade, sen sprack isen. Jag försvann ner.
Vattnet var svart och isande kallt. Jag kämpade för att komma upp, skrek, men ljudet dränktes i plaskandet.
Tassa stod bara still en sekund. Sedan rusade hon mot huset.
Farfar högg ved vid boden. Plötsligt hörde han skällandet vilt, stressat. Han vände sig om hunden snodde runt på gården, gnällde, tog tag i hans byxben och drog mot grinden.
Du måste vara galen, mumlade farfar. Men Tassa gav sig inte, ylade, for runt som tokig. I hennes ögon brann nåt han inte sett förut. Farfar insåg till slut…
Saga! skrek han och sprang efter hunden.
Hon rusade före, såg sig om hängde farfar med? Sedan vidare mot sjön.
Där syntes en svart prick. Svaga plask.
Håll ut! ropade han och grep en lång stör. Håll fast, Saga!
Han kröp ut på isen, som knakade men höll. Drog mig upp i jackan. Och Tassa, hon sprang omkring, skällde och peppade.
När farfar drog mig ur vattnet var jag stel och blå. Han gnuggade mina kinder med snö, blåste mig i ansiktet, mumlade stilla böner fast han alltid sagt att han inte tror på nåt.
Farfar, viskade jag till slut. Vart är Tassa?
Genom fönstret såg jag henne. Skakandes av kyla och skräck.
Hon är här, sa farfar hest. Här.
Något förändrades efter det. Farfar skällde inte mer på hunden. Men in i huset fick hon ändå inte komma.
Men farfar, varför? gav jag mig inte. Hon räddade ju mitt liv!
Räddade gjorde hon. Men vi har inget utrymme härinne ändå.
Men varför?
Så gör vi bara, dundrade han.
Han blev arg på sig själv. Varför? Han visste inte. Regler är regler. Men inom sig slet det.
Simon kom på fika ibland. Vi satt i köket och åt hans frus pepparkakor.
Hör du vad som hände? frågade han.
Hör, hör, muttrade farfar.
Klok hund, den där. En rar en.
Visst.
En sån ska man hålla hårt i.
Farfar ryckte på axlarna.
Vi håller väl hårt. Vi jagar henne inte direkt.
Nä, men var ska hon sova när det är kallt?
Ute är väl bäst. Hund ska vara där.
Simon skakade på huvudet:
Du är en konstig filur. Hon räddar barnbarnet, och du… Det kallas otacksamhet.
Jag är inte skyldig nåt den där byrackan! exploderade farfar. Vi matar henne, slår henne inte det får räcka!
Skyldig eller inte. Men vad säger hjärtat?
Det är människor man ska älska, inte lurviga varelser.
Simon svarade inte. Han förstod det var ingen idé att tjata. Men hans blick gav mig rätt.
Februari blev verkligen bister. Stormarna avlöste varandra, som om vintern bestämt sig för att vinna.
Farfar fick skotta varje dag; på morgonen var stigen begraven igen.
Och Tassa låg kvar vid grinden. Avmagrad, pälsen tovade, ögonen hade förlorat sin glans. Men hon stannade, vaktade.
Farfar, titta! Hon är knappt levande.
Hon vill själv sitta där. Vi har inte tvingat henne.
Men hon…
Nog nu! Hur många gånger ska vi prata om samma sak? Jag är trött på ditt hundtjafs!
Jag blev ledsen och tyst. På kvällen, när han läste tidningen, sa jag lågt:
Tassa syntes inte idag.
Jaså, muttrade farfar utan att se upp.
Inte på hela dagen. Hon kanske är sjuk?
Hon har väl dragit vidare. Det var väl dags.
Hur kan du prata så!
Hur då? Hon är inte vår! Förstår du inte? Hon är främmande. Vi står henne inget till last!
Visst gör vi, sa jag tyst. Hon räddade mig. Vi har ens inte gett henne en varm plats.
Det finns inget utrymme! slog han näven i bordet. Det här är inget zoo!
Jag sprang gråtande till mitt rum. Farfar blev kvar vid köksbordet. Och tidningen blev plötsligt omöjlig att läsa.
Natten blev stormig, huset knakade. Vinden tjöt, snön piskade rutorna. Farfar vred sig sömnlös.
Riktigt hundväder, tänkte farfar dystert. Men genast bannade han sig: Vad angår det mig? Inte min sak! Men det var ju precis det som var saken han brydde sig.
Till slut mojnade stormen. Farfar kokade te tidigt på morgonen, kikade ut. Gården var täckt av snö. Stigar borta, bara bänkens rygg syntes. Vid grinden
Något svart stack upp i snön. Säkert sopor, tänkte farfar, men hjärtat sjönk.
