LÅDAN MED FÖRSVUNNA LÖFTEN
På sistone har jag börjat ana att någon mer än jag och min man lever här hemma. Nej, inget spöke spöken är, enligt mig, allvarliga varelser; om de nu dyker upp så slösar de inte tid på småsaker. Nej, det här måste vara någon slags tomte.
Först var det sportstrumporna som försvann. Självklart en i taget. Hade det varit i tvättmaskinen tja, det är vi kvinnor ju vana vid. Men de där vita, med röd rand, som jag alltid tog på mig till gympan, låg alltid överst i byrålådan och påminde mig, smått anklagande: “När rörde du oss sist?”
Plötsligt fanns de inte mer. Först var en borta, och nästa dag den andra. Efter en vecka dök de upp igen, på exakt samma plats. Ihoprullade till små sniglar. Ovanpå låg en slarvig lapp på grått papper, texten lite sned och tryckt:
“Du har glömt bort oss i 127 dagar. Vi har räknat.”
Är det här ditt påhitt? morrade jag till Gustav, som lugnt låg och scrollade nyheter på mobilen. Försöker du antyda att jag borde träna mer?
Han såg storögt upp och nekade bestämt.
Inte? Jaja, sa jag och ryckte på axlarna, fast jag tänkte att det lät precis som något han kunde hitta på. Han är nämligen ökänd för sina practical jokes.
Sen försvann min favoritklämma till håret den som alltid låg på hallbyrån vid spegeln. Och det dyra läppstiftet, det som bara kom fram till “speciella tillfällen”, som låg i min handväska.
Jag hittade båda i köksskåpet, inkilade mellan pastaförpackningarna och riset. Även de med lappar.
På hårklämman stod det:
“Bestäm dig nu vill du ha långt eller kort hår? Jag har tröttnat på att bli bortglömd för att du ångrar dig sen.”
På läppstiftet stod det:
“När var det sist något speciellt tillfälle? Jag börjar torka ut här.”
“Nä, nu räcker det,” muttrade jag ilsket och skakade Gustav vilt i axeln där han låg och slumrade innan middagen.
Är du galen?! utbrast han när han vaknade. Varför skulle jag skämta om sånt?
Han hade en poäng. Gustav må vara busig, men han är ingen dåre. För en kort stund undrade jag om det var något fel på mig.
Jag började noggrant memorerar var jag lade mina saker, gick tillbaka flera gånger och kollade. Till och med läkaren jag gick till för att kolla minnet sa att jag var piggare än honom.
Men sakerna försvann ändå.
Favoritpennor. Randig blus. Handkrämen.
Och som kronan på verket nyckelknippan till sommarstugan. Efter det gick Gustav omkring och himlade menande med ögonen i flera dagar.
Jag blev nervös sov dåligt, ryckte till vid minsta ljud, kollade ständigt mobilen, nycklarna, plånboken.
Men den där lördagen blev allting ännu märkligare.
Jag hade bestämt mig för att rensa garderoben, något som dragit ut på tiden. Och där, i en tom skokartong, låg plötsligt alla förlorade saker samlade, prydligt uppställda som på en retrobutik.
Blusen låg tätt ihopvikt med den korta veckade kjolen. På en lapp stod:
“Har du glömt hur man dansar?”
Pennorna sorterade efter färg:
“Du tuggar på oss när du är nervös. Vi är trötta på all stress.”
Nycklarna, ihopvävda med en liten tygfigur, nästan som de höll varandra i handen:
“Vi längtade ut och gick på upptäcktsfärd du åker ju aldrig till stugan längre. Men vi letade oss tillbaka själva.”
Jag kände mig förvirrad.
I de där små papperslapparna fanns något sarkastiskt, klokt och sorgset som om jag skrivit dem själv, men i en annan version av mitt liv, en med mer tid över för tankar och samtal med sakerna i skrymslena.
Jag skulle just lägga locket på när jag såg en liten grå fyrkant längst in i kartongen. Utan sak till, bara en lapp.
Bokstäverna dallrade och såg nästan suddiga ut, som om någon gråtit på dem:
“Du lovade flickan i spegeln att du skulle bli konstnär.
Jag är den flickan.
Och det är ensamt här, i lådan för borttappade löften och glömda drömmar.”
Länge satt jag kvar där på garderobsgolvet, lutad mot de fulla hyllorna och mindes.
Jag i förskolan, tungan utstickande av koncentration, ritade med tuschpennor: ett hus, solen, pappa och mamma och lillasyster. Skolans bildlektion lyckan när akvarellen flöt ut på det blöta papperet. Doften av oljefärger i bildsalen. Tystnaden på museet, varje penseldrag som en magisk sång. Guidens klara förklaringar som ekade.
Först trodde jag att det skulle bli mitt liv.
Sedan min hobby. Min fristad.
Sedan
Ingenting.
Inte för att jag inte hade tid. Jag sköt bara jämt upp det, hittade sådant som verkade viktigare, tills den varma förväntan försvann lika spårlöst som sockorna, pennorna, nycklarna.
Jag lät fingret glida över sista lappen.
Det var som om pappret levde varmare än de andra och det darrade. Kanske var det bara mina händer som skakade.
Var verkligen ännu ett besök på Mall of Scandinavia eller ännu en deckare viktigare än min stora dröm?
Den natten vred jag mig rastlöst i sängen och kunde inte sova. Vid tvåtiden suckade jag och smög ur den varma bädden.
Vart ska du? mumlade Gustav sömnigt.
Sov du bara, viskade jag tillbaka.
Någonstans bland alla lådor i garderoben har jag sett mina gamla färger, tänkte jag. När jag gick förbi hallspegeln mötte jag flickan där igen: rädd, men med ett litet hopp i blicken.
