Jag är 40 år och har varit nära att gifta mig två gånger. Inte för att jag saknat kärlek, utan för att jag insåg att ett giftermål skulle innebära att jag förlorade lite av mig själv.
Jag arbetar som advokat inom internationell rätt. Mitt liv består av flygplatser, hotell, digitala möten och klientbesök i olika länder. Det har tagit många år att nå den stabilitet jag har idag. Jag jobbade 14 timmar om dagen, pluggade på resande fot, sov i vänthallar och avbokade semestrar. Jag kommer inte från någon välbärgad familj, så allt jag har har jag byggt själv.
När jag träffade min första fästman var jag 34 år. Han hette Erik Lundqvist och var kirurg, redan etablerad i Göteborg, med egen mottagning och ordnade rutiner. Allt var spännande till en början sena samtal, resor på helgerna, planer på att ses varje månad.
Åtta månader in i relationen friade han till mig på en fin restaurang. Han tog fram ringen inför alla. Jag sa ja, grät, kramade honom och ringde mamma samma kväll. Men sedan kom verkligheten. Han pratade om när du flyttar hit, när du slutar resa så mycket, när du söker något lugnare. Aldrig frågade han om det var vad jag ville. Han tog för givet att jag skulle anpassa mig till hans vardag.
En kväll, i hans lägenhet när han bläddrade i sitt schema från Sahlgrenska, satt jag på soffan och såg över min kalender fylld av flygresor och möten. Då slog det mig att om jag gifte mig skulle jag bli kirurgens fru inte den kvinna som själv byggt sitt liv. Två månader senare gav jag tillbaka ringen. Vi grät båda. Det gjorde ont, men jag har aldrig ångrat det.
Andra gången var annorlunda. Jag mötte honom Jens Åström när jag var 37, bokstavligen på Arlanda. Han var pilot för SAS. Vi började prata om ett försenat flyg och slutade med middag i Malmö. Han var omsorgsfull, rolig, resande som jag. Efter ett år friade han. Denna gång var det i ett hotellrum, efter en lång flygning. Jag accepterade, för första gången kändes det som att någon förstod min livsrytm.
Men så började märkliga saker hända. Humörsvängningar, mobilen på ljudlös, raderade sms, förklaringar om flygningar som inte stämde med hans officiella schema. En dag hörde en kvinna av sig från ett okänt nummer. Hon sa inte mycket, men antydde detaljer som bara någon närstående kunde veta. Jag hade inga juridiska bevis, inga bilder. Men jag började lägga ihop pusselbitarna hans frånvaro, små lögner, undvikande svar.
En kväll, i min egen lägenhet i Stockholm, frågade jag honom rakt ut. Han nekade allting. Såg mig i ögonen och svor att jag inbillade mig. Samma natt bestämde jag mig. Jag avbröt förlovningen utan bråk eller drama. Jag sa att jag inte kunde gifta mig med någon jag inte längre litade på.
Nu är jag fyrtio. Jag vet att jag biologiskt inte har de bästa förutsättningarna för barn. Ändå lever jag utan panik. Jag har min karriär, mitt tempo, mina resor, mitt hem, mina lugna kvällar. Jag känner mig inte tom. Jag känner mig inte ofullständig.
Folk frågar ibland om jag ångrar att jag inte gift mig. Jag svarar alltid samma sak: jag skulle ha ångrat om jag gift mig för kompromissens eller svekets skull.
Jag vet inte vad framtiden har att erbjuda. Men jag känner ro. Min största insikt är att jag har lärt mig att värdera mig själv och inte kompromissa bort det jag byggt upp.
Jag är 40 år gammal och har varit nära att gifta mig två gånger – inte för att jag inte älskat, utan för att jag båda gångerna insåg att ett äktenskap skulle innebära att lite av mig själv försvinner.