Han tog på sig jackan, trädde på kängorna och pulsade ut. Föll nästan genom snön till knäna. När han kom fram, stannade han.
I snön låg Tassa. Orörlig. Snön hade nästan täckt henne. Bara öronen och svansen syntes.
Nu är det slut, tänkte farfar. Och kände något brista inom sig.
Han böjde sig, viftade bort snön. Hunden andades svagt, med pipande andetag. Ögonen slutna.
Jaså, du, viskade farfar. Stackare. Varför gick du inte härifrån?
Tassa rörde lite på sig, lyssnade. Orkade inte lyfta huvudet.
Farfar stod kvar. Plötsligt svor han för sig själv och lyfte upp henne.
Hon var så lätt bara ben och päls. Men hon levde.
Håll ut nu, mumlade farfar på väg in. Håll ut bara.
Han bar henne in i förstugan och vidare till köket. Lade henne på en gammal filt vid vedspisen.
Farfar? jag stod i dörren i pyjamas. Vad händer?
Hon höll på att frysa ihjäl därute. Tänkte hon får tina lite.
Jag kastade mig ner vid Tassa:
Lever hon? Farfar, lever hon?
Ja, ja. Häll upp lite varm mjölk åt henne.
Genast! och jag sprang till spisen.
Och farfar satt hukad vid Tassa och smekte hennes huvud. Och jag såg tårar i hans ögon. Vad är jag för människa egentligen? viskade han inom sig. Nästan drev henne i döden, och ändå stannade hon. Fortsatte tro.
Tassa slog sakta upp ögonen. Såg på farfar tacksamt. Farfars hals snördes åt igen.
Mjölken är klar! ropade jag och ställde fram skålen.
Tassa lyfte huvudet med möda, slickade i sig lite. Farfar och jag satt bredvid och såg på, glada som om något magiskt hänt.
Till lunch satt Tassa upp, till kvällen rörde hon sig försiktigt i köket. Farfar sneglade ibland och muttrade:
Det här är bara tillfälligt! Hör ni det? När du blivit stark, får du tillbaka ut.
Men jag log bara. Jag såg hur han i hemlighet la fram de köttigaste bitarna, bäddade varmt, smekte när han trodde ingen såg.
Han kommer aldrig att köra bort henne igen, visste jag.
Nästa morgon vaknade farfar tidigt. Tassa låg på mattan vid spisen, tittade vaksamt.
Har du piggnat till nu? mumlade han.
Hunden viftade försiktigt på svansen.
Efter frukost drog farfar på sig jackan och gick ut. Han gick längs staketet till den gamla hundkojan vid boden. Ingen hade bott där på minst tio år.
Saga! ropade han. Kom ut lite!
Jag skyndade ut, Tassa nära intill mina ben, men nu kikade hon inte osäkert på farfar.
Titta där, han nickade mot kojan. Taket är trasigt, väggarna ruttnar. Jag tänkte jag borde laga till det.
Varför då? undrade jag.
Tomt står ju bara där. Det behöver ordnas.
Han hämtade bräder, hammare, spik. Började laga taket, svor för sig själv spiken böjde sig, brädan var för kort.
Tassa satt bredvid och följde varenda rörelse, förstod att det var åt henne han slet.
Till lunch glimmade hundkojan med nytt tak. Farfar bäddade med gammal filt, ställde ut matskålar.
Klart, sa han och torkade pannan.
Farfar, frågade jag försiktigt, är det till Tassa?
Vem annars? muttrade han. Hon kan inte bo inne, men utomhus ska hon ha det drägligt. Ja, så hundvänligt det går åtminstone.
Jag kastade mig runt hans hals:
Tack, farfar! Tack!
Äh, viftade han bort mig. Börja inte lipa nu. Och kom ihåg det är bara tills vi hittar en riktig ägare åt henne.
Men vi visste båda ingen annan skulle få Tassa nu.
Samtidigt kom Simon förbi. Han tog in kojan och hunden med blicken, log snett.
Vad var det jag sa, Karl. Hon var ingen tillfällighet.
Sluta nu, Simon. Jag blev bara lite blödig. Inte mycket mer än så.
Jo, du har hjärtat på rätta stället. Har bara grävt ner det djupt.
Farfar ville säga emot, men hejdade sig. Tittade på Tassa som undersökte sitt nya hem. Hur jag klappade henne över huvudet. Och han förstod nu var vi en familj. Kanske liten, kanske lite annorlunda, men en riktig familj.
Jaså Tassa, sa farfar lågt. Nu är det ditt hem också.
Hunden såg länge på honom, låg sedan framför kojan, så hon kunde se dörren till huset. Där vi bodde hennes människor.
